Apropå EU och lagar

Efter Hjalmars kommentar på föregående inlägg, så kom jag och tänka på något som jag tror att jag läste i boken Fuck Logic, men säkert har hört på annat håll också.

HERRENS BÖN INNEHÖLL 56 ORD,
DE TIO BUDORDEN 297 OCH
OAVHÄNGIGHETSFÖRKLARINGEN I
USA INNEHÖLL CIRKA 300 ORD.
EU:S DIREKTIV FÖR EXPORT AV
ANKÄGG INNEHÅLLER 26 911 ORD.

Ju mer fundamentalt det blir, desto färre ord.

Om plugg och så

Det mest frustrerande med att plugga det här, är att man, utan att vara alltför självgod, kan så oerhört mycket om hur en film är uppbyggd redan från början. Problemet ligger mycket mer i att man har för få klara referenser till specifika scener (hell, jag kan knappt referera till en film, eftersom mitt minne för namn är under all kritk).

Men det är verkligen urtrist att läsa om sådant man redan "kan" hela tiden. Det man inte kunde innan, har man fått höra på lektionerna. Ingenting sugs in när man läser det här nu, och det finns få stolpar att hänga upp sin ryggsäck på, för att kunna packa in ännu mer, vilket gör att det känns helt omöjligt att kunna svara på de enklaste av frågor.

Men nej. Det är ett par dagar kvar. Jag ska göra ett tappert försök i alla fall. Disciplin.

Sleepyhead

Säg mig, varför är inte jag en av de där som hoppar i sängen på morgonen. Tänder och släcker ljuset frenetiskt, för att de andra ska vakna? Dansar runt med tandborsten i munnen. The whole shebang.

Istället snoozar jag för länge, ramlar ur sängen för att inte benen bär mig. Kravlar mig in i duschen och håller på att drunkna för att nacken inte kan hålla upp huvudet. Och detta är efter en dag med plugg och ingenting annat.

Ni har ingen Wallace-morgonmaskin över?

Äsch då. Jag behöver en. Pronto.

Klicka på spegeln och välj "Öva på tal"

Jag vill ju inte direkt vara den som är den va, men föreläsare med sämre karisma får man leta efter med lykta. Några namn tänker jag inte avslöja, svaret är ganska självklart om ni haft denne.

Spenderade istället lektionen med att organisera om datorn istället. Han säger ändå ingenting vettigt. Ingenting man förstår någonting av. Inte ens vid hundraprocentig koncentration.

Brighton mot cuptiteln

Och vi fortsätter med ännu mer fotboll.

Brighton and Hove Albion 2-2 Manchester City.

Brighton vinner med 5-3 på straffar.

Den avslutande planinvasionen är ganska underbar. Likaså Brightonklackens "oooh" 0:41 in i filmen. Motivation slår Premier Leagues rikaste klubb.

Great Minds Think Alike

Och nu läser Marcus Birro upp en kortiskrönika på Canal+ och spinner vidare på temat jag startade för en kort stund sedan. Fast han är blåröd. Men förakt för blåvita har vi båda. Och vi vet att vi är bättre än dem båda två.

Jag vet också att vi är bättre än de blåröda.

I dag gick det åt helvete

Innan ni lämnar bloggen i frustration över ännu ett fotbollsinlägg, vill jag bara säga att det här handlar egentligen inte om fotboll. Mer om personlighet, attityd och livet självt även om det ser, för ett otränat öga, ut att vara endast fotbollsspråk.

Det var kallt och jävligt på Ullevi i kväll.
Det var en publiksiffra som skulle fått Rambergsvallen att se ödslig ut.
Det var noll tre långt upp i arslet efter en halvtimma.

Ingen ljusning ses och så sitter man där med ansiktet i händerna och förtvivlar sig sönder och samman. Någonstans där inne finns någon heroisk del av sig själv som inte riktigt förstår sig på verkligheten och desperat ser möjligheter som i praktiken inte finns. Själv skulle jag helst stympat bort denna domedagspositiva lilla köttbit till kroppsdel. Men jag gör aldrig det.

Så varför fortsätter man att stå där? Vad är det som håller kvar en i ytterligare en timmas självplågeri? Det kan man fråga sig i evighet, man kommer aldrig fram till ett säkert svar på det. Allas svar är lika unikt som de själva, eftersom vi alla har olika minnen och känslor såklart. Här är mitt svar.

En timma efter matchens slut sitter jag här med halsduken lika hårt virad som under matchen. Sniffar man riktigt hårt kan man låtsas erinra sig goda tider då man fick sjunga att serieledarna fanns på plats på Gamla Ullevis träläktare och division II och Superettan var den glada verkligheten. Då det inte hade någon betydelse att man spelade som en hel kasse bajs, eftersom motståndarna alltid var minst lika dåliga.

Alla är inte gaisare. Det är mycket därför jag inte tänker lämna in mitt grönsvarta hjärta på reparation eftersom det självläker på ett sätt endast fågel Fenix kan jämföra sig med. Det är något med attityden. Vi mot dom. Vi är inte dom. Vi är GAIS. Vi är mycket bättre.
Förr hörde man slagorden Blåvitt är disco, GAIS är rock’n’roll. Det handlade inte så mycket om musiken som om attityden och publiken. GAIS supportrar var hardcore på ett helt annat vis är det folkliga IFK. Varför det var så finns det ett antal olika anledningar till, men var och en i sig självt är värda en halv doktoranduppsats för att förklara.

