Något som alltid har och alltid kommer att fascinera mig är när människor, okända för varandra, sluter upp och enas i en vrålande publik. Det sker lika mycket på konserter som på sportevenemang.
Jag var inte på Gyllene Tiderkonserten på Ullevi, men jag får rysningar av att se de femton-tjugotusen på ståplats hoppa upp och ned i takt samtidigt som man trummar igång första låten. Eller som mitt starkaste minne från Bruce Springsteen den 21 juni 2003 på Ullevi. Alla. Varenda själ på arenan viftade med armarna från sida till sida och skapade ett oändligt vågmönster som låg som ett täcke över betongen och plaststolarna. Det var vackert och det ger mig fortfarande rysningar.
Innan fotbollsmatchen i VM 2006 då Sverige mötte Paraguay är också ett fantastiskt sceneri man kan leta upp på Youtube. Runt sjuttio procent av publiken är gulklädda som kanariefåglar och lika många stämmer upp i den svenska nationalsången.
Jag minns trängseln, rök- och krutdofterna och värmen mitt ibland de andra gaisarna under första kvalmatchen mot Landskrona 2005 på Gamla Ullevi. Det var oktober, nästan november, och det var ruskigt svettigt trots att man andades ut ånga. Målen kom och temperaturen steg en bra bit till. Gemenskapen var enorm och allt var så vackert.
Matchen mellan Minnesota Wild och Vancouver Canucks var också någonting utöver det vanliga. Inga klackar finns i amerikansk supporterkultur. Istället skriker alla i ren spontanitet. Viftar med vita handdukar och jublar med viss galenskap i blicken och en hel del koncentration riktas på att inte spilla ut ölen eller tappa den trippla burriton på personen framför. Det är en alldeles speciell känsla av gemenskap, det också.
Även andra typer av gemenskap är mäktig. Så som tysta minuter. På allmän begäran håller klackarna klaffen under de fem första minuterna av morgondagens match mellan Helsingborg och GAIS. Detta för att hedra två, i trafikolyckor omkomna, Helsingborgssupportrar. Nåde den som stör friden på Olympia i morgon vid kvart-i-åtta-snåret.
Jag längtar ofantligt mycket tills på fredag. Det skall bli fantastiskt väder. Bruce är enligt rapporterna på väg mot storform och den svenska publiken brukar inte svika sina idoler när det verkligen gäller och aldrig att Ullevipubliken skulle göra’t.
Scrobblas någon annan artist på Last.fm än The Boss under de närmsta dagarna så är det gjort av misstag.
Kanske, kanske kan man få höra denna låt som inte spelats på länge på livescenen. Det är ju ändå Fourth of July och allt på fredag.
Bruce Springsteen - Born in the USA
Jag var inte på Gyllene Tiderkonserten på Ullevi, men jag får rysningar av att se de femton-tjugotusen på ståplats hoppa upp och ned i takt samtidigt som man trummar igång första låten. Eller som mitt starkaste minne från Bruce Springsteen den 21 juni 2003 på Ullevi. Alla. Varenda själ på arenan viftade med armarna från sida till sida och skapade ett oändligt vågmönster som låg som ett täcke över betongen och plaststolarna. Det var vackert och det ger mig fortfarande rysningar.
Innan fotbollsmatchen i VM 2006 då Sverige mötte Paraguay är också ett fantastiskt sceneri man kan leta upp på Youtube. Runt sjuttio procent av publiken är gulklädda som kanariefåglar och lika många stämmer upp i den svenska nationalsången.
Jag minns trängseln, rök- och krutdofterna och värmen mitt ibland de andra gaisarna under första kvalmatchen mot Landskrona 2005 på Gamla Ullevi. Det var oktober, nästan november, och det var ruskigt svettigt trots att man andades ut ånga. Målen kom och temperaturen steg en bra bit till. Gemenskapen var enorm och allt var så vackert.
Matchen mellan Minnesota Wild och Vancouver Canucks var också någonting utöver det vanliga. Inga klackar finns i amerikansk supporterkultur. Istället skriker alla i ren spontanitet. Viftar med vita handdukar och jublar med viss galenskap i blicken och en hel del koncentration riktas på att inte spilla ut ölen eller tappa den trippla burriton på personen framför. Det är en alldeles speciell känsla av gemenskap, det också.
Även andra typer av gemenskap är mäktig. Så som tysta minuter. På allmän begäran håller klackarna klaffen under de fem första minuterna av morgondagens match mellan Helsingborg och GAIS. Detta för att hedra två, i trafikolyckor omkomna, Helsingborgssupportrar. Nåde den som stör friden på Olympia i morgon vid kvart-i-åtta-snåret.
Jag längtar ofantligt mycket tills på fredag. Det skall bli fantastiskt väder. Bruce är enligt rapporterna på väg mot storform och den svenska publiken brukar inte svika sina idoler när det verkligen gäller och aldrig att Ullevipubliken skulle göra’t.
Scrobblas någon annan artist på Last.fm än The Boss under de närmsta dagarna så är det gjort av misstag.
Kanske, kanske kan man få höra denna låt som inte spelats på länge på livescenen. Det är ju ändå Fourth of July och allt på fredag.
Bruce Springsteen - Born in the USA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar