Ås i bilder - vecka ett

Just nu är det en mygga här inne som leker Pearl Harbor. Den surrar idogt och far med en väldig fart i stora svängar precis som för att få kulsprutorna att peppra fienden.

Den mötte sin överman när den träffade på King Kong-Micke som mosade den uttröttade stridskämpen mellan sina jättehänder. Blodet sprutade för en kort sekund ur den lilla kroppen.

Jag tänkte bjuda på en liten serie foton jag tagit under semestern. Mest för att jag inte orkar sammanfatta, mest för att bilder är sköna.

1 Blomma i Irjas hand
2 Okänd kattrackare på gården
3 Stina iförd Jesuskostym
4 Tremänningssonen Filip på besök
5 Ivar the Hedgehog springer omkring på gården

Jag och Magnus

Himlen ser ut som en misslyckad hyllning till Amsterdam och holländare. Inget negativt med det, men den orange-vit-blå himlen är ju uppochned, jämfört med träskofanan.

Själv ligger jag och njuter av värmen som fortfarande omger husknutarna, igelkottarna och mitt huvud. Uppe på taket på mormors vita gamla Volvo 360 ligger jag på rygg och ser ett par myggor surra förbi.

Allt är kav lugnt.

Om det inte vore för att jag inte kan få Magnus Uggla ur huvudet.

"Oh-o-ih-oh-o, då ska vi supa!"

Slutrapportering - Östersund

Direktrapporteringen gick i graven efter Stockholm. Jag ville ha musik hela vägen till Östersund istället för att få leva i tystnad efter Hudiksvall. Musik fick jag till Bräcke och en bit till.

Hur som helst.
Framme. Det är jag nu, yo.

Har även kört bil för första och andra gången sedan uppkörningen. Kändes gudomligt, erkänner jag. Att få överraska mormor var hur kul som helst också. Det enda som är lite underligt är att jag känner till vägarna bättre här, än i Göteborg. Kanske för att det är enklare uppbyggt och mycket mindre, men ändå. Det är inte så att jag har bott här permanent någon gång.

Njuta av härliga blogginlägg och sedan sovs det gott.

Ordning och reda.

Pengarna på fredag.

Direktrapportering - Snart i Stockholm

Stod precis stilla en stund i Södertälje.

Be Kind Rewind var varm och stundtals fnissrolig, men inte mer. Ärligt talat tror jag attman inte skulle kunna få mer substans i filmen med det manuset. Kul idé, men det håller inte fullt ut.

Direktrapportering - mellan Herrljunga och Skövde

Dock är det, med största sannolikhet, det långsammaste nät jag någonsin försökt plöja vågor på. Killen bredvid har ätit vad som kan ha varit den mest väldoftande sushin jag någonsin upplevt.

Nu ska jag roa mig med att titta på Be Kind Rewind och ni får göra vad ni vill.

Spring och lek.

Direktrapportering - Göteborgs Centralstation

Sitter nu på tåget och njuter av galet benutrymme, sval luft och trådlöst Internet. Alf Svensson look-a-liken snett framför mig hördes sätta igång sin dator.

Ja, hördes.

Snacka om pinsamt.

Bollkalle ger igen

Sitter och väntar på att åka in till stan för att ta tåget till Östersund, via Stockholm. Ganska segt. Så jag roar mig med att titta på klipp från 3rd Eye. Ett engelskt teveprogram som visar veckans dråpliga händelser inom fotbollen.

Det här är så jävla bra. Älskvärt.

Exklusivt behind the scenes-material från Kenny Begins

Här har ni ett exklusivt filmklipp från inspelningarna av Kenny Begins. Njut av vad jag kan skrapa fram till er med mina kontakter.

Dessutom kan ni vara med och tävla om gôrfina priser här.

Humor igen

Utdraget från artikeln handlar om förre världsmästaren på hundra meter, Tyson Gay.
Klicka på bilden för att förstora.

"Nej, du grabben. Det här ska vara laxrosa. Inte blekrosa."

