Säg Ja! till dödshjälp

Nu har jag suttit och läst varenda kommentar under nyheten att bilddagboken.se kommer att utöka sina tjänster med ett betalsystem för de som vill kunna ladda upp bilder i större format än dagens minibilder. Jag har skrattat mig halvt fördärvad och nu kommer nästa känsla.

Jag får panik.

Vill. Inte. Leva. Med. Så. Många. Idioter. Runt. Om. I. Sverige.

"Bajs på lunajkjew"

"aah , men va dååligt . fan . lägg ner hela bdb istället ! jätte dåligt tkr ja ! "

"asså varå? ska man betala för alla bilder nu? palla 6 spänn i månaden!!!!1"

Snälla, skjut mig.

Har jag någonsin varit lika gammal som dem? Om så är fallet, ber jag om dödshjälp eftersom jag inte skulle kunna ha det på samvetet.

"Vi lånar bara jorden och måste lämna den i gott skick till nästa generation", hör man ibland predikas av miljövänner.

Fuck it. Jag säger; vi klottrar ned jorden, tar vårt pick och pack och drar ifrån dom här gudsförgätna nittiotalisterna. Det är det enda rätta. Må vi alla hamna i helvetet, men det är nog bättre än kvar här med alla barn födda med bredbandskabel som navelsträng.

Mer intressant är det inte just nu

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om tentan. Jag kunde tillräckligt mycket för att känna en viss förhoppning om att kunna klättra över gränsen, men då måste jag ha sjukt starka fingrar och långa naglar.

Jag skrev oerhört mycket, men frågan är om det är tillräckligt. Det är inte tillräckligt för att få tio poäng på någon av de tre tiopoängsfrågorna, varav en svarade jag inte alls på. Kanske kan komma upp i mellan 12 och 15 poäng där. Då hänger det på att jag vilt chansat rätt på land, yrke och verksamhetsperiod för Erich Pommer och Margarete von Trotta (men efter en liten research på IMDb visade det sig att jag bara har rätt på landet. Räcker knappast.

Nej, jag ställer in mig på en omtenta, även om det på sätt och vis känns lite surt så här i efterhand. Nu ska vi hoppa på Henriks "hom(e)tenta".

Angående tentan i dag

Ehm. Vad var det jag skulle kunna nu igen?

Angående tentan imorgon

Sällan har det funnits så lite att hoppas på för så få personer.

Men se, det finns alltid ett hopp.

Dagens källa till oplugg

Det kanske är dags att lägga åldersskillnaderna på hyllan.

Nej, jag har inte blivit kär i en trettiosjuårig trebarnsmamma.

Men däremot oerhört inspirerad och inte minst imponerad av den här femtonåriga tjejen, Eleanor Hardwick. Intervjun är härlig, precis så där ungt naiv och lekfull, men samtidigt hon ter sig ändå vara en mycket målmedveten tjej med stora ambitioner. Utan att det blir för stort, för hon verkar ha kapaciteten om man klickar sig in på hennes photostream på Flickr.

Klicka in där. Förbluffas. Inspireras. Och lite till.

I natt tänker jag på Storsjöyran 2008 och lyssnar på Kent

Bara trista rotfrukter kvar

Nu kan jag allt om italienska neorealismen också. Eller något sånt. Nej, jag kan ingenting, men ska plugga vidare. Det känns ganska bra. Relativt bra. Ursäkta mig, om jag fått andra att luras in här via Google. Jag har inga bra scoop om pluggandet i dag. Inte igår heller och troligtvis inte på torsdag eller fredag.

Förmodligen inte någonsin, om någonsin så helst på själva tentan.

Även om jag fått upp ångan mer än vanligt när det gäller studerandet, så var jag inte hiskeligt smart då jag åt upp moroten först och hoppades på att stå mig ända in i mål.

En annan började ju med det roligaste, fransk filmhistoria, för att fortsätta med engelsk, italiensk och till sist tysk.

Düsklands filmhischtåria makes Micke a dull boy.

Adolfs smeknamn i skolan var Karate Kid

Nog för att jag hört talas om Auschwitz och Theresienstadt och så.

Men när sjutton inträffade Judoutrotningen som föreläsaren pratade om i dag?

Kvällens uttryck

Soheil säger:
du kan va gammal

Soheil säger:
men jag.. inte en chans!

Micke säger:
...poo on you...

Jag kan allt om poetisk realism och Jean Renoir nu

Lovar.

Tentatider är bloggartider. Naturligtvis, och det slår aldrig fel. Sällan hittar man så mycket onödigt att blogga om. Egentligen borde Internet stängas av för min del, men det behövs för att söka upp ord.

Lovar.

Hade jag bara haft en fin vidvinkellins till kameran hade jag dessutom givit er en bild på hur det ser ut när jag studerar. Bok, dator, very stylish Mickey Mouse-kaffekopp, pennor och post-its and the whole shebang.

Men nu har jag inte det.

Vill ni se en bild, får ni ge mig ett objektiv. Maila mig om intresse för't finns.

Lovar.

Aldrig lugn och ro

Men det var då fan i helvete.

