DÖDA ELLER STÄRKA

Jag tror jag ska sluta läsa folks jävla bloggar.
Har inte gjort det på ett tag nu i och med att jag inte har speciellt mycket tillgång till Internet här i Brighton. Började läsa lite bloggar nu, men insåg bara elaka fakta och blev nedstämd. Läste mina egna inlägg för att minnas och gåshuden har inte lagt sig ännu. Det kan även vara det faktum att det är pissväder utanför fönstret. Men framförallt är det nog den elaka faktan som spökar.

Massor utav minnen, men det är svårt att datera dem och då kan det plötsligt bli lögner.
Gah. Ville ju glömma.
Bli en ny bättre människa är definitivt ett mål med att vara här i Brighton, kanske kan man lyckas men det är nog inte det enklaste. Jag äter mörk choklad och dricker Guinness. Alltid en början.

Mycket ska man ha gjort här i livet och allt som inte dödar skall ju stärka en. Låt oss hoppas att det är sant. Låt oss bevisa att det är sant.

Jag har i alla fall gjort mitt livs första riktiga tenta.
Och i går såg jag på Green Street. Galet bra testosteronrulle.
Och jag skrattade mig halvt fordärvad i förrgår, liggandes på golvet, när jag testade TC's lilla present som jag har hittat här. Ta det lugnt, det är inte underkläder, även om "testade" låter lite kul.

Just nu i Brighton är det lite nedstämt, men det skall bli party ikväll. Det kör vi på.

EVIDENTLY CHICKEN TOWN

Evidently Chicken Town John Cooper Clarke

The fucking cops are fucking keen

To fucking keep it fucking clean

The fucking chief’s a fucking swine

Who fucking draws the fucking line

At fucking fun and fucking games

The fucking kids he fucking blames

And nowhere to be fucking found

Anywhere in chicken town

The fucking scene is fucking sad

The fucking news is fucking bad

The fucking weed is fucking turf

The fucking speed is fucking surf

The fucking folks are fucking daft

Don’t make me fucking laff

It fucking hurts to look around

Everywhere in chicken town

The fucking train is fucking late

You fucking wait you fucking wait

You’re fucking lost and fucking found

Stuck in fucking chicken town

The fucking view is fucking vile

For fucking miles and fucking miles

The fucking babies fucking cry

The fucking flowers fucking die

The fucking food is fucking muck

The fucking drains are fucking fucked

The colour scheme is fucking brown

Everywhere in chicken town

The fucking pubs are fucking dull

The fucking clubs are fucking full

Of fucking girls and fucking guys

With fucking murder in their eyes

A fucking bloke is fucking stabbed

Waiting for a fucking cab

You fucking stay at fucking home

The fucking neighbours fucking moan

Keep the fucking racket down

This is fucking chicken town

The fucking train is fucking late

You fucking wait you fucking wait

You’re fucking lost and fucking found

Stuck in fucking chicken town

The fucking pies are fucking old

The fucking chips are fucking cold

The fucking beer is fucking flat

The fucking flats have fucking rats

The fucking clocks are fucking wrong

The fucking days are fucking long

It fucking gets you fucking down

Evidently chicken town

Gör det bara

Tycker minsann att ni ska titta lite på den där filmen där uppe. Klicka i alla fall i gång den och så.

Lycka till, sade han och log.

Okej, när det regnar här känns det som att man står på den torra sidan av en bassängvägg, och helt plötsligt öppnas de rörelsekänsliga slidedörrarna. Plask och man är dyblöt.

Bara det att jag stod inne på tåget och dörrarna öppnade sig, jag klev ut och möttes av vertikalt regn. Mina armar såg ut som vore de inoljade inför världsmästerskapen i bodybuilding. Det var nog tur att jag köpte jackan igår. Den kostade, men ska det vara så ska det vara… snyggt. Och det var det. Typiskt nog drog en värmebölja förbi den här helgen, alltså kunde jag inte använda jackan – som jag hade behövt när jag klev av tåget. Tur att jag bara har två minuters gångväg från stationen.