Nu är det kanske så att min uppväxt inte har varit speciellt problematisk. Den har varit lugn, och stabil rätt igenom – det är mer disco än rock’n’roll, det får jag erkänna, men det betyder inte att min personlighet är sådan. Eller rättare sagt att de mål som präglar mig i dagsläget är av discokaraktär. Någon villa med Volvokombi och hund i Lindome är inte direkt något att sträva efter tycker jag. Inte heller ett känslomässigt liv i konstant stabilitet är speciellt hett i min värld.
Bilden av uppvuxna IFK:are som jag har är den att de aldrig får uppleva riktig ledsamhet. De får inte heller uppleva riktig glädje, eftersom de aldrig vältrat sig i olycka. Det är en enda lång vandring utan skoskav men också utan porlande bäckar och fågelkvitter. Grått och trist, helt enkelt. Finns det något i mitt liv som jag verkligen vill undvika är det just detta. Och blodpudding.
Nu drar jag alla över en jättekam, men för mig så skulle det vara så. En sjujäkla tristess att gå på match ut och match in och veta vad som händer. Är man gaisare så vet man aldrig riktigt säkert vad som händer, förutom att risken är stor för underprestationer.

En blåvittsupporter får inte uppleva den fanatiska glädjen av att gå upp till Allsvenskan genom ett fantastiskt kval mot Kalmar FF, för att nästa år åka ur högsta serien. Nästa år åker man ur även Superettan och sedan är man tillbaka i tvåan. Där harvar man och kommer tillbaka till Superettan. Kör två år där och så kvalar man sig upp via två fantastiska kvalkvällar mot Landskrona. Nu är vi äntligen uppe. Glädjen som utspelade sig i Landskrona var unik, den är på sitt sätt större än SM-guldskänslan 2007 för blåvitt. De har aldrig varit i brygga på samma vis. Så nu när man rest sig. Den här känslan, känslan av att kunna gå rakryggad från första derbyvinsten på sexton år. En blåvit supporter kommer aldrig någonsin få känna sig lika stolta. Aldrig lika lyckliga. Aldrig lika unika som vi gaisare gör.

Det är precis därför det fortfarande är underbart att vara gaisare efter att ha sett sitt lag förlora mot Halmstad i en match ut i tomrummet av tid som finns nu i höst.
Det är inte förrän man stått i nittio minuter och plågats av att titta på världens sämsta fotbollsarena med för dagen världens sämsta lag, GAIS, som man får perspektiv på liet och inser att det inte är så dåligt ändå. Livet alltså. Fotbollen är usel.

Det är precis därför jag tror att det blir förlust mot Norrköping nästa gång. Och det är precis därför jag kommer gå på GAIS – Malmö FF om dryga tre veckor. Våndas i en och en halv timma för att antingen se till att livet blir bättre. Eller att se att det inte kan bli sämre. Är inte det fantastiskt så säg?

Det här som jag nu skrivit handlar mycket om fotboll, men det är ändå stora drag i hela min attityd till livet och dagens värld. Det är på något vis allt och ingenting i och om och av mig.

Always look on the bright side of GAIS.

Göteborg i natt

Själv tycker jag att Göteborg är som allra vackrast när man känner regndropparna hänga likt fastbundna heliumballonger (kom på något bättre själv då?) så att man går rakt in i dem. Samtidigt kan man se ljusen från motorvägen, lanternorna från hamnen och lyftkranarnas strålkastare. Diset som bildas av de, likt fastbundna heliumballonger, hängande vattendropparna är drömsk och ger spänning till vilken deckare som helst.

Helst skall det vara alldeles tyst runt omkring en. Eller så ska man lyssna på Kents senaste album. Framförallt första spåret Elefanter eller Våga vara rädd. Eller så ska man bara vara stilla och lyssna till tystnaden, det fungerar faktiskt också oerhört bra.

Det är en av alla känslor jag saknar från England – det där med vattendropparna är mycket vanligare där – och dessa stunder behövs för att rensa hjärnan från obetydligt dravel. Jag kommer gå fler promenader sent om höstnätterna i Göteborg, så kanske blir jag förälskad i stan. Troligen inte.

Göta älv är inte så upprorisk av sig.

Smaklökarnas survival of the fittest

Det är ju inte varje dag man äter en halv citron och bara njuter, utan att känna något av det sura. Heja miraculin.

Men jag måste säga att det var ganska så jätteläskigt innan man vant sig vid att kunna äta citron på det viset.

Och tomater.

Och bajs.

Bokmässan

Säg mig, det är väl ändå fantastiskt. Man går in på bokmässan med inställningen att här ska jag för en gångs skull inte spendera pengar. Och det lyckas man med ju?

Jo, visst serru. Men det kunde varit värre i alla fall. Jag klarade mig nästan obemärkt förbi filmerna i alla fall, efter att ha tummat på ett antal titlar.