Hur har dem tänkt sig att jag ska kunna koncentrera mig på att plugga nu?

I ungas spår för framtida segrar

Artister och... Ja, kreatörer överallt måste hitta nya sätt att representera sig. Bruce Springsteen lät första singeln från hans nästkommande album ligga ute för gratis nedladdning i 12 timmar. Jag gissar på miljontals klick och mycket fin publicitet. Till och med här.

Och nu ikväll upptäcker jag också att Monty Python gör sitt för att kunna synas på ett positivt sätt. Framförallt kunna visa upp sig för senare generationer som inte fått vara med om deras humor. Pappa har LP-skivor med soundtracks och liknande. Jag har sett på teve. Nu har Monty Python tagit bort alla piratrippade urkassa klipp från Youtube, och lagt upp klippen igen - i high definition (nåja, så bra det kan bli på Youtube i alla fall) i en alldeles egen kanal.

Det är lysande gjort. Helt fantastiskt. Och Anton, vi som snackade om Hasse Alfredsson häromveckan i samband med signeringen av Lindemans låda-boxen. Hur din lillebror knappt hade en aning om vem det var och så, eller hur? Det här är vägen att gå om man vill nå ut till nästkommande generationer.

Och apropå cancer

Stoppa klockan, vad är det som händer?

Så. Jag var ute och gick häromdagen. Till min gamla grundskola och så. Jag gick runt och tyckte att allt var mycket mindre än vad man mindes det. Men det mesta såg ungefär likadant ut, men så började jag gå in på detaljerna.

Förbi gymnastiksalarna och bakom dessa. Elevernas rökruta. Där det varit förbjudet att vara en gång i tiden. Det var alltid de i årskursen över som gick dit. Eller så kändes det i alla fall. Man kunde stå och smygtitta på dem på håll, om man inte hade något annat för sig. Vi snackar nittiotal nu. Då var man så liten att man faktiskt lekte På rymmen eller Pantgömme.

Detaljer var det. Jo, jag gick ned dit och tittade in genom fönstren på vår gamla kafeteria. Jag blev ganska så jätteförvånad när det såg ut som om lekis flyttat in där. Eller åtminstone fritids. Utanför, såg det ut som om det fortfarande fimpades en och annan cancerpinne.

Tankarna vandrade vidare när jag såg ett gäng killar på bussen. De var inte äldre nu än vad jag var på nittiotalet. Men de pratade om helt andra saker än vad vi gjorde. Hockeybilder, Pokémonbilder, King Out, teckningar och allt jag kommer ihåg från min unga skoltid var utbytt mot gängbråk, skrytknull, röka-på-substanser och lärarhat. Jag blir inte förvånad om det faktiskt var småglina på lågstadiet som fått ta över våra kafeterialokaler eftersom de tillbringade all sin lediga tid utanför ändå.

Undrandes frågar jag bara; vart fan är världen och framförallt ungdomen på väg?

Långkalsonger på ändå

Snacka om käftsmäll när jag möter inte mindre än sju olika friskusar som är ute och springer. Jag gömde mig lite längre ned i halsduken och låtsades som ingenting.

Absolut ingenting.

Ja, jag erkänner

Jag och min stora trut.

Inte en chans att jag snörar på mig löparpjucksen i dag. Det är ju snorkallt, vilket jag borde kunnat räkna ut igår, men slutledningsförmågan lämnade jag kvar på någon kemilabb på gymnasiet. Att vara utomhus när det är kallt, och att träna utomhus när det är kallt har jag i och för sig gjort många gånger, men det är avsevärt mycket lättare när man har en boll och några andra att leka med. Snö på isbelagd grusplan är bland de roligaste underlag jag spelat fotbollsmatch på.

Istället promenad.

Trött kropp och rastlös hjärna gör ingen glad

Jag somnade förut ikväll. Vaknade igen med rent ut sagt jävligt många tankar rusandes runt i huvudet. Saker jag glömt bort, försakat, trängt bort och bara inte orkat med. Alltihop på samma gång och det i ett yrvaket ansiktsuttryck som egentligen inte fått en gnutta riktig sömn de senaste fem åren.

Jag har hur många post it-lappar som helst framför mig på skrivbordet där handlederna vilar. På en del är bläcket så utsmetat att det knappt går att läsa vad det står. På en del går det inte läsa vad det står för att de är skrivna i mörkret när jag vaknat med en tanke och kastat mig ur sängen, hoppats på att det är en penna jag fått tag på och klottrat ned någonting. Det finns små svarta bläckstreck på skrivbordet också, då meningarna varit för långa eller lapparna för små.

Jag har en påse Skittles här bredvid också. Men det är bara de äckliga kvar nu. De gröna. Jag vill inte ha. Det är alltid färst röda i påsarna och det irriterar mig. De är godast med marginal.

