JAG VILL

Jag kan inte sova och hur jag än vrider och vänder på tankarna återkommer samma film som spelas om och om igen i huvudet på mig. Det är rätt längesedan nu. Men känslorna och smärtan finns kvar i huvudet.

Jag måste skriva av mig.

3 maj 2003
Det regnar på bilrutan när vi åker ut mot havet. Mot färjan som skall ta oss till Öckerö. Fyra fjorton-femtonåriga killar sitter i bilen. Pappa kör. Hur det hade gått i upptakten av serien minns jag inte riktigt. Men jag har för mig att det ändå var muntra miner inför dagens match. Speciellt muntra för mig, då jag hade nya fotbollsskor. En träning hade de fått sig innan dagens match. När vi kör på färjan är det uppehåll. Det ser till och med ut som om det klarnar upp över Öckerö och Prästängen. Så heter idrottsplatsen. Ett namn jag för evigt kommer rysa inför.

Det är mycket bilar på färjan och vi får inte tillåtelse att kliva ur, till vår stora förtret. Till slut ger pappa med sig, men jag stannar kvar och känner på väskan som ligger på golvet. Skorna väntar på att få känna på gräset, de vitmålade linjerna och lädret.

Vi kommer fram till Prästängen och vi ungdomar kliver ur och blir uppmanade av vår tränare att gå ut och känna på gräset. Solen skiner starkt nu, men gräset är vått av det ihärdiga regnandet som gäckat göteborgarna under natten. Klockan är strax före halv tolv. Anledningen till att vår tränare ville ha ut oss var mental förberedelse. Något han ofta talade varmt om. Prick halv tolv fick vi gå in i vårt omklädningsrum. Då hänger våra nya matchtröjor (vi hade haft dem i fem tidigare matcher – alltså fortfarande rätt fräscha) med numren riktade mot oss. Det kändes som att komma in i ett proffsomklädningsrum och jag minns de djupa suckarna från vissa. Jag ställde min väska vid tröjan med numret som blivit mitt nya ordinarie – 4. Lägger upp skorna och börjar byta om. Tejpar benskydd och strumpor och fixar till håret. Fötterna sitter perfekt i skorna och den svarta matchtröjan hänger lagom kaxigt lite innanför, men mest utanför. Tillräckligt mycket innanför för att domaren kommer godkänna utstyrseln innan match, så att man senare kan dra ut tröjan helt. På med överdragsjackan och gå ut på planen. Norra Skärgården, som vi skall möta, står i grönvita ställ och ser nästan avundsjukt på oss när vi går ut. Somliga har inga överdragskläder i mitt lag och matchställen får extra blickar.

Jag känner mig som en kung när jag känner på en av bollarna och passar den vidare. Perfekt grepp och härlig känsla i skorna. Solen steker vidare.

Uppvärmningen är ovanligt disciplinerad för att vara oss, och skotten från min sida under övningarna sitter i krysset gång på gång. Det här är vår dag tänker jag när domaren påkallar uppmärksamhet från oss.

Tränaren ger mig en sista uppgift – att göra insparkarna istället för vår målvakt som inte har tillräckligt med styrka för att få upp bollen till mittplan. Jag tvekar på det också och ger uppgiften till en av våra andra backar som har bättre skottstyrka än jag. Jag spelar som vanligt numer, libero. Hannes till höger. Patrik i mitten, strax framför mig och Emil A på vänsterkanten.

Avspark klockan tolv. Gräset är halt, men inga vattenpölar syns till på vår sida av planhalvan. Vi har solen snett framifrån. Vinden: knappt märkbar.

Vi får genast problem med deras långa och snabba anfallare men jag och Patrik håller koll på dem. Efter fem minuter har de redan skjutit utanför två gånger och haft ett inspel som jag sparkat hål i luften på. Bollen tog extra fart i det närmast friktionslösa gräset. Inga mål dock. Patrik får sig en smäll och tvingas byta. In kommer Fatih, minns inte riktigt men det är högst troligt. Han sköter sig bra men jag får lite mer att göra. Nio minuter har gått av matchen och vi går på knäna. Det kommer spricka vilken sekund som helst. Norra Skärgården anfaller på vänsterkanten men Hannes stoppar upp anfallet. Motspelaren slår bollen in i plan där jag kliver upp för att bryta. Jag kommer snett fram till bollen och sätter ned mitt högra ben som stödjeben rakt mot bollen samtidigt som höften rör sig mot motståndarmålet för att skicka fram vänsterbenet som skall träffa bollen. Det bränner till i högerknäet.