Så sitter man här då. Stirrar ned på sin egna nuna på ett blekrosa plaststycke. Hade jag varit dörrvakt hade jag aldrig släppt in någon med sådant här körkort. Det ser väldigt fejkat ut. Men, det är tydligen så de ska se ut nuförtiden.

Letade runt efter Vanilla Coke på The English Shop i dag. Sändningen från USA hade tydligen gått fel och skulle inte vara här förrän tidigast på onsdag. Damn you. Istället sitter jag och smuttar på en ginger beer. Inte helt fel, men fortfarande inte Vanilla Coke.

Köpte dock på mig flapjacks och Walker's chips så att jag klarar mig på resan upp till Östersund på onsdag. Reser i och för sig första klass, så mat och frukt skall jag nog få serverat ändå. Får hoppas att jag kan blogga från iVan då också. Det finns så mycket tid att tänka och skriva på, på tågresor. Det är därför jag älskar't.

Udda njutelser

En sinnesstämning alla borde unna sig lite oftare är att njuta av det sommarregn som faktiskt faller. På väg hem från stan var ett underbart tillfälle.

Rakt ovanför mig fanns enbart stora regntunga skyar, men tittade jag bort mot horisonten, ovanför Ramberget någonstans, syntes fortfarande solens strålar skina upp och göra himlen ljusblå. Vi snackar om elvasnåret fortfarande. Det är nog omöjligt att kunna ge rättvisa på bild. Bakom mig syntes månens fulla pizzaform diffust. Regnet suddade ut kanterna och gav den en grådaskig ton som var enda fläcken på den mest speciella himmel jag någonsin bekantat mig med.

Gåendes på väg hem tilltog regnet och jag tar av mig min tröja. Bakvänt, kan tyckas men jag ville så gärna känna den ljumma nattluften och de svalkande vattendropparna genom skjortan. Genomblöt låser jag upp dörren och sätter mig här. Och njuter.

Kam Fong har ett finger någonstans

Vad var grejen mellan 10:35 och 10:48 i dag?

Mellan fyrtio och femtio klick in till denna blogg registrerades. Alla kom från olika sökningar på frasen "Dreams are coming true".

Min gissning är att Kam Fong beordrade sina topplisteklickare placerade på obskyr ort i Kina att söka på't. Någonting är i görningen. Undrar om jag eller Åtvidaberg är delaktiga.

Sista chansen

Hm. Okej. Då tar vi om det.

Jag fixade körkortet i onsdags. Jag trodde det syntes tillräckligt bra på bilden, men tydligen hade jag fel.

Ni får en chans till. Gratta mig.

Hysteriskt roligt

Porrfilm på Ullevi

Åker runt på trucken och lyssnar avmätt på reklamjinglarna som susar i öronen. Jag skall skjuta de copywriters som gör dyngan.

Hur som helst.

Jag åkte runt på trucken som sagt och hör något som liknar följande text läsas upp.

"Vill du spela in porrfilm på Ullevi vilt påhejad utav IFK Göteborgs härliga fans och dessutom ha chansen att vinna en bil?Anmäl dig då på..."

Jag satte tuggummit i halsen och höll på att köra in i hyllkanten. Sedan när fick IFK Göteborg härliga fans, liksom?

Bittra?

Alltså. Vafan?

Finns där inget hos er som säger att man ska vara glad för andras skull? Jag ser nog att endast en enda har kommenterat utav över 20 personer. Ni kan faktiskt vara anonyma.

Eller är alla bara bittra nuförtiden? Eller hatar ni mig för att förstöra miljön? Jag kanske köper en Prius en vacker dag.

Tänker göra er ännu mer avundsjuka med att säga att jag sitter och slevar i mig Ben & Jerry's New York Super Fudge Chunk och dricker Vanilla Coke.

Hrrrm...

José och jag

Jag är lite putt på mig själv och José González nu. Vi var bästa kompisar när jag bodde i Brighton. Var i London och köpte då nya albumet "In Our Nature" och blev frälst. I alla fall när han enbart sjöng för mig.