Jag jobbade ju i dag (i går om man skall vara petig). Det betyder att kroppen sliter ont i åtta timmar, ryggen kröks och knän böjs. Åtta timmar på betonggolvet är inte jättetrevligt och jag förstår ju vitsen med parkettgolv i bilfabriker på ett helt nytt sätt nu. Några som inte jobbar speciellt mycket under dagen är de små grå bakom ögonen. De bara hänger med nu när truckkörandet och datorhanterandet sitter i fingrarna. Då kan man tycka att man borde kunna tänka på annat hela tiden. Fantisera bort all tid, men icke. Hjärnan måste stå stand by hela tiden för att kontrollera att man inte gör fel. Men aldrig mer än stand by. Inte en chans.

Jag kommer hem kring sjusnåret och det tar ytterligare två-tre timmar innan kroppen går tillbaka till normalläge. Man är helt enkelt febrig fram till 21-22 någon gång eftersom kroppen fortsätter försöka hålla igång kroppsvärmen. Först då börjar hjärnan vakna till liv. För första gången på hela dagen. Det är pest och pina, eftersom en sådan här dag i veckan inte skapar några rutiner. Tro sjutton att det inte går att somna om igen.

Jag vaknar imorgon klockan 12. Sätter mig framför teven och tittar på Big Nothing. Går ut och springer en vända. Kollar Premier League och sedan sätter mig för att plugga inför fredagens tenta. Är det någon som motsätter sig det schemat? Vänligen kontakta mig.

Inte alls snö

Det här får jag nog testa på att göra oftare. Gå och lägga mig tidigt, samt vakna tidigt. Lugnt och skönt och ingen stress.

Fina grejor.

Det ligger lite snö på marken. Knappt synbar, så jag väljer att ignorera den. Första snön har kommit när man ser snöflingorna falla eller när hela marken ligger inbäddad i ett jämntjockt lager.

Till lagret skall jag nu. Jobba.

Hur man är god tack vare någon annan

Jag tror att det var en onsdag. Det var hur som helst mycket soligt och varmt i tidiga oktober 2007. Jag bodde hos Shan på Eastbrook Road i Portslade, men hade övergivit tåg för ettan och tjugofemmans buss eftersom det snart var dags för flytt in till centrala Hove.

Shan kom hem tillsammans med sin irländska väninna efter att ha varit ute på stan. Jag hade precis vaknat och satt uppe, åt frukost och drack te. Som vanligt kommer Shan in i köket med ett leende vitare än sitt hår.

”’Morning Mike, you alright? Woke up now, eh?”
”Hrm. Well…”

Och hon genomskådade mig som vanligt. Men jag hade faktiskt duschat.

”I’m going out for a walk now but if you want, there’s a Supersaver here for you. I won’t need it anymore.”
”Okey. Thanks Shan, bu..”
”Bye then! Dinner’s at six!”
”Eh… Bye bye.”

Jag fick inte tid att förklara mig för henne om min tåg/bussituation. Supersaver är alltså en bussbiljett man köper, som gäller hela dagen på alla bussar för £3. För ett pund extra gäller den även på natten därpå. Men jag behövde inte den, eftersom jag nyligen fått mitt alldeles egna busskort med bild och allt. Nåja, jag fick väl göra det bästa utav det då. Jag skulle ändå in till stan för att träffa Hanna på Churchill Square.

Jag klär på mig anständiga kläder och svettas de hundrafemtio metrarna till busshållplatsen. Där sitter en tjej i min ålder och jag får samla mod i någon minut innan jag frågar henne om hon vill ha min bussbiljett. Hon har redan ett busskort, så det behövs inte berättar hon och sätter in hörsnäckan i örat igen och lyssnar vidare.

Så kommer en knubbig liten man med en liten son i släptåg. Jag samlar mod igen.

” ’lo. Excuse me, but do you want a bus ticket?”
”Sorry?!”
”Yeah. Well, you see I have this Supersaver-ticket that I don’t need ’cause I’ve already got my bus card. You can have the ticket if you want?”
”Why, yes. Sure. Thank you very much. Gee. Thanks.”
”No problem, mate. Anyday.”

Så slapp jag samvetskval den dagen, endast genom att ge bort en biljett som tekniskt sett var min, men ändå inte. Att göra sig själv till vardagshjälte behöver inte vara svårt.

Jag gick på bussen och satte mig längst fram på övre däck. Pappan och sonen tre säten bakom mig. När jag gick av bussen möttes våra blickar igen och fadern sprack upp i ett mulligt, gult leende.

”Really, thanks. You have a great day! Cheers.”
”You too mate. Buy him some sweets or somethin’.”
”Sure will.”

Och jag gick ned för trappan och ut i värmen för att träffa en mycket god vän och jag kände mig riktigt, riktigt glad.

Mitt busskort. Lite mer gediget och low-tech än Västtrafiks. Men så fungerade det mycket bättre också.

Ale får nog fortsätta ligga under snittet

De fyra stackars tjejer som var hos oss på gårdagens föreläsning kan ju inte blivit särskilt sugna på att läsa film.

"Här ser vi den skuttande unga mannen.."

"Och återigen.. någonstans här ser vi att det är mycket väggar."

Min favorit kom ändå i måndags tror jag.

"Fisken är laddad."