Inspirerande föreläsning av hm... *googlar* Christer Wiklander, copywriter, som gav mig lite hopp om framtiden. Det behövs och jag blev bara än mer sugen.

Dagens bästa citat

I ain't risking my life in Oklahoma.
Bonnie and Clyde

Inför 38,5-timmarsdygn nu

Satte fetaosten från min macka i halsen när jag läste igenom övningstentan. Ska det se ut så här. Jag menar, det kommer väl vara lite lättare på grund av svårigheterna med att få fram kurslitteraturen i tid? Fucking bokhandlare.

Eller?

Nog hoppas jag på det i alla fall, för det här ser ju löjligt ut.
Det blir hur som helst riktigt mycket plugg till veckan. Från och med nu, egentligen. Vilket också kommer bli onormalt många onödiga blogginlägg härifrån. Det är ett konstigt fenomen.

Slår vad om att det kommer vara mer städat än någonsin i mitt rum också. Brukar ju bli så. Och nu fyller jag ut det här med än mer onödigheter. Bara för att slippa studera.

Sluta.

Nu.

För.

Fan.

Hur resonerar ni?

I ett tag har jag funderat kring vad som är bäst. Att vara ledsen eller att känna ingenting. Kanske har jag också bloggat om det, men hur som helst. Jag har hela tiden svarat att jag skulle vara ledsen.

I filmen Till sista andetaget (À bout de souffle), nämns just detta dilemma då en viss William Faulkner också ska ha funderat i dessa banor och kommit fram till exakt samma sak.

"Given a choice between grief and nothing, I'd choose grief."

Och i natt skrev jag under på det till fullo. Hade svårt att somna, men det var helt tomt i huvudet. Ingen glädje, ingen sorg. Endast ingenting. Det var en av de värsta nätterna någonsin.

Men på grund av det citatet blev filmen ännu lite bättre i alla fall - så något gott ur det.

Alla dessa spekulationer

Hm. Efter att ha gjort en i allra högsta grad ovetenskaplig undersökning kring hur Allsvenskan kan komma att sluta efter att resterande sju omgångar är spelade slutade det så här.

1. Kalmar FF 70p
2. IF Elfsborg 60p
3. Helsingborgs IF 57p
4. IFK Göteborg 53p
5. GAIS 47p
6. Hammarby IF 47p
7. AIK 44p
8. Djurgårdens IF 43p
9. Malmö FF 40p
10. Örebro SK 39p
11. Halmstad BK 38p
12. Trelleborgs FF 33p
13. Gefle IF 25p
-------------------------------
14. GIF Sundsvall 23p
-------------------------------
15. Ljungskile SK 22p
16. IFK Norrköping 17p

Kalmar tar titeln i den 27e omgången, då man får ett tiopoängsavstånd till Elfsborg genom att ta en pinne borta mot Djurgården samtidigt som Elfsborg kvitterar med kvarten kvar på Ullevi mot Blåvitt. Så det så.

Annat märkbart jag kom fram till. Trelleborg kommer endast plocka tre poäng och faller handlöst genom tabellen. GAIS har det på pappret, kanske enklaste schemat kvar av alla lag. Hemmaplan siktar man alltid på tre poäng, och på bortaplan är det svagare lag. Så helt orimligt är det inte. Allt är dock relativt. Ljungskile tar en enda fjuttig poäng och åker ur, medan Sundsvall klarar sig med minsta möjliga marginal.

Eftersom GAIS i dagsläget har bättre målskillnad än Hammarby i dagsläget (alltså efter att alla matcher i 23:e omgången är spelade) kommer de före Hammarby eftersom jag inte tippat resultat, endast vart poängen går. Ponera 3-0 segrar och 0-0 vid oavgjorda matcher.

Heja mig, och de tjugo minutrarna det tog mig att sammanställa detta värdelösa vetande. Men det är sjukt kul att spekulera. Heck, det här är roligare än Silly Season.

Rookie 08

Ni vet känslan. Det där härliga kruset som går igenom nerverna när man upptäcker ett nytt riktigt bra band. Ofta på festivaler när man bara går förbi scenen. Man kan stå och gapa. Kanske hoppa i glädjeyra. Stå och gråta mot någons axel. I slutändan är det ändå samma känsla. Fy fan, vad bra.

Det finns en plats på vår jord när vi får 20 sådana möjligheter på bara två dagar. Dessutom får man fyra etablerade stjärnakter utöver det späckade programmet. Platsen är Hultsfred. Eventet heter Rookie 08 och är till för just dig, musikjunkien som bara älskar att höra nytt material. Biljetter hittar du via affischen längst upp.

Spelar du själv och känner att du vill ha en fantastisk bas för dundersuccé? Gör som Marit Bergman, Shout Out Louds och Adam Tensta redan gjort. Uppträd på Rookiefestivalen. Anmäl dig innan den 26:e september. Du börjar genom att klicka på bilden nedan. Nu.

Andrahandstips

Och Navid tipsar i dag om hans gamle vän Peter.

Han har gjort en cover på Familjens Det snurrar i min skalle.

Den är apbra.

Världens bästa leksak

En som jag, som inte kan välja mellan att bli duktig fotograf, filmare eller skribent, hoppar högt av lycka efter att få sett den här filmen. Alla tre delar av mig faktiskt.