Men nu blir det inte mer tåg. Nu skall jag åka buss, vilket kommer ta oerhört mycket längre tid men det kommer bli lite billigare och mycket enklare. Speciellt sena kvällar. Även om jag två nätter i rad har gått den timman som det tar att gå hem från innerstan.

Någonstans kring sex kilometer, längs en spikrak gata. Jag skojar inte. Det är först de tvåhundra sista metrarna som jag behöver svänga och det är bara för att inte gå rakt in i ett träd i en park.

För övrigt har jag lokaliserat huset där Paul McCartney och Fat Boy Slim-pojkarna bor. Eller åtminstone längan av stora villor längs stranden, bakom industriområdet. Heja mig.

Skriv femtio ord om Storbritanniens historia.

Lycka till, sade lektor Dantanus och log.

Och plugga nog inför fonetiktentan på fredag, fortsatte han och spottade mentalt i våra ansikten.

Tack Ulf, svarade vi och kastade upp på våra respektive själars klagomurar.

JUBILEUM

Hor och hapna. Det har ar mitt tusende inlagg. Kann pa den. Tusen. Josses.
Det ar flera inlagg om dagen om man raknar ut ett snitt.

Bara for det sa har jag inget speciellt att skriva.
Sitter och lyssnar pa Kents nya singel. Ingenting. Stor oronorgasm.
Varvar Kent med fonetik. A. O. E. Ei. Ai. U. Uh. Ue. Eu.

Kul liv, eh?
Gratta mig pa tuseninlaggsdagen sa blir jag gladare.

ANDRA VECKAN

För att helt enkelt inte tråka ut er helt och hållet. Här kommer en sammanfattning av min andra vecka.

Måndag.

Skola igen och tristessen börjar bli rätt tydlig. Sitter på stranden och pratar om första veckan med Sigrid. Njuter av solen och de lena stenarna under fötterna. På kvällen åker jag in till stan för att promenera och prata med Hanna. Vi började få ont i fötterna efter nästan fyra timmars vandring runt om i centrala Brighton, men det var trevligt.

Tisdag.

Försov mig lite grann i dag också. Jag är dålig på att trycka på rätt knapp på mobilen. Skärpning. Introduktion på Language Institute som bestod i att titta på några bokhyllor och sitta vid en dator och kolla på teve i princip. Fick ett litet återfall av tv-sjuka när Ugly Betty sändes. Tur att vi hade en lång lunch.

Maria fyllde år och därigenom blev det stort födelsedagskalas hemma hos henne och med några fransmän. Folk var superschyssta och vi fyllde en hel kartong med saker som hon fick. Härlig kväll även denna, och från hennes hus kunde jag och Hanna gå till Moulsecoomb där hon bor och för mig att ta bussen hem.

Onsdag.

Hela dagen var vigd åt en dagsutflykt till Pevensey, Rye och Hastings. Ruiner i Pevensey, en liten stad med många fina hus och ett högt kyrktorn att klättra upp i var Rye och Hastings var en stor gräsplätt där folk slogs om England för snart tusen år sedan. Och så några hus som var byggda bland annat till minne av slaget i Hastings 1066. Men vi såg inget blod. Konstigt nog.

Det var i alla fall en trevlig tripp om det inte vore för att man blev uttråkad av Ulfs enformiga röst i bussen.

Gick runt och tänkte en massa innan jag kom hem till middagen en dryg timma försenad, men tänkandet ledde i alla fall någonstans, och sådant är alltid trevligt.

Torsdag

Ostelt var ordet. Seriöst. Och jag slog nytt rekord i att vara i skolan under lång tid. Från halv tio till kvart över elva.

Halv tio på morgonen.

Kvart över elva på kvällen.

Jag, Hanna och Ida satt och skrev våra uppsatser i York House som har öppen datorsal dygnet runt. Det var vi och en massa kineser och indier. Och så säkerhetsvakter i mängder, eftersom de har sitt kontor där.

Men vi blev till slut klara i alla fall.