En blick och jag köpte den

I fredags efter jobbet skyndade jag mig allt vad jag hade med pappa som chaufför genom stan. Från jobbet i Bäckebol till Bengans vid Stigbergsliden. Anledningen hette Anna Ternheim och har släppt ett nytt album. Helt naken på kunskap om låtarna ställer jag mig tillsammans med Hanna och lyssnade på den vackra rösten, det ensamma gitarr- och pianospelandet och enkla handklappet. Där i lokalen, fylld av halsdukar och tjocka vinterjackor, höga travar av cd-skivor och förväntansfulla ögon, lyssnar jag på en av de finaste kortspelningar jag hört. Och detta i lysrörsljus.

Anna var ungefär lika vacker som musiken, och där köpte jag skivan egentligen bara för att få säga hej till henne framme vid signeringsbordet. Så jag kom fram till bordet och mötte hennes blick. Det var den mest intensiva blick jag någonsin fått. Rätt in i ögonen och det kändes som om hon petade med fingret på ögonnerven och gick rakt in i hormoncentra som sade till mina knän att vika sig.

När jag sedan skulle gå därifrån var det nästan omöjligt att vända sig bort från henne, och hade det inte varit för att jag känt hälen trampa utanför steget på trappan ned, hade jag aldrig slitit ögonen därifrån. Jag var helt fast.

Och musiken sedan. Jag blir än mer fast för varje lyssning. Bra är vad det är.

Blåvit telefonundersökning

Telefonundersökningen som jag fick svara på för en liten stund sedan var antagligen den underligaste hittills.

Det började med:
"Vilken göteborgsklubb har du störst sympatier för i Allsvenskan eller Superettan i fotboll?"

Naturligtvis svarade jag att GAIS var min klubb och det med stolthet i rösten. Döm om min förvåning när hon sedan frågar mig vilka huvudsponsorer IFK Göteborg har. Av mitt sjukliga fotbollsintresse kan jag naturligtvis detta, och rabblar upp dem. Och sedan får svara på frågor som:

"Går du hellre till Ica-/Team Sportia-/Whatever-butik och handlar för att de är sponsorer av IFK Göteborg?"

Hm. Mnjae. Tror inte det. Inte så att jag undviker dem (i och för sig handlar jag hellre på Coop och Stadium men det är en annan femma) men inte handlar jag där för att IFK sponsras. Dessutom fick jag lägga in en protest mot deras pinsamma halvtidsshow Biljägarna.

En tjomme ska springa och skjuta fyra fem bollar i öppet mål, missar han så får han strafftillägg. Sedan skall han springa och trycka ned ett "Drömmål" från Burger King så att han kräks upp det fyra gånger innan han får springa vidare in i mål med hopp om att vinna en bil från KIA. Jag menar, vem i helvete gör sådant äckel- och slitgöra för att vinna en KIA?!

Nåväl. Det är pinsamt, och kanske skulle jag sagt att det var hur bra som helst, så de blir dragna i smutsen, men jag tror inte att spyor är särskilt bra gödselmedel för gräset på nya arenan heller. Nu tycker jag att jag ska få pengar för all reklam jag gjort.

Jag ryser fortfarande lite i kroppen faktiskt när jag tänker på Biljägarna.

Fin

Så fick man gå ut från filmvisningen med en inte så dyster känsla i kroppen för en gångs skull. Det känns som att all den fina filmkulturen går ut på att den ska vara dyster.

"Ah, ni fick se den där fula Woody Allen-rullen för att lätta upp stämningen lite efter all noir." som en av våra föreläsare uttryckte sig förra månaden. Som om all fin film vore dyster.

Men i dag var det åt det muntrare hållet men den är nog svår att diskutera, mycket svårare än Hiroshima, som jag till en början klagade på men sedan fick inse att den nog är ganska så överbra om man bara är vaken på vad man ser. Vi som älskade varann så mycket hade inte lika många tydliga infallsvinklar, men det skall nog gå att klämma ut någonting. Så länge jag inte blir gruppens språkrör även den här gången är jag nöjd. Bra, var den hur som helst.

För övrigt ville jag faktiskt se hur det gick för han som försökte hålla sitt ljus vid liv när han gick igenom snöslasken. Dumma Margareta. Bryta mitt i? Ska det vara så? Eller att tokflasha Jovan Radomirs ansikte mitt i en scen ur Viskningar och rop, är det okej?

Nu händer det igen

Jag är ganska redo för att börja skriva igen.
Utan min nuna.

Känns bra. Dock inte hundraprocentigt nöjd eftersom bildkvalitén sjunker när bannern läggs upp via Blogger, men det här får duga så länge. Jag tycker dock om bilden, för man ser Älvsborgsbron, bockkranen på Eriksberg och några lyftkranar. Göteborg blir aldrig klart. Blir det färdigbyggt skall det snart monteras ned ändå, som Götheborg III:s master i förgrunden av bilden. Fotot är taget av mig i dag ungefär en timma efter att jag vaknade. Halv fyra-tiden var det.