Så, vem vill sponsra?

Saker är inte som de alltid varit. Acceptera. Gå vidare.

Dagens stora irritationsmoment är kärringar i klimakteriet.
Det hela utspelade sig på det lokala apoteket där lite receptbelagda mediciner skulle hämtas ut. En kassa är öppen, fyra personer före mig varav den första står och dividerar med apotekskan. Hon viftar med sin gula pappersbit och hävdar sig med cykelhjälmen på. Alltså var situationen parodisk redan då. Man tar av sig hjälmen när man gått av cykeln, okej? Men det tar vi i ett annat inlägg.

Så hon står där och diskuterar.

I två minuter.

Fem.

Tio.

En kvart hinner passera innan hon ger upp.

Sedan drämde hon näven i disken och med en vettvillings lugn slet hon upp dörren, höll på att tappa hjälmen och i sin iver att rädda den från att falla från pallet tappade hon sin plånbok och det hela blev en sorglig sorti.

En kö på tjugoen, ja jag räknade för er skull, personer har ni byggt upp på grund av att hennes medicin inte tillverkades i samma typ av askar som hennes doktor ordinerat. Hon skulle minsann inte ha en burk med medicin. Plastkartor har det alltid varit, och borde så förbli trots ekonomiska och miljösparande fördelar med burkar.

Slår vad om att hon inte fått sig ett nyp på mången månad.

This is a Fucked-up Crazy-Ass Weirdo Anton

Jag är en dödens man. Nu.

F'låt Anton, det är för bra för att ligga och skräpa i en mapp.
© Michael Lagercrantz

Spoiler Alert

© Michael Lagercrantz

Göran Johansson borde se över dagens landmärken

Tor och Malte. Vilka killar alltså.

Ensam hemma 3-skådisen som staty i Göteborg. Kan Borås skaffa Pinocchio, så kan vi skaffa Macaulay Culkins efterträdare. Lätt. Och vi skulle dra mer turister. Solklart. Det hävdade till och med boråsarna Tor och Malte under ett svagt ögonblick på Järntorget i natt. Stans skönaste typer.

En kväll som grundades med gott sällskap och en hysteriskt god kycklingwok. Fredrik tackar vi för det.

Jag var bara ett geni som inte fick blomma ut

Nu har jag ett filmprojekt uppe, ett trehundratal foton att redigera, lite skrivande att göra, lite hittepåande att filosofera, en del läsande och ganska så lite tid till alltihop. Men jag älskar det ändå.

Ni som läser och tycker att jag skriver bra, ni ska veta ett par saker. Som att jag började läsa innan jag gick på förskolan och något dagis, det har jag aldrig gått på. Fascinerades av ord och bokstäver, det gjorde jag tidigt. Vet inte om jag ska kalla mig autodidakt, men i brist på andra bevis gör jag det.

I lågstadiet var favoritsysslan att göra små böcker och serietidningar, vilket vi hade gott om tid att mixtra med. Jag minns inte mycket mer av de andra lektionerna om jag ska vara ärlig. Möjligtvis då vi gjorde extremt salt smör, eller den gången vi forskade om rymden. En tidslinje gjorde vi också och hade krig som vikingar. Svärdet pappa gjorde i trä, sent kvällen innan i köket, kanske finns kvar på vinden. Kanske hjälmen i papier-maché också. Men mycket mer kan jag inte minnas. Ingenting om matte, gymnastik eller geografi. Det var ritandet och skrivandet som gjorde mest intryck på mig redan då.

På mellanstadiet var läget ett helt annat. En episod jag minns tydligt var när vi skulle klippa ut mängder av ord och sätta ihop till meningar. Jag fann inte något logiskt i det, varför kunde vi inte bara skriva som vi alltid gjort? Min fingermotorik var inte på högsta nivå, och att klistra och klippa var bland det värsta jag visste. Intresset svalnade och det pratades om att jag hade problem med språket. Att läsa och skriva var inte min grej, helt enkelt. Det gick så långt att man föreslog att jag skulle placeras in i en hjälpklass för svenska och engelska och läsa det istället för ett tredje språk när sexan och högstadiet nalkades. Jag stretade emot lärare och föräldrar och gav mig attan på att jag skulle läsa tyska. Varför vete katten, men så blev det.

För någon extrahjälp i svenska, det behövde jag minsann inte, tyckte jag. Inte fasiken i engelska heller. Inte för grabben som skrev sin första ”novell” på 2 A4-ark när han inte ens fyllt åtta bast. Vill någon läsa kan ni ju fråga snällt.

Hur som helst, jag behärskar svenska, om jag får säga det själv, med bravur och engelskan går inte av för hackor heller. Men vägen har inte varit spikrak och hade det inte varit för Inger Bexell och framförallt lilla Lena Norrman som stöttat mig enormt, så kanske jag aldrig fått ut min kreativitet. Fastnat i kriminalitet och gängbråk (inte speciellt troligt, men möjligheten finns?).

Till Anders som vi hade i fyran och tyckte jag var underbegåvad i språk vill jag bara säga en sak. In your face.

Jag var bara ett geni som inte fick blomma ut.