Det var en känsla, speciell endast i hörlurarna. Högtalare fungerade inte lika bra, när han snarare höll föreläsning för flera stycken. Nej, det var de intima stunderna tillsammans med honom som gjorde det.

Jag bodde tillsammans med tre tjejer, hundra meter från havet i en trevlig tvåa, en kvarts gång längs stranden från mysigaste The Lanes. Tre tjejer, ja. Och ibland behövde man rensa ur allt. Skrika ur sig lite och bara vara för sig själv. José hjälpte mig. Regnet och det salta stänket från havet gjorde det lite lättare att vara vid liv på riktigt för en stund.

Nu sitter jag, lyssnar på José med iVan, men kan inte riktigt få till känslan. Inte ens halsduken jag alltid bar och fortfarande doftar svagt av second hand-butiken i North Lanes, får mig i samma fria gungning jag lärde mig att njuta.

Jag får vänta med att lyssna på In Our Nature och koncentrera mig på gamla Veneer. Inte helt fel, men det är inte en hundraprocentig känsla.

Monster

"Heeey Juuttehbouwrj!"

Det här är, by far, det mäktigaste jag någonsin varit med om i konsertväg.

Ullevi den fjärde juli. Klockan är prick nio.

Får rysningar varje gång jag ser, eller ens tänker på det. Han gjorde det. He fucking did it.

Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. (Ullevi Stadium 4th of July)

Vi här plocka bär

Jag har aldrig i mitt liv varit lika fokuserad på någonting som jag varit i dagarna. Sedan jag började läsa Fuck Logic har mitt redan stora intresse för reklam, vuxit sig större än enormt. Jag ska in på den där reklamutbildningen. Finns inga ursäkter.

Fram tills dess ska jag plugga film. Så det så. Det är bestämt nu.

Och fram tills dess ska jag jobba.

Men små härligheter får man unna sig. Så som att plocka blåbär på ett hemligt ställe bara Hanna och jag känner till nu. Och så några till kanske, men man kan ju alltid låtsas att det är sekretessbelagt.

Film på Youtube

För att väga upp gårdagens aningen feminina biokväll har jag underhållit mig med att titta på den här godbiten. Ja, inte bara trailern, utan hela filmen ligger ute på Youtube så vitt jag kan se.

Manhood Confessions

Kusiner med pojkvän är avfärdade. Okej, det lät aningen hårt, men jag har fått min säng tillbaka. Höften hade inte pallat med en kväll till på soffan tror jag, eftersom det var otroligt svårt att röra sig de första timmarna på jobbet i dag.

Och efter lunch.

Och efter fikarasten.

Sitt aldrig ned för guds skull.

Avverkade Sex and the City-filmen i dag tillsammans med Sigrid. Den var förvånadsvärt underhållande. Trodde seriens kvickhet skulle gå vilse i en två och en halv timma lång film, men jag som alltid får en släng av tröttma under biobesök (Spelar inte någon roll vilken filmgenre det är, jag dåsar alltid till minst en gång. Jag hävdar att det är för mjuk sammet på stolarna.) höll mig alert genom hela filmen. Allt tjafs om produktplacering är bara nonsens. Det finns värre - äckligt mycket värre - exempel på misslyckad smygreklam. Apple får in både datorer och mobiltelefon märkte jag. iPhone blev dock dissad å det grövsta. Sådant där modetrams som Louis Vitton kommer jag dock aldrig förstå mig på.

Nej, jag måste säga att jag gillade den. SATC-känslan fanns där. Men mest var det nog på grund av den något nonchalanta inställningen jag hade tidigare, dock också lite grann för att jag kände mig som en lite utstirrad minoritet i publiken. Många vackra ögon var det. Särskilt när man arbetar på en i allra högsta grad mansdominerad arbetsplats.

Jag ska bara...

Ska ni ha tag på mig och mina förfrysta hjärnceller får ni gå genom min mobil. Det är knappt att ni kommer fram då heller.