Hissa eller dissa. Gör som ni vill. Jag skiter i vilket, för det här ska få mig att bli mindre känslig för vad jag skriver. Eftersom jag tror att det överpretentiösa "Veckans brev"-leendet hämmade mig oerhört i mitt skrivande här. Nu blir det andra puckar. Lite bättre, lite mer.

Jag vet att jag kan bli ruskigt bra på det här. Utvecklingen börjar nu.

Men kalla det fan inte för en bloggpaus

Kvällspressen suger, helt rätt. Och den här bloggen är också brutalt dålig just nu. Jag knepar och knåpar på vad som egentligen ska finnas här. Ett mål med bloggen. Någonting som har ett syfte.

Så det tar ett litet tag innan det blir fler inlägg tror jag. Ett steg i rätt riktning är att jag byter design i helgen. Vi får se hur det blir. Någonting flashigt är nog uteslutet. Det kommer så jävla mycket krav med det. Som att ha sin leende nuna där uppe. För mycket.

Nu står jag still en stund och grunnar på vilken väg bloggen skall ta. Ingen brådska. Och jag ska ta hand om några saker som blivit försummade den senaste tiden. Som att dricka en öl eller två. Skriva ett mejl eller två. Snigelpost för den delen också.

Men först ska jag jobba. Sedan skall jag njuta mycket. Men kalla det inte för en bloggpaus, för fan. Det här är en hel livspaus. Push hold och så.

Inte bara Aftonbladet suger

Skitkass nivå, Expressen.

Rädda mig, mon amour

Jag antar att det har med att inte sov speciellt mycket i natt heller, men den här filmen var helt omöjlig att klara sig igenom utan att nicka till. Jag klarade det, men enbart för att huvudet redan var tillbakalutat mot kanten av ryggstödet.

Långfilmer där poesin tar överhanden är inte min kopp te. I alla fall inte konstant genom hela dialogen. Gärna poesi, men inte så. Och inte på franskjapanska.

Jag vaknade lagom till den dubbla bitchslapen i överljudsfart i alla fall.

Förhoppningsvis fina drömmar

Oj. Jag har tydligen lyssnat på Kärlek är ett brev skickat tusen gånger hela 29 gånger sedan jag skaffade min ännu namnlösa (fantasin sköts i sank) Mac. Ingen annan låt kan nå upp till detta facit.

Mycket minnen och känslor. Allting bubblar i november som vanligt.
Kvart i tolv. Jaha. Läggdags. Om det nu går att sova inatt. Svårt som vanligt.

När jag väl somnar drömmer jag konstiga drömmar. Häromdagen hade Rio Ferdinand bytt klubb till Middlesbrough. Helt sanslöst. Andra underliga möten och kärleksfulla situationer hemsöker mig om nätterna också. Vissa önskar man att man aldrig såg igen. Vissa många gånger till.

Anti-mode

Nu när jag skall ut och springa är lojal det sista man skulle kunna beskriva mig som. Här förbereder jag mig och tänjer på ljumskar och vader iförd (ja, nu blir det lite modeblogg. eller kanske anti-modeblogg) detta:

Kalsonger: Björn Borg
Strumpor: Något från Ullared.
Skor: Nike.
Byxor: Adidas med nummer 206 på låret.
Knäskydd: Rehband.
Underställströja: Återigen Ullared.
T-shirt: Volvo med reklam om Volvo 850 i Kanada från -95.
Tjocktröja: Umbro.
Mössa: Puma.
Musik: iPod Touch med Sennheiser hörlurar.

Fan. Alltså, jag är en levande reklamtavla. Och det verkar som om jag är stolt över det på något skruvat sätt.

Bild kommer varken nu eller senare.

Ännu mer namn

Jag tyckte ju att Captain Fantastic Faster Than Superman Spiderman Batman Wolverine Hulk And The Flash Combined hade ett fantastiskt häftigt namn. Det har han också. Men han fick inte ha världsrekordet i längst namn speciellt länge.

Sorry, nu kommer fotbollen in i bilden.
En fanatisk Glasgow Rangers-supporters son har nu en vecka senare slagit rekordet med råge. Detta genom att hans far registrerade sina hjältars namn som mellannamn för sin son. Hans namn är en kombination av alla spelare från Rangers ligavinnande trupp 1975/76. Bisarrt? Jo, visst fan är det det, men det är också rätt så fräckt.

I trettiotre år har nu Derek Parlane Stein Jackson Hunter McCloy Kennedy Scott Forsyth Henderson Boyd Robertson O'Hara Johnstone Miller Dawson Armour McDougall McLean Fyfe McDonald Jardine Young Morris Denny Hamilton Watson Greig Wallace McQueen hetat som han gör.

•••

Det dåliga bloggandet beror på att all min lediga tid går åt till att odla mustasch. Jag använder Movember som täckmantel, men i själva verket så vill jag bara se om det ens funkar på mig. Det är ganska spännande, men som sagt tidskrävande. Oerhört tidskrävande.

Distans

foto: Magnus Jönsson

Frågan är om den här bilden från Kalmar FF:s guldfestande bara är tagen på grund av gigantisk självdistans (vilket jag i och för sig tror) eller om det ligger någonting bakom alla bonneramsor vi och andra storstadslag drar igång.