Fredag

Ja, vad fan hände i fredags. Skola i alla fall, vi pratade i små grupper om varandras uppsatser och så. Phonetics-lektion med Ulf igen och sedan hem? Satt nog i datasalen en stund också ja. En kort, kort stund. Sedan hem för att vila upp sig inför kvällen som bestod i en pubrunda tänkte vi. Vi möttes upp på Churchill Square och fortsatte sedan till vad som måste vara vår klass bästa lägenhet. Eller ja, de som bor där Josefine och Anna har gjort ett riktigt kap. Aaron hette också en amerikan från San Fransisco som bodde där. Trevlig kis han med. Men den utsikten över Old Steine var inte helt fel. Nära till precis allt. Grymt avundsjuk.

Efter förfest och en del gratisöl från amerikanen gick vi till ett ställe som jag bara för att jag skulle styla, inte kommer på namnet på. Men skit samma. Jag och Hanna var hur som helst inte sugna på att dansa, ty dansar gör man inte när man är så nyktra som vi faktiskt var. Istället myste vi på stranden och försökte hålla oss så varma vi kunde med havsbrisen svepande omkring oss.

Gick upp och träffade folk igen på BK och lite mer promenerande och buss hem.

Lördag

Upp tidigt för att sluta upp med relativt många svenskar för att gå till Rottingdean som är en liten stad längs kusten. Dit går man på en timma eller så längs med de höga vita klipporna. Oerhört vackert, men man får ont i ögonen när solen gnistrar både högt och lågt på klipporna och i vattnet. Jag och Hanna tog det lite lugnt och träffade Linus, Olle, Anna och Astrid när vi kom fram till staden som är känt för extremt gott cream tea.

Astrid tog sig ett dopp och vi andra badade fötterna innan vi gav oss upp mot Olde Cottage för att dricka Cream Tea och äta scones med smör, grädde som nästan blivit smör och sylt. Gott, under de två första tuggorna – sedan blev det för mycket. Vi gick upp en bit i staden och hittade bröllop och mängder av flådiga bilar och limousiner. Ner igen för att hitta mysiga second hand-affärer och upp igen till stadens landmärke, en väderkvarn vid en golfbana, som måste vara en av världens vackrast belägna sådana. Jösses.

Ned igen för att sätta oss på en pub som tydligen skall ligga i stadens äldsta hus, 1500-tal eller något sånt. The White Horse, för att dricka Abbot Ale och titta på fotboll. Sitter bredvid en gentleman som helst plötsligt börjar prata svenska med oss och han berättar livligt, med samma kroppsspråk och utseende som Tommy Körberg, om att han för längesedan hade en svensk fru. Dessutom får vi varsin grön mössa av pubägarna och den kan bli välbehövlig framåt vintern känner jag. Reklammössor för rugbylandslagets huvudsponsor vars öl heter IPA. Men ändå.

När fotbollen är slut bjuder mannen som heter George, med oss på sin privata club. Vi möts av skyltar med texten ”PRIVATE MEMBERS ONLY” och så vidare men George öppnar dörren för oss och beställer in två flaskor vin. Det märks efter en stund att han börjar bli trött och lite smått deprimerad av att prata med oss svenskar, eftersom det verkar ge honom alldeles för mycket minnen av sin gamla fru som fick barn med en man längre ned på gatan.

Vi måste gå, men han får ett glas vin och blir lite gladare av det. Heja.

Klockan är plötsligt åtta och vi är inne i Brighton igen, men det känns snarare som om klockan är två på natten efter att ha druckit sedan fyratiden. Inte för att man var särskilt berusad, men ändå omtumlande dag med Lord George om man säger så.

Jag och Hanna är trötta och går till Brighton Pier, köper tre doughnuts var (de var inte så stora) och sitter en stund på piren, upplysta av nöjesfältet och andra färgade glödlampor.

Söndag

Dricker Coca-Cola Orange Edition och kommer fram till att den smakar som Trocadero. Tufft och rätt gott faktiskt, inte alls någon konstig Cola-smak. Och så massa fonetikplugg med Hanna. Helt enkelt.

SJÄLVINSIKT - VAD ÄR DET?