Ikväll sitter jag försjunken i Fuck Logic och letar reda på min bortsprungna gamle kompis Kreativitet.

Ingen sovmorgon heller, nej

Den som hittar rätt ord får en peng. Jag lovar.

Rätt ord på kvällens konsert alltså, eller snarare känslan. Lyckoruset.

Jag tänker inte gå och lägga mig, men samvetet skaver eftersom en annan ska hämta långväga norrlandsbesök på Centralen i morgon bitti.

De får tåla en morgontrött Micke.

Fair, aye?

4th of July

Alltså. Den känslan då Bruce Springsteen drog igång röjet med Born in the U.S.A.. Den känslan. Den finns inte. Den är bortom allt.

Resten sammanfattas bara med en enda lång suck av njutning. Jag ska inte ens försöka beskriva. Varken känslan eller konserten. Det kommer sluta med ej barntillåtna liknelser, och det vill vi inte.

Wow.

Alltså, wow.

Helt onödig kunskap

Via Silverfisken, Dr Alban, Friends in Need, Tomas Brolin och Undici kommer jag fram till Jan-Ove Waldner.

Jag får reda på att han i Kina kallas för "Det ständigt gröna trädet" och dessutom är ogift och aldrig haft ett förhållande med någon. Han har inget körkort heller, den rackaren.

Där ser man.

Gemenskap

Något som alltid har och alltid kommer att fascinera mig är när människor, okända för varandra, sluter upp och enas i en vrålande publik. Det sker lika mycket på konserter som på sportevenemang.

Jag var inte på Gyllene Tiderkonserten på Ullevi, men jag får rysningar av att se de femton-tjugotusen på ståplats hoppa upp och ned i takt samtidigt som man trummar igång första låten. Eller som mitt starkaste minne från Bruce Springsteen den 21 juni 2003 på Ullevi. Alla. Varenda själ på arenan viftade med armarna från sida till sida och skapade ett oändligt vågmönster som låg som ett täcke över betongen och plaststolarna. Det var vackert och det ger mig fortfarande rysningar.

Innan fotbollsmatchen i VM 2006 då Sverige mötte Paraguay är också ett fantastiskt sceneri man kan leta upp på Youtube. Runt sjuttio procent av publiken är gulklädda som kanariefåglar och lika många stämmer upp i den svenska nationalsången.

Jag minns trängseln, rök- och krutdofterna och värmen mitt ibland de andra gaisarna under första kvalmatchen mot Landskrona 2005 på Gamla Ullevi. Det var oktober, nästan november, och det var ruskigt svettigt trots att man andades ut ånga. Målen kom och temperaturen steg en bra bit till. Gemenskapen var enorm och allt var så vackert.
Matchen mellan Minnesota Wild och Vancouver Canucks var också någonting utöver det vanliga. Inga klackar finns i amerikansk supporterkultur. Istället skriker alla i ren spontanitet. Viftar med vita handdukar och jublar med viss galenskap i blicken och en hel del koncentration riktas på att inte spilla ut ölen eller tappa den trippla burriton på personen framför. Det är en alldeles speciell känsla av gemenskap, det också.

Även andra typer av gemenskap är mäktig. Så som tysta minuter. På allmän begäran håller klackarna klaffen under de fem första minuterna av morgondagens match mellan Helsingborg och GAIS. Detta för att hedra två, i trafikolyckor omkomna, Helsingborgssupportrar. Nåde den som stör friden på Olympia i morgon vid kvart-i-åtta-snåret.

Jag längtar ofantligt mycket tills på fredag. Det skall bli fantastiskt väder. Bruce är enligt rapporterna på väg mot storform och den svenska publiken brukar inte svika sina idoler när det verkligen gäller och aldrig att Ullevipubliken skulle göra’t.

Scrobblas någon annan artist på Last.fm än The Boss under de närmsta dagarna så är det gjort av misstag.

Kanske, kanske kan man få höra denna låt som inte spelats på länge på livescenen. Det är ju ändå Fourth of July och allt på fredag.

Bruce Springsteen - Born in the USA