Nåja. Kul är den.

"En get! En ko! En..."

Slutet gott

Ullevi kan vara en fin arena. Om det sitter 35 000 och tittar på friidrott. När det är två och ett halvt tusen stackars satar som tittar på en menlös allsvensk fotbollsmatch är det förmodligen lika kul som att sitta i ryskt tortyrförvar. Speciellt när regnet vräker ned och vinden manglar ned reklamskyltarna runt om planen.

Nej, det här matchen handlade inte speciellt mycket om resultat, även om det var mot AIK. Förlusten fanns inte kvar i minnet när Bobbie Friberg José da Cruz avtackades för lång och trogen tjänst. En får väl lycka till i Randers i Danmark. Dessutom var det bara jävligt skönt att året är slut. Fruktansvärt trött på det. Det är ju med ångest man går dit. Ångest man går därifrån. Nej, i dag är det en stor lättnad man lägger säsongen bakom sig.

Bästa minnet är, naturligtvis, derbysegern mot blåvitt. Största glädjen sedan tjugohundrafem i Landskrona. Men det är nu lagt till nostalgibanken och kommer plockas fram vid rätt tillfällen i framtiden. När barnbarnen skall läras upp. Få höra historier om hur det var på den gamla fruktansvärda tiden på Ullevi Stadium. Nästa säsong, ny fantastisk arena, Gamla Ullevi. Det kommer säkert bli bra. Nya minnen att rista in.

Ett par veckor av lättnad, sedan börjar abstinensen lagom till januari igen.

Från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld

Strålkastarljuset från hamndockorna och de girafflika kranarna på Hisingen är behagligt att stirra in i. Kanterna är utsuddade av regndropparna som hänger i luften. De hänger stilla. Man känner de endast när man rör sig. Inte när man står stilla, bara när man rör sig. Allting är fuktigt, men det regnar inte och har inte gjort. Allting som är i luften står stilla.
Inte en fågel syns till.
De vet bättre.
Hoppar man, fastnar man nog mitt i allt och tar sig inte ut. Aldrig någonsin. Jag funderar och ser andra vägar överallt.

Så vänder man sig om; går in mot stadens brus och myller. Det är fredagkväll. Många är ute. Vissa ragglar omkring, en del bara observerar. När man är i stridsfältet är känslan kall och rå. Man hör gormandet, ser förlorade ögon och känner stanken av piss, öl och bostongurka. Verkligheten är ful, så ruskigt ful. Jag ryser till och vill helst sjunka genom jorden.

Man går och går, det känns inte som man kommer någonvart. Marken är blöt och sulorna slirar mot kullerstenen. Helvetes kullersten. Överallt tvingas man väja för oförsiktiga fulla och när man så till slut kommit igenom det värsta, möts blicken av ett antågande gäng alldeles för unga flickor och pojkar i för stora röda och svarta jackor med päls på huvorna. Jag tänker att de skulle varit i säng för längesedan. Snarast efter Bolibompa, skulle jag vilja moralpredika inför deras föräldrar.

Men så. När man kommit upp och förbi Poseidon. Upp på höjden vid Konstmuseet. Då, när man inte längre ser ansiktena. Man kan då höra skratten, glasen som skålas och sina egna tankar om hur jävla fint det är. Gatulamporna dinglar fritt i luften och har inga skarpa kanter. På avstånd är verkligheten underbar och fantastisk. Färgerna lyser igenom mot den grå höstnatten och allting är perfekt. Jag ryser till och vill helst spara stunden för all framtid.

Så krossar man allt, när man går tillbaka genom folkmassorna som blivit ännu mer labila och de har ännu mer sorg i blickarna som flackar utan att hitta en fast punkt att fokusera på. Det är en gata där man inte kommer någonvart, om man inte ser sig omkring och tar avstånd från atmosfären självt. Jag funderar och ser andra vägar överallt.

Kung

Och så kan jag presentera en sammanställning alldeles fantastiska bilder här.

Det är en dag imorgon också

Det här är ju ingenting annat än hopplöst.

Under hela dagen har jag varit på väg att däcka. Sov tio minuter under Du levande i slutet, och dåsade även till under första kvarten av Klubb-TV GAIS. Vaknade lagom till att pappa kom in och påpekade att det var dags för islänningarna att presenteras. Då var jag fortfarande galet trött, och fick bända upp ögonlocken med tändstickor.

Nu är jag piggare än på länge, efter att ha sovit 2 timmar och 45 minuter på 38 timmar. Någonting är fel.

Så oerhört fel.

Tlött

Som ni kan räkna ut genom klockslagen under varje inlägg, stannade jag alltså uppe ganska sent i natt. Så somnade jag kvart i sju. Vaknade runt nio och åkte iväg till skolan för att genomlida två timmars föreläsning. Vet inte hur mycket som gick in egentligen, men mina anteckningar är ruskigt snygga med gubbar, citat och anekdoter nedklottrade överallt. Lite som de alltid brukar se ut.