Under de första två veckorna har jag om och om igen frågat mig själv om varför de engelska unga tjejerna är sjukligt besatta av magtröjor á la nittiotalet. Naveln ska helst synas och man får se ut precis hur som helst. Jag dömer inte folk efter kroppsbyggnad eller utseende, men man kan inte låta bli att titta lite konstigt på alla tjejer som visar upp sina bleka magar som hänger över en liten bit på jeansen. Britter måste vara det blekaste folket i världen och i kombination med att vara ett av de mest överviktiga går det inte att komma undan tankarna; Om hur fan de egentligen tänker när de klär på sig på morgonen.

Jag undrar vad engelsmännen själva tänker.

Det är dessutom ett genomgående mode. Även mitt i natten kan man se i köerna till nattklubbarna hur lättklädda engelska tjejer är. Kortkorta, lågt skurna lackkjolar och knähöga stövlar i skrikande färger är mer regel än undantag. Lägg då till en minimal topp. Då är det 15 grader ute som mest och en annan huttrar omkring i jeans och tjocktröja, söker sig nära varandra i hopp om att få utbyta minsta gnutta av värme.

Men det värsta är inte att de utsätter sig för denna urinvägsinfektionsrisk, det värsta är att det inte ens är snyggt. Det ser galet slampigt ut, och jag skulle aldrig vilja ragga på någon av dem. De kan vara hur trevliga som helst att prata med, men när de ser ut som de gör får man känslan av att folk kommer att titta på en och undra ”Var inte hon lite väl billig?”.

På det viset längtar jag hem till Sverige där större procent av alla tjejer ser mer anständiga ut och inte visar sina bleka putmagar. Inget fel med putmagar – men man blir lite rädd, när en överviktig tjej sitter och diskuterar med sin ännu mer överviktiga pojkvän om hur hennes kompis inte kan sluta äta chips och godis och de själva klunkar friskt ur en Coca-Cola. Självinsikter är underbara när de väl kommer till en.

Men det verkar de inte göra speciellt ofta här.

Utan att säga för mycket eller för lite, känns det inte som om de är speciellt mycket för disciplin och självinsikt i England, undantaget den vanligtvis ultrakonservativa överklassen.

LITE SKOLK

Sitter här nu. Hade problem med tågen (missade det första och det andra var en kvart sent), därför är jag inte på föreläsning nu. Känns bra. Första lektionen i Text & Culture: American. Hoppas Nat inte är en tjurig gubbe.

FORSTA TRISTESSEN

Det ar inte sjukt kul att plugga pa universitetet har vi kommit fram till efter tva veckor. Man mots standigt av somniga ansikten. Syrefattiga klassrum och monotont inovande av fonetik gor inte livet roligare.

Hoppas pa att kvallen har nagot speciellt att erbjuda. Pubrunda ryktas det om igen. Just nu vill jag bara sova. Start vid Brighton Pier for att sedan fortsatta langt in pa natten. Ja, eller sa lange man orkar med tanke pa att vi har tankt att ga till Rothingdean imorgon klockan elva. Nagot som lar ta tva timmar eller sa. Men det lar finnas varldens godaste cream tea och scones med sylt och gradde dar. Ar nog vart ett besok. Dessutom finns da tid for fotografering av det otroligt vackra och boljande landskap sydostra England erbjuder. Universitetet ar inbaddat i grongula kullar och pa distans ser det ut som ett litet omstoppat barn i sin trygga sang.

Nej. Nu aker jag hem och ater middag med min tant. Och sover en stund. Sedan kan det garna fa bli en fortsattning pa min och Hannas olprovning.