Marcus Made My Night

The European Commission has just announced an agreement whereby English will be the official language of the European Union rather than German, which was the other possibility.

As part of the negotiations, the British Government conceded that English spelling had some room for improvement and has accepted a 5- year phase-in plan that would become known as 'Euro-English'.

In the first year, 's' will replace the soft 'c'. Sertainly, this will make the sivil servants jump with joy.

The hard 'c' will be dropped in favour of 'k'. This should klear up konfusion, and keyboards kan have one less letter.

There will be growing publik enthusiasm in the sekond year when the troublesome 'ph' will be replaced with 'f'. This will make words like fotograf 20% shorter.

In the 3rd year, publik akseptanse of the new spelling kan be expekted to reach the stage where more komplikated changes are possible.

Governments will enkourage the removal of double letters which have always ben a deterent to akurate speling.

Also, al wil agre that the horibl mes of the silent 'e' in the languag is disgrasful and it should go away.

By the 4th yer people wil be reseptiv to steps such as replasing 'th' with 'z' and 'w'with 'v'.

During ze fifz yer, ze unesesary 'o' kan be dropd from vords kontaining 'ou' and after ziz fifz yer, ve vil hav a reil sensibl riten styl.

Zer vil be no mor trubl or difikultis and evrivun vil find it ezi TU understand ech oza. Ze drem of a united urop vil finali kum tru.

Und efter ze fifz yer, ve vil al be speking German like zey vunted in ze forst plas.
I f zis mad you smil, pleas pas on to oza pepl.

Smygreklam

Jag såg på WALL•E för andra gången för en stund sedan och hörde ett bekant ljud då han startade upp sig själv efter att ha blivit urladdad ganska precis tio minuter in i filmen. Länge och väl satt jag och funderade på vad det var för ljud. Sedan startade jag datorn.

"DRUAMM"

Jaha. Det är Mac:s bootljud som hörs när WALL•E startar igång också. Små, små detaljer och det finns mängder i filmen.

Inte direkt hälsosamt

En sjuklig grej med att vara gaisare, är att man är nervös för att man ska tappa 12 poäng och hamna på fjortonde plats med tillhörande kval till Superettan hellre än att hoppas på att man skall plocka in fyra poäng och klättra till femte plats. Tre till och europaspelet är kirrat för nästa säsong. Pessimist in i det sista när det gäller GAIS.

Det är obotligt och ligger i varje riktig gaisares blod som ett virus från födseln och för resten av livet.

En väg till framgång på många plan

När man har legat och försökt sova så där i ett par timmar och det plötsligt är färre minuter kvar av natten än vad det är tankar i huvudet, då måste man plocka fram sin laptop och få ned sina tankar på ett nytt vitt blad. Det går i och för sig lika bra med penna och papper, men det är svårare att hitta ett forum för sådana texter i dag.

Folk frågar ofta av nyfikenhet, eller av artighet, om vad jag gör på dagarna nu i höst. Jag förklarar att jag läser filmvetenskap på universitetet och allt som oftast blir svaret en axelryckning, skratt eller storögdhet av förvåning. ”Vad sjutton skall du med det till?” blir alltid den framkrystade följdfrågan. Jag säger då att jag tycker det är intressant (alltså också kul) och dessutom får det liv i min egen kreativitet. Ögonen på min frågeställare rullar åt sidan och verkar tro att jag borde kolla upp min mentala hälsa.

Helt okej för mig, men jag kan inte tänka mig att arbeta med ett yrke där jag inte får något slags utlopp för denna kreativitet. Jag vill utvecklas hela tiden, och gör jag inte det – står jag sill på samma ställe – tynar jag sakta bort. Så jag pluggar någonting som ger mig något. Kanske inte mitt huvud, men mitt hjärta. Jag blir glad av att läsa om film och känna hur någonting brinner igen. Och det kan ingen ta ifrån mig genom att himla med ögonen.

Plötsligt finns det där kreativa i min kropp igen, det som har saknats under större delen av sommaren. Jag trodde ett tag att jag tappat bort det någonstans på min grå och alltför stereotypa arbetsplats men så satte jag mig ned i en skolbänk igen, kände att det fanns hur mycket som helst kvar att får ut igen. Att få njuta av att skriva. Njuta av att fotografera. Njuta av att fantisera och inte bara ha det som ett tidsfördriv i väntan på att ännu en dag i det kalla grå skall ta slut.

Det där kreativa tackar jag till viss del filmvetenskapen för. In your face, tvivlare. För det är just denna lekfullhet med tankar och utföranden som skall ge mig precis den framtid som jag vill ha. Det är inte så mycket en fråga om kunnande, som det är om vilja. Kunnandet kommer någonstans på vägen och det kommer jag visa i höst, just för att det är någonting som får mig att byggas upp istället för att eroderas bort. Det är jag säker på.

I will kick butt.

God morgon

Det är någonting speciellt när solen skiner en rakt i ansiktet under morgonduschen.

Det gör ens dag.

Detaljer, mina vänner

Ni, den exklusiva minoritet här på bloggen som tycker om fotboll ungefär lika mycket som jag gör, ni kommer älska den här bloggen. Detaljer, mina vänner. Det gör allt värt. Och Erik Niva såklart - Sveriges i särklass bästa sportskribent.

Som att svenske mittfältsgeneralen Stefan Schwarz i sitt kontrakt med Sunderland från 1999 har, som ende spelare i Premier League-historien, inskrivet att han inte får åka ut i rymden. Detta eftersom att en av hans agenter/rådgivare tydligen haft biljetter till en av charterresorna till det kalla svarta som skulle avgått 2002 och klubben varit oroliga för att han skulle ta med just Schwarz på resan.

Undrar om agenten fått pengarna tillbaka för den uteblivna resan, och jag undrar också hur detta kunnat passera förbi mig obemärkt.

Projekten startar upp igen

Återigen föreläsningar i morgon. Filmberättande står det på schemat, och jag tror det kommer bli ganska intressant. Det är ytterligare ett sådant där ämne som man tror att man kan, men när man får det föreläst in i minsta detalj inser man hur oändligt det är. Universumsoändligt. Varken mer eller mindre.

Sedan står det på schemat att vi skall se Pansarkryssaren Potemkin. Fuck no. Jag har viktigare saker för mig. Hoppas jag. Roligare är dem också. Förhoppningsvis finns kaffe och bulle också inblandat, det har jag nämligen hört ska hjälpa kreativiteten något oerhört. Gratis läsk också! Men sådan lyx som på reklambyråerna har vi nog inte.

Sova kanske?

Njae. Jag röstar för mer film.

Snålblåst och Allsvenskans viktigaste brasse

Oj, så mycket youtubeklipp det har blivit nu. Mindre text. Jag är lite mer inne på filmer just nu, men texterna finns här i bakhuvudet. Och de kommer ut. Då och då.

GAIS spelade riktigt värd fotboll och man blev varm i kroppen av att se de fina kombinationerna och spelglädjen som infunnit sig. Nog var det mot ett desarmerat Djurgården, men ändå, det är alltid bra att visa att man kan föra spelet i en match. Björn Andersson spelade som en gud och Wanderson var på humör. Snålblåsten fick avhjälpas med kvadrupla lager kläder plus halsduk. Skönt att det blir täta hörn och bättre faciliteter på nya arenan.

Internetlinan verkar ha köldfrossa. Det går oerhört upp och ned i styrka och ibland kommer jag inte ens ut Internet. Dagens riktiga i-landsproblem, men ändock. En bitter verklighet för oss i googlegenerationen.

Nu kommer jag sitta in på småtimmarna med Football Manager.

Ani-fucked-up-mation

Ok. That was some fucked-up, crazy-ass weirdo films.

Och när han hoppar över Svankmajer under föreläsningen blir jag sur. En annan ville ju veta om han visste varför han är så sjukt besatt av kött i sina stop-motionfilmer. Nåja. TC och Anton, var det något sådant här ni såg på för några år sedan? Berättelsen har etsats fast i huvudet på mig.

Oasis nya ute på gatan

Det här är briljant reklam förresten.

Femton år senare och fortfarande lika crazy

Den tidiga nattens stora skrattsalva tackar jag Pooptroop för, och hans tips om denna sjukt synkade video. Kanske mest rolig om man tidigare sett "The Crazy Frog Brothers" och skrattat åt dem tidigare.

Kul med den uppvuxna versionen.

Hysteriskt med de båda samtidigt.

Den sena kvällens största skrattsalva stod ett eget projekt för. Det kommer bli ruskigt bra och på bloggen dyker det upp inom kort.

Apgod apmat

Min senaste kärlek i smakväg.

Searching for Mushrooms

Har spenderat morgonen med att titta på filmer så som den här - Big Ass Badgers.

Hm. Frukost kanske?

Om allt går vägen så

Det börjar bli sent om natten, men jag kan inte riktigt sova. Det susar omkring mängder av tankar. Som tur är slutar de allra flesta i en positiv tanke och den sitter i mig som ett mantra just nu. Konstant rullandes.

Jag vill, jag kan, jag ska.

Tror jag.

Havets hemligheter

I går körde jag ned till Varberg. 120 hela vägen genom den mörka kvällen. Kopplade in iVan i bilen och bad honom att blanda ihop en mix av musik utifrån LCD Soundsystems "Someone Great". Det blev alldeles underbart när nyss nämnda musikprojekt tillsammans med Hot Chip, Familjen och The Ting Tings samsades om utrymmet.

Jag körde inte dit utan anledning. Mamma och pappa var på någon slags tillställning på Varbergs fästning och eftersom alkohol var involverat fick jag agera chaufför.

Trots skyltar om förbud mot bilar utan tillstånd körde jag upp till fästningen, genom de nålsögontrånga valven och upp tills jag var ända uppe vid Sjöfartsverkets lilla stuga. Med ens ångrade jag att inte kameran fick följa med. Jag gick upp på en liten slänt och tittade ut över havet som gnistrade i månljuset. Vattnet gluckade mot strand och mystiken var i allra högsta grad närvarande. På slänten jag stod höll jag på att snubbla ned i kaninhål och fick ta det försiktigt när jag såg att marken tog slut någon meter framför mig. Nedanför gick en belyst gångväg längs vattnet och ned dit var det minst femton meter.