Men nu känns det inte som att det är värt att somna. Gör jag det, sitter jag uppe i natt också. Det enda jag skall hålla ut till nu är att se Klubb-TV GAIS där ett antal spelare skall signera kontrakt under sändningens gång.

Nu måste jag bara hitta på någonting att göra. Kravet är att det skall vara roligt, och jag slipper tänka nämnvärt. Du levande börjar om några minuter. Ganska värt alltså.

F&F

USA utropar ny president.

Jag utropar Filip Hammar och Fredrik Wikingsson till Sveriges överlägset bästa teveskapare under detta millenium i alla fall. Det finns absolut ingen som kan nå samma höjder av genomgående kvalité på sitt/sina program. De är värda alla hyllningssånger de kan få efter denna valvaka som rimligtvis måste utklassat både SVT:s och TV4:s motsvarigheter.

Filip och Fredrik är ett par av mina idoler och ja, Anne - ett produktionsbolag är troligtvis något jag kanske skulle vilja jobba med faktiskt 0m det inte blir reklambyrå.

Fantastiskt jobbat inatt. All heder.

"Hi, my name is Filip Hah-maahwr"

Filip Hammar var först i världen med att förutspå Obama som segrare utan att bara chansa.

Det blev precis lika bra blandning av seriösa diskussioner och galna frågor, upptåg och inslag som jag hade hoppats på. Nu är det snart över och jag får gå och sova i en timma eller två, innan jag skall upp och lyssna på en föreläsning och se på en film. 16 minuter stumfilm i form av Den analusiska hunden kommer vara oändligt långa. 55 minuter dokumentär efter det, en livstid till.

Nåväl. Det kunde vara värre.

Så det så

Nej, men ni hör ju på honom.

Han beter ju sig värre än en Ullevigräsmatta efter monstertruckshow. Att det där skulle vara sanning är lika troligt som att Ralph Nader skulle vinna nattens val. Inte ens i teorin möjligt alltså.

Det här händer på riktigt... Typ

Det här är vad som egentligen sägs:

Marcus:
Obama is my sugardaddy!

Micke:
Vi behöver nog absinth för det.

Marcus:
Nästa val tycker jag att vi kör på samma ställe, med shottar.

Micke:
Vadådå?

Marcus:
"Mai baguette iz much biggörr theun yöörz."

Marcus:
Stig-Björn!

Marcus:
Cravings!

Marcus:
Vill haaaa!

Micke:
Det har jag hört ska bli kanon.

Micke:
*tar en smärtstillande i förväg*


Hur som helst ser ni alltså. Marcus är en våldtäktsman. Jag börjar bli aningens rädd. Håller fingret på snabbknappen till Larmcentralen.

The Game Is On, Bi-atch!

Allt Marcus säger är bara ljug.

Ljug.

Ljug. Ljug? Ljug!

Bara så ni vet.

Om världen kunde rösta?

Okej. Gå in och rösta nu. Var ärliga.

IF THE WORLD COULD VOTE?

Resultatet är ganska så fint. Blått är ju en fin färg.

Alla utom Albanien, Makedonien(15-85?!) och Niue(?) (är det den ön Sverige har fått .nu-domänerna ifrån?) har förstått det.

Tror ni att den här killen fick något sovit eller?

Skulle inte tro det.

Sovstund

Nej, nu alla barn blir det sovstund.

Måste ju orka med hela natten.
En annan får bara inte missa Filip och Fredriks valvaka. Har en känsla av att det kommer spåra ur till slut, men vad gör det? Intressant i alla fall.

Go Obama, i brist på vettiga alternativ.

Han missade ju Stål-Långben!

Jag vill också heta Captain Fantastic Faster Than Superman Spiderman Batman Wolverine Hulk And The Flash Combined.

Fantastisk kille.

Lätt

Äh. Det här var ju ingenting. Jag kan också.
Eller har faktiskt gjort en gång. Ganska precis exakt likadant. Mot Backa IF. Matchen slutade 1-1 om jag inte minns fel. Fan, till och med målgesten där jag blev upplyft av en lagkamrat är ju likadan. Jag blev hursom lite utav en hjälte och det snackades om målet i en vecka. Eller i alla fall under nästa träning.

Jag väntar på hyllningssalvor från er sida efter detta skrytsamma inlägg.

Mörkt som hela tiden

Kliver på bussen med hopp om livet efter att ha sett på dryga timmen av tysk stumfilm. Det börjar bli mörkt.

Det är mörkt när jag efter tio minuter åker över bron till ön som luktar gräs, inte i dag dock för nu känns bara de förmultnande löven, och när jag kliver av tio minuter senare är det kolsvart.

Glasvegas, Kent och José González i podden. Fan och hans moster är i luften som blåser genom gliporna mellan halsduken och rockkragen.

Det är november, och jag är precis lika mainstreamigt deppiga som alla andra.

Precis som vanligt

En måndag precis som alla andra. Jag har ambitioner, men det går inte riktigt fram. Gå upp tidigt, få saker gjorda. Det slutar alltid med att jag råkar somna om och inte gör någonting alls förutom läser bloggar och onödiga aftonbladetnyheter innan jag måste stressa iväg till skolan. Eller så skriver jag blogginlägg om det istället.