TORSDAG OCH FREDAG

TORSDAG
Försover mig igen, men det gör ingenting jag bara testar gränserna. Låtsas vi om i alla fall.
Jag hann precis till lektionen. Tack någon för akademiska kvartar. Svettades dock ihjäl tillsammans med Rockabilly-Linus som kom hem halv fyra i natt efter att ha gått vilse i sin onykterhet. Han visade sig dock vara en grymt skön snubbe: ”Alltså, jag ser inte ett skit av vad hon skriver på tavlan, jag trodde ju man skulle se bättre ju större glasögon man har?” Hans täcker halva ansiktet, men är stört coola.
Stockholmsbraten Martin är dryg. Jävligt dryg. Tänk alltså, ett överdrygt Hovåsbarn och multiplicera med hans ålder. Herregud.
I övrigt:
Mitt NUS-card, student-id, blev sjukt fult och Hanna mobbar mig för att jag inte kan sluta säga ”Precis..!”. Just i dag har jag också lovat Emelie att springa, ambitiösa jag.

Fick igång det trådlösa nätverket på skolan i dag. Imponerande, jag får ta med datorn till skolan i morgon och kanske sätta mig efter lektionerna för att umgås på MSN och sånt där fjolligt. Få ned bloggarna på sidan kanske också.

Provet gick la hyfsat i dag. Äckligt att höra sig själv prata i hörlurarna också. Mest pinsamt för Mårten och Olle som var sega och pratade länge, så att alla andra kunde höra. Jag var nog lite för snabb på att uttala meningarna, jag stapplade lite grann. Undrar vad Ulf kommer att kommentera hårdast om.

Köpte den, hemma i Sverige, sjukt dyra boken ”Practical Phonetics and Phonology: A resource book for students”. I Sverige var den uppmärkt för 1099 kr på Internet. Här kostade den £16,99. Överkomligt.

Och så hem, för att kolla på den brittiska versionen av ID. Jag kan definitivt säga att det där flamsandet måste vara manusskrivet. Deltagarna här är precis lika frenetiska och irriterande som hemma i Sverige. Vi är dock inte sena med programmet, det har nyss haft premiär här med. Det går istället för The Weakest Link, som däremot är riktigt bra.
Resten av kvällen: jogging och slappning. Hej.

FREDAG
Hujedamig, jag försov mig inte i dag. Men jag låg och drog mig i en timmas tid. Jag är så lat.
Men jag kom till skolan i god tid, och till och med som andre i klassen. Bara Lisa var före mig. Sedan kom Sofia, som troligen blir lägenhetskamrat och sedan också Hanna. Helvete vad du är synsk, Solle. Hoppas hon inte såg något av vad du skrev, det skulle vara lite pinsamt. Vet inte, men hon satt bredvid.

Första lektionen fick vi i princip bara reda på om hur vi ska skriva den argumenterande uppsatsen. En av tre uppsatser, vad jag kunde förstå. Den ger 2 av 30 poäng ungefär och skall vara skriven i ”academic English”. Men det löser sig.
Lunch på något kristet ställe, meeting room, där den enda mikrovågsugnen vi vet om finns att tillgå. Mårten, som för övrigt ser ut som en yngre kopia av Mr. Bean, mådde inte speciellt bra efter gårdagens pubrunda med engelska rumskamrater.

Den som kommer fram till en bättre och mer logisk (läs: nedvärderande mot skolan) förklaring till varför man blir otroligt trött och sömnig på lektioner än den att det är syrefattigt och varmt kommer få en megakram av mig. Hoppas Hanna kommer på den.

Kopplade upp mig ordentligt efter skolan också. Kunde kolla e-mail och så vidare. MSN fungerade dock inte till min stora förtret. Kanske måste ändra om proxyserver och grunkemunkor. Det blir inte kul, speciellt eftersom man inte kan få hjälp av någon på IT Services eftersom man har en svensk version av Windows. Men det är fredag nu och det ska firas att vi nu gott i skolan i en vecka.
Vi träffas på Churchill Square och går vidare för att festa loss någonstans. Kanske köper vi bara lite vin och öl och sätter oss på stranden. Kanske går vi och dansar (nej tack) eller så går vi och njuter av den brittiska pubatmosfären.

Och det var då helvete vad den där helikoptern flyger lågt. Dånar i hela huset.
Kanske är dålig ljudisolering. Den är säkert trehundrameter längre upp än vad det låter som.
Det tror jag på.