Höjdskräcken gjorde sig påmind, så jag gick och ställde mig med ett stadigt tag kring bilens takräcke samtidigt som om man fantiserade lite, som alltid, kunde höra plaskvåta stövlar klättra upp på land efter att ha förlist århundraden tidigare under stormiga nätter eller efter att ha blivit beskjutna från fästningens soldater.

En nystart

Jag är småkär. Känns oerhört tryggt det här.

Jag snackar såklart inte om en tjej. Självklart inte, men jag och min Mac. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

För övrigt gick vår redovisning bra i dag. Hon verkade nöjd och så.

I morgon är det jobb igen och mamma och pappa ska iväg på fest på kvällen. Jag skall skjutsa. Till Varberg. Så ni vet vart ni skall skicka räddningstjänsten att leta efter mig när jag kört vilse, okej?

Strax framme vid dopfunten igen

Om allting går vägen för UPS så kommer jag få ett ganska så stort paket i morgon. Det innehåller en silvrig dator som är ganska så jätteefterlängtad.

Nu behöver jag naturligtvis ett passande namn till denna skönhet. iVan har fungerat utmärkt för min iPod, han reagerar varje gång jag ropar i alla fall, och nu söker jag något passande till en Silverfisk. Marcus har redan tingat all eventuell cred för "Pommac" (truly genius, Marcus). "Mackan" är inte speciellt fantasifullt tyvärr, så det är redan struket.

Om någon tekniknörd (eller någon fyndig namnhittepåare som behöver mer inspiration) finns där ute så ser specifikationerna ut så här:

Macbook Pro 15"
2.4 GHz Intel Core 2 Duo
Glänsande widescreen-skärm
4GB RAM
200GB Hårddisk
Apple Remote Control
iLife 08
Aperture 2.0
Microsoft Office Hem och Student

Tider

Enda anledningen till att Sverige - Ungern börjar på den något udda starttiden 20:15 i kväll måste vara för att man skall ha en chans att hinna zappa över till Generation Kill klockan tjugotvå prick? Någon annan anledning finns knappast.

Jag tackar och tar emot.

Så här minns jag det inte riktigt

Jag har gått och dragit på det länge nu, men nu tror jag även att jag säger att hösten är kommen. För det första får det inte ha blivit höst tidigare än att jag fyllt år. Det är grundregel nummer ett. Nummer två är nog inte så noga definierad. Den är mer en känsla.

Hösten är kommen första gången efter min födelsedag, då jag vaknar och inser att jag borde stängt fönstret innan jag vaggades in i dvala. Också, då jag inte alls vill gå upp eftersom vinden piskar regnet mot fönstret och enbast fyllonas dystra gormande hörs utanför. Till och med fiskmåsarna gömmer sig någonstans när bussen skvätter ned människorna på väg till jobben och skolorna.

Det är ju inte nu man vill ha ogjorda uppgifter och det är verkligen inte i denna stund man känner för att börja ta tag i saker. Men jag suckar djupt och börjar i alla fall. Det måste ju göras någon gång, och det kommer dröja ett tag tills man får väder som man vill ha. Jag hade faktiskt redan glömt hur bister och tidig den svenska hösten är.

Genius

Alltså, ett litet klick från en perfekt spellista över hela sin musik. Jag är lite lyrisk i stunden.

Genius. Åtta punkt noll. De får gärna ta hur mycket information som helst av mig, så länge jag får njuta av den här funktionen.

Som en svamp

Vi slapp stumfilmen och fick istället se dokumentärer om regissören och ett par andra från ungefär samma period. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna ändå. Jag tror Marcus såg när jag halkade till med armbågen minst en gång.

Intensiv föreläsning om filmmusik och ljud. Intressant, och man suger i sig så mycket som möjligt. Jag ska troligen bli en svamp i nästa liv. Hur som helst, att plocka fram sin privata iPod och sätta i dockan, för att spela upp väl valda filmlåtar är lite tufft - tycker om lärare med koll på läget. Att dessutom ha på sig en t-shirt där en byst av J. S. Bachs halva ansikte ihopsatt med Terminators dito syns tillsammans med texten "I'll be Bach" under, höjer betyget lite till, med tanke på föreläsarens status som studierektor för både Musik- och Filminstitutionerna är ganska kul. Annars vetesjutton om det är så fräckt.

Skall runda av innan jag dravlar sönder era huvuden. Skall sätta mig och titta på Sånger från andra våningen nu. Igen. Men Roy Andersson är värd det.

Träsmak

Jag hoppas verkligen inte att vi måste sitta och titta på alla de drygt tre timmarna av rasistisk stumfilm som vi är schemalagda till att göra.

I don't like the sound of that, så att säga.

Chiefen på bygget skulle se över hur man skulle kunna få med de viktigaste delarna utan att behöva sitta där så länge. Om inte får jag plocka med mig termosen i morgon.

Generation Kill

Jo, och så tittade jag på första avsnittet av Generation Kill också. Jag har redan fastnat. Och jag är ganska så jätteimponerad av Alexander Skarsgård. Nu gäller det bara för mig, som inte är en seriejunkie i vanliga fall, att hamna i rutiner. Rutiner som jag inte ens tycker om.

Varje onsdag klockan 22.