Det är lite frustrerande, och jag sitter fast.

Kvicksand. Stumfilm. Regn.

Bah.

Och en liten kungörelse bara

Och ja. Jag är fullt medveten om den udda likheten mellan texten tillägnad Neale och den om Kris Donald där nedanför.

De har ingenting med varandra att göra. Häckla mig inte för dubbelmoral.

Ni förstår ju att Neales text är galet ironisk, eh?

Jag är lite skruvad. Snälla, säg det bara.

Med all säkerhet misslyckades jag på senaste tentan. Och det är på grund av en herre vid namn Steve Neale.

Här är förslaget jag bidrar med, för att göra världen en åh, så mycket bättre värld.

Eftersom Steve Neale inte klarar av att hålla sig ifrån att pilla i andras texter och referera konstant till dessa, och till och med sig själv och andras referenser i andras referenser, skall han idiotförklaras genom att ha skrivit en bok som är en jättelång uppräkning av andras åsikter, uppbyggt till någon slags eget kvasityckande. Det där var den längsta meningen på den här bloggen någonsin. Nåja. Fortsättningsvis, skall vi då samla ihop alla dessa monster till skolexempel i hur man refererar och hur man gör det för mycket, och bränna dem på bål. En stor bokbål. Gigantisk. Oerhört dyr också, men det är det nog värt.

Vidare vet vi också att Steve Neale har en facebook-profil, precis som den hippa professor han vill framstå som. Troligen hade han också fram tills förra året en webbsida baserad på det enklaste slag, vilket innebär uteslutande rosa bakgrund, med illgrön text, röda myror som kryper runt om och blå ordningspunkter i form av blinkande stjärnor. Nu är det dock så att den facebook-profilen är låst, så någon får bli hans mystiske mörke hingst till älskare. Jag röstar på Marcus. Överdosering av B-U-S. Det fixar du, OK?

När så denne älskare fått tillgång till Neales kassaskåp så skall det länsas. Egentligen har det ingenting med den stora planen att göra (vi tänker inte köpa fler av Neales böcker, herregud nej), men skall någonting göras ordentligt, så ska det bannemej inte finnas några halvdana insatser på något håll. Jag litar på dig, Marcus.

Vi kidnappar Neale. Och han skall få svettas något oerhört, eftersom vi binder fast honom på en pinne, doppar honom i marinad och bultar honom mör, innan vi sätter honom på den stora vevapparat vi byggt ihop av tre traktormotorer och några stänger. Naturligtvis står denna nu över hans egna bokbål. Fantastiskt, inte sant?

Här grillas han till extra rare med krispig yta. Sedan styckas han och skickas till nästa blåvittdrabbning, där han köttet delas ut bland de lyckliga stackars satarna på sittplats. Det kommer bli fullständigt briljant, när vi berättar om det hela och visar filmerna från bålbränningen på de två storbildsskärmarna som kommer att finnas på Gamla Ullevi. Spykaskaderna är enorma och plötsligt sprider sig pesten snabbare än Blondinbella hinner säga ”Jag får… hrrm… inga gratisprylar bara för att jag gör reklam på min blogg. Vadå? Jag gör det bara för att det är kul att säga varumärkesnamn i mängd”.

Vi andra är halvvägs till en solig plats på andra sidan jordklotet. Det här kommer bli så bra.

Vilka är med mig?

Tidsuppfattning

Det är redan november.

Är inte det konstigt?

Det vackraste jag hört på länge

Det är en sådan där dag igen. Ni vet, en sådan då man bara flyr allt. Helst av allt stänger man in sig i sin lilla hydda som kallas kropp och ligger långt nedkrupen under täcket. En sådan där dag man helst vill dela med någon annan, för att det ska kännas riktigt bra.

Lyssnar på Glasvegas, och har haft ”Flowers and Football Tops” på under tiden som jag läst om femtonåriga Glasgowsonen Kris Donald som blev kidnappad på sin egen gata i stan och året var 2004. De åkte på en lång resa för att hitta en plats att mörda honom, och till slut hamnade de nära Celtics träningsanläggning. De högg honom tretton gånger, orsakade stora inre skador på kroppen och det var inte nog med det, utan de dränkte honom också i bensin för att avsluta dådet med att tända på. Brutalt. Låten handlar om honom, och det gör ont i hjärtat att höra historien från ett nära perspektiv. ”My son’s not coming home tonight” och ”My baby is six feet under” är nog de rader som berör mest.

[Fem män med pakistanskt ursprung dömdes för kidnappning och mord med rasistisk bakgrund. De, dömda för själva mordet, sitter fortfarande inne och kommer göra så ett bra tag till då de fick livstidsstraff.]

Och jag vill bara krypa ännu längre ned under täcket.

Lyssna gärna på låten. Jag har lagt upp den förut, men då kanske ni inte visste storyn bakom. Ifall man inte vet det, förloras en hel del känsla.

Glasvegas - Flowers and Football Tops