Jag och Hanna var i det närmsta nykterister under kvällen. Vi hann inte med de andra när de valde och vrakade bland jordgubbar, chips med kycklingsmak(!?) och viner. Jag, Hanna, Johanna, Mårten, Linus, Olle och Jonathan satte oss ned på stranden bland hånglande par för att dricka vin och tjôta. Och vänta på de andra. Sigrid och Emelie kommer efter ett par om och många men och även Astrid och Anna dyker upp. Vi går vidare ett par hundra meter till Miami Hotel där ett par av våra klasskamrater bor och hittar en hel hop med svenskar och sitter på hotellets innergård. Nu kan inte vi hålla oss längre så vi går upp till närmsta ställe som säljer alkohol och skaffar fram två öl att smaka på. Lech och Tyskie – inga höjdare varken det ena eller det andra tyvärr.
Men vi lägger dem i ett badkar på gatan och myser vidare. Efter ett tag får alla för sig att sticka i väg när vi är på toa, men vi hinner snabbt i kapp dem, speciellt när man dividerar om vart man skall gå från Churchill Square. Jag, Hanna och Ida är ute efter mysiga pubar men det gäng vi går efter hamnar på en nattklubb som spelar Backstreet Boys och sånt. Väldigt gay, sade vi och gick tillbaka. Ida säger att det finns massa pubar längsmed den gatan som hon skall gå hem, vi kan väl följa med. Det är billigt också.
Vi passerar stängd pub efter stängd pub. De fåtal som är öppna är fulla med läskiga gubbar och fyllon. Vi hamnar bortanför The Greenhouse Effect och Palmeira Square halvvägs hem till mig innan vi kommer fram till Idas hus. Jättenära stranden. Jag och Hanna vandrar tillbaka till busshållplatsen och kommer hem si så där strax innan tre någon gång.
En jättemysig afton där dagens motionsrunda ingick.

TISDAG & ONSDAG

Sitter och i det närmaste kräks efter min Mexican Veggie-baguette. Starkare mat har sällan smakats. Men det hindrar mig inte från att blogga. Jag känner dessutom att jag helt har vant mig vid de engelska tangentborden. Grymt chill.
Här är min tisdag och onsdag.

TISDAG
Vaknar tjugo i sju, fyrtio minuter före min väckarklocka skall pipa. Jag somnar om och vaknar av väckarklockan. Snoozar en gång, väcks igen och kvicknar till, hör någon i duschen och tänker att nej, jag snoozar igen. Då trycker jag på fel knapp och vaknar inte förrän 08:36. En minut före mitt tåg går. Jag svettas ihjäl av nervositet och slänger iväg ett sms till Emelie och berättar om mitt missöde, eftersom vi skulle träffats på tåget. Tar nästa tåg en halvtimma senare, men kommer fram till skolan endast tio minuter efter henne. Alltså halv tio. Första föreläsningen börjar 10.
Jag hade tur. Träffade dessutom Hanna på vägen till skolan.
Text and culture-föreläsning och vi fick bläddra oss igenom en dagstidning och lära oss lite mer om den. I Sverige finns till viss del bekräftade fördomar om vem som läser DN och vem som läser GP och så vidare. Vilken samhällsklass man tillhör till exempel. I Storbritannien är det värre. Beroende på vilken av de många dagstidningar som ges ut, man väljer blir man också stämplad av varenda person på tunnelbanan, bussen eller tåget. Här är inte fördomarna bara fördomar, de är sanningen.

Lunch och en smaklös och överkokt vegetarisk gryta körde jag och Hanna på, vi var måttligt glada över den och knaprade oss mätta på vitlöksbröd och sallad i princip. Johanna håller låda som vanligt och är överglad trots sin tröttma och huvudvärk sedan gårdagens vinglas.

