Och för övrigt börjar jag för andra gången på universitetet i morgon.
Det påminner mig lite om att börja skolan. Min första dag var lite speciell och jag läste om den för inte längesedan i ett häfte skrivet av bland andra mig. Det var en historia om Bräckeskolan bestående av dikter, noveller och krönikor skrivna av eleverna i klass 9C.
Jag minns dock min första skoldag tydligt ändå.
Pappa och jag vandrar förbi den gigantiska gula tegelbyggnaden och fram till arbetsbarackerna längst bort på den kala skolgård vi senare lärde oss att älska och hata. Längst till höger låg vårt tillfälliga klassrum. Klass 1C. Vi möts av Birgitta, min och vår klass nya föreståndare som hälsar oss välkomna på norrländsk dialekt. In i ett klassrum med en stor svart (egentligen mörkt grönblå) griffeltavla på bortre väggen, bänkarna står i ett U. Barnens ansikten är vända framåt. På andra sidan busar ett par pojkar som känt varandra länge. Ett par av ansiktena är bekanta även för mig, vi har gått i samma förskolegrupp.
En del välkomstfraser uttalas och ett informerande tal från Birgitta till framförallt våra föräldrar hålls, men jag reagerar på en fråga.
"Är det någon som inte tål något, eller inte äter något särskilt? Och därför vill ha specialmat?"
Jag vänder mig snabbt som ögat till min pappa som står bakom och frågar bestört:
"Man får inte sill här va? Det vill jag inte ha!"
Han skrattar och berättar lugnande att man inte brukar få "vuxenmat" i bamba.
"Säker?"
Han nickar.
Jag vänder mig tillbaka och stirrar på alla andra. De ser lika förskräckta ut som jag, men i närheten av kritor och papper blir alla barn något mer stillsamma. Pappret var i form av en flagga med texten "Jag har börjat ettan!" eller liknande. Jag har kvar den i en kartong på vinden, om inte möglet angripit mitt arv. Den är färgglad som regnbågen.
Jag och pappa går trappan ned vid Bamba, mot bilen nere på parkeringen vid fotbollsplanen. Jag viftar ivrigt med flaggan och visar upp den för farfar senare på kvällen.
I morgon får jag nog ingen flagga, hur mycket jag än ber och bönar om att inte bli serverad sill.
Det påminner mig lite om att börja skolan. Min första dag var lite speciell och jag läste om den för inte längesedan i ett häfte skrivet av bland andra mig. Det var en historia om Bräckeskolan bestående av dikter, noveller och krönikor skrivna av eleverna i klass 9C.
Jag minns dock min första skoldag tydligt ändå.
Pappa och jag vandrar förbi den gigantiska gula tegelbyggnaden och fram till arbetsbarackerna längst bort på den kala skolgård vi senare lärde oss att älska och hata. Längst till höger låg vårt tillfälliga klassrum. Klass 1C. Vi möts av Birgitta, min och vår klass nya föreståndare som hälsar oss välkomna på norrländsk dialekt. In i ett klassrum med en stor svart (egentligen mörkt grönblå) griffeltavla på bortre väggen, bänkarna står i ett U. Barnens ansikten är vända framåt. På andra sidan busar ett par pojkar som känt varandra länge. Ett par av ansiktena är bekanta även för mig, vi har gått i samma förskolegrupp.
En del välkomstfraser uttalas och ett informerande tal från Birgitta till framförallt våra föräldrar hålls, men jag reagerar på en fråga.
"Är det någon som inte tål något, eller inte äter något särskilt? Och därför vill ha specialmat?"
Jag vänder mig snabbt som ögat till min pappa som står bakom och frågar bestört:
"Man får inte sill här va? Det vill jag inte ha!"
Han skrattar och berättar lugnande att man inte brukar få "vuxenmat" i bamba.
"Säker?"
Han nickar.
Jag vänder mig tillbaka och stirrar på alla andra. De ser lika förskräckta ut som jag, men i närheten av kritor och papper blir alla barn något mer stillsamma. Pappret var i form av en flagga med texten "Jag har börjat ettan!" eller liknande. Jag har kvar den i en kartong på vinden, om inte möglet angripit mitt arv. Den är färgglad som regnbågen.
Jag och pappa går trappan ned vid Bamba, mot bilen nere på parkeringen vid fotbollsplanen. Jag viftar ivrigt med flaggan och visar upp den för farfar senare på kvällen.
I morgon får jag nog ingen flagga, hur mycket jag än ber och bönar om att inte bli serverad sill.
1 kommentar:
ååw:*
och BAMBAA - YES visst är det så det heter- meeen nääe sen jag flyttade ner till skåneland heter den tråkiga saken bara "matan". usch och fåy ;S. de ska va bamba. ska nog börja kallaa matan de nu , (;
Skicka en kommentar