Mörkt som hela tiden

Kliver på bussen med hopp om livet efter att ha sett på dryga timmen av tysk stumfilm. Det börjar bli mörkt.

Det är mörkt när jag efter tio minuter åker över bron till ön som luktar gräs, inte i dag dock för nu känns bara de förmultnande löven, och när jag kliver av tio minuter senare är det kolsvart.

Glasvegas, Kent och José González i podden. Fan och hans moster är i luften som blåser genom gliporna mellan halsduken och rockkragen.

Det är november, och jag är precis lika mainstreamigt deppiga som alla andra.