Ett ljudligt knak-klonk-krasch hörs från knäet i ögonblicket jag träffar bollen med vänsterfoten och jag skriker av smärta och rädsla då jag känner att knäskålen är på väg åt ett annat håll än resten av benet. Jag faller till marken och ett klonk-knak-ljud hörs igen och knäskålen sitter på sin rätta plats igen men smärtan är obeskrivlig. Bollen har rört sig någon meter framåt och en motståndare kan få tag i den. Jag fortsätter skrika med ansiktet ned i gräset och motståndarna spelar ut bollen rätt snabbt. Liggandes på marken håller jag hårt, hårt om högerknäet och vrider mig av smärta. Domaren kommer fram till mig samtidigt som han vinkar in vår sjukvårdare tillika assisterande tränare. Han och Malik, för dagen lagkapten, hjälper mig av planen. Jag kan inte stå på benet inte heller böja. En förälder säger att det antagligen har låst sig och tycker att vi skall vänta en stund med att skicka mig till sjukhuset.

Min pappa har agerat linjeman på andra sidan planen och kommer över i halvlek. Då halvligger jag på avbytarbänken med en ispåse på benet i högläge. Svär, detta är antagligen första gången min pappa hör sådana svordomar från min mun, gråter och skriker över hur ont det gör. Vi beslutar att åka in till sjukhuset och jag blir buren till bilen. Nyfikna okända ögon glor på mig och jag hatar dem för det.

Efter en dryg halvtimmes gråtande har jag sansat mig och fått knäet bandagerat. Strax efter att jag gick av planen gjorde Norra Skärgården 1-0. I halvlek stod det 5-1 till dem. Jag tog ofrivilligt på mig skulden. En avbytare kvar.

Efter ett par timmar på Drottning Silvias Barnsjukhus får jag en första diagnos. Urledvridning av knäskålen med eventuell fraktur på densamma. Benbiten kan ha hamnat innanför och mitt fall skall undersökas vidare två dagar senare, på måndagsronden. Risken för att en titthålsoperation bedöms som 80 %. Jag blir nästan glad över det. Att det faktiskt är något lite allvarligare som hänt. Jag får en ortos fastspänd runt benet istället för gips, för att jag inte skall kunna böja det i onödan.

På måndag förmiddag ringer de från sjukhuset och läkarna har konstaterat att det ligger en pytteliten benbit som brutits av från knäskålen, innanför denna. Måste tas ut innan den växer fast och i så fall aldrig skulle kunna böja på benet igen.

Operation på torsdag säger dem, kom in klockan åtta så opereras du någon gång under dagen.

Käka värktabletter och försök gå till skolan så länge.

Sagt och gjort.

Operationen blev nästan ett misslyckande men till slut fick man tag på den nu en gånger en centimeter stora ben/broskbiten som börjat växa till sig. Jag får åka hem tre-fyra timmar efter operationen och kan nu böja på benet igen, men det blir kryckor i tre veckor.

Knäet som tidigare var stort som en handboll ser nu betydligt normalare ut med tre jack efter skalpellens vassa egg.

Om ett par månader skall jag återigen vara ute på fotbollsplanen och leka livet ur mig.
Bara för att kunna få skada mig igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Det finns inte ord för hur mycket jag saknar att spela i lag. Varenda minut av fotboll på gymnastiken har varit ljuvliga. Nu när jag inte längre riskerar att råka ut för denna envetna skada på knäet finns knappt möjligheten längre. Det är för sent att börja spela på riktigt, och jag är inte spekulant på att bryta benen i korpen. Sedan känner jag knappt några som vill och kan spela fotboll så ofta som jag vill. Det spritter i benen konstant och fotboll på teve hjälper inte längre. Det gör bara längtan starkare.

Jag känner att det kommer bli jobbigt de närmsta tio femton åren. När spelarna faktiskt är lika gamla som jag. Det hade kunnat vara jag där ute. Hade kunnat. Jag. Där.

Jag vill så gärna.