Tror ni att jag klarar det?

Hela sju gånger?
(Och nej, jag tänker inte vara olaglig. Inte den här gången. Också.)

En liten smutsig robot gjorde mig mycket glad

Tittade på Wall•E i går. Jag blev rent ut sagt förälskad. En halvtimma utan dialog och man sitter fortfarande klistrad. Hela filmen är också briljant vad det gäller detalj- och idérikedom. Samhällskritisk, utan att tappa det humoristiska greppet som barnfilm, och flera gånger har just humorn visat sig vara det mest effektiva varningsropet. Alla tycker om humor. Alla lyssnar på humor.

Utmattad

Det är lite svårt att tro att man kan vara helt slut efter fyra timmars filmtittande men det kan man. Speciellt med en halvt igentäppt näsa.

Singin' in the Rain. Och jag som inte ens tycker om musikaler, men jag fullkomligt älskade Cosmo.

Citizen Kane. Varför tog vi den tunga filmen på eftermiddagen? Det var väl bara extremt korkat. Avspeglas på mitt humör nu på kvällen hur som helst. Och i morgon är det jobb. Jag känner hur ångesten börjar stegras, precis som kollegorna varnat mig för.

Nu. Städa på riktigt i rummet. Eller städa någon av datorerna. Tror jag tar rummet först, det är ju det som syns utåt.

Kanske går bättre den här gången

Jo, nu är det ju så att det är min födelsedag.

Och här sitter jag och knarkar nässpray.

Kul.

Senare ska jag beställa en till present till mig själv. Navids nya platta han spelat in med Gudarna. Den släpps dock inte förrän den 15:e oktober, men beställer man här så får man den på releasedatumet och dessutom signerad. Fatta tjockt.

Här kan man lyssna på en av låtarna från nya albumet också.

Den andra september tjugohundrasju

När jag börjar skriva den här texten, minus ett år, stod vi och letade efter taxibilar som kunde köra oss vilsna svenskar till våra respektive värdfamiljer. Platsen var Pool Valley vid Old Steine i Brighton, England.

Taxichauffören släppte av mig vid ett hus. Precis som vid Old Steine kunde man se havet gnistra där, även om höga industriskorstenar skymde sikten något här.
”Welcome to England, mate. Hope you like it.” ropade chauffören genom fönstret medan han drog iväg med mig kvar på trottoaren med mitt bagage. Jag knackade på och träffade Shan för första gången. Hela tiden hade hon ett leende på läpparna, min tant. I köket träffade jag Ylva och den irländska tanten jag aldrig lärde mig namnet på. ”That Irish fecker” hette hon. Och så hennes lilla hund som bara blev större och större.

Men istället för att spela Rummy tillsammans med dem, gick jag upp och lade mig på den stenhårda sängen jag ändå lärde mig att tycka om. Jag tittade besynnerligt på eluttagen i väggen, på de stenlagda trädgårdarna med höga murar runt omkring och tvättlinorna som löpte från husvägg till husvägg och insåg att jag faktiskt var på egen hand ute i världen. Och det kändes fantastiskt.

Jag somnade på sängen och väcktes en stund senare av en urskuldande Shan som meddelade att det var dags för middag. Något paff klev jag upp och satte mig till bords och åt utav hennes grönsaker från växthuset som fanns inklämt på bakgården. Undrande frågade jag om hon ville ha någonting extra för maten, det ingick ju faktiskt inte i hyran – men hon svarade glatt, som alltid, att det inte var någon fara. Affären hon arbetade i, fick mycket varor över, så hon bjöd mer än gladeligen på det engelska kökets kulinariska delikatesser. Nåja.

Under kvällen fick jag mig en tur i Portslade, orten som var sammanvuxen med Hove som i sin tur är sammanvuxen med Brighton, och fick berätta lite om mig själv för Shan samtidigt som hon gjorde detsamma och om området. Vilka pubar det oftast blev slagsmål på och vilken gata jag skulle undvika. Inte riktigt alla knutar var upplösta i magen, men det blev lättare och lättare att andas.

Det är ett år sedan och jag minns varenda syn, varenda doft, varenda känsla som vore den tagen från igår.

Fram tills i dag har jag blivit mer man än jag någonsin blivit på de arton år och trehundrasextiofyra dagar jag dittills levt. Nu sitter jag här nitton år och trehundrasextiofyra dagar och förundras över mina erfarenheter. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag vill. Jag vet att jag ska. Men mer om det i ett annat inlägg som snart kommer.

0-1

Det här... kan ta ett tag att smälta. Den närmaste tiden kan absolut ingenting rå på mig.

Just nu är jag bland de bästa i världen.
För en gångs skull kan jag verkligen skriva under på att det är riktigt jäkla underbart att vara gaisare.

Slåss i hoppborg!
Lindome!
Skattefiffel!
Vi är inte IFK
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart, vi är mycket bättre
Vi är grönsvart, vi är bäst i stan
Vi är grönsvart, vi är mycket bättre
Vi är grönsvart, vi är bäst i stan

Äpple

Nu väntar jag på en silveraktig sak med ett äpple på.

Det blir långsamma dagar innan den har nått fram. Så nu vet jag hur Silverfisken kände sig.