Andra föreläsningen om fonetik har endast tre personer med sig boken på. Boken är sjukt dyr och de flesta har bestämt sig för att köpa den i Brighton där den inte har levererats än. Först till kvarn i morgon. Vilket påminner mig om att jag måste ha pengar till den, gaah. Livet kommer bli oerhört tufft inom kort känner jag.
Dock kommer min värdinna laga middag till mig och dessutom tvätta åt mig i dessa två veckor, och helt plötsligt kan jag nog faktiskt leva utan Internet med det tidigarenämnda som substitut.
Nej, det blir Internet på skolan på torsdag. Heja trådlöst.
Under andra föreläsningen fick jag lite beröm av Ulf vår engelsksvenske lektor. Han är svensk, men mer engelsk efter otaliga år i Brighton – han var lektor även för snart 30 år sedan enligt bekräftade källor.
Efter lektionen fick vi oss en kort rundtur i universitetsbiblioteket och instruktioner.
Vi åkte till Sainsbury’s för att handla mat och sådant. Jag kom hem med ris, tortellini-wannabe, bacon, spaghetti Bolognese på burk, matlåda, en burk majs och två flaskor schampo (2 för 1-erbjudande). Allt för prydliga £9,73.
Galna Johanna handlade för över £40. Fråga mig inte vad hon köpte.

Åkte hem och fick ganska omgående middag serverad. Kotlett tror jag, och det var det segaste, men samtidigt torraste kött jag någonsin ätit tror jag. Men det gick ned i alla fall. I morgon har vi första provet. Diagnostiskt Vocabulay and MCT-prov. Multi-choice-task eller något sådant där. Och engelsk frukost på morgonen med klassen och efterföljande sightseeing-tour i Brighton.
På kvällen är det välkomstfest på någon pub/klubb i Hove. Spännande.
Dessutom smider vi planer att invadera en pub på lördag då Sverige spelar mot Danmark. FOTBOLL!

Nu: God natt.

ONSDAG
Onsdag och jag försov mig inte, trots att jag för en kort sekund trodde att jag gjort om eländet men som sagt, jag klarade mig.
Frukost på en liten frukostrestaurang/café, även om jag bara satsade på ett glas juice, eftersom jag åt billigare hemma.
En kort rundtur i Brighton, där vi hittade riktigt mysiga, för oss outforskade, delar av staden. Bland annat en 99p-store vilken kan komma att vara användbar i fortsättningen som student. Och såklart Subway, där vi åt lunch i dag. Åtminstone jag, Sigrid och Hanna.
Till skolan senare för att skriva vårt första prov: Diagnostic Vocabulary and MCT. Det var rätt svårt, men hur som helst är vi här för att lära inte sant?
Jag var klar med provet på en och en halv timma, och kunde ha gått tidigare om jag velat vara först ut. Satt i gräset och tog det lugnt med andra chillade kursdeltagare.
Och nu är jag hemma en stund, för att sedan åka på välkomstfest på någon slags pub. Rockabillysarna, Linus och Ola(?) som ser ut som tvillingar, berättade att ingången var ett litet fönster och en dörr. Låter speciellt. Nåväl. Hur jag ska hitta i Hove är en bra fråga. Man ser i och för sig inte var städerna byter namn, men nya områden är alltid nya områden. Jag har dock införskaffat en gratis, men tyvärr ganska bristfällig, karta över Brighton/Hove. Det blir nog ett par öl i kväll.

Kanske också för att fira att jag och Sigrid troligen ska flytta ihop med Anna och Sofia som vi bekantade oss med ordentligt så sent som i dag. Heja. £75 per vecka/person för en, enligt dem, en fantastisk lägenhet med trädgård till och med!
Men vi får se hur det blir, hyresvärden ville ha besked senast i morgon.

För övrigt spelar den äckligt engelske grannpojken tennis mot en mur och någon form av sengångarcricket. Bollen han kastar mot det vattenfyllda tennisbollsröret går i ultrarapid. På riktigt!

Missade tåget till festen men och tänkte ta bussen. Nog. Jag gick längs med New Church Road som blir Church Road i Hove, och såg busshållplats efter busshållplats svischa förbi mitt gående jag. Fortfarande 8 minuter kvar, då hinner jag gå en hållplats till. Hm, sex minuter – joorå. Det klarar jag. 4 minuter – äsch ingen fara. När det på nästa hållplats stod två minuter började jag kika mig över axeln en smula. Men nej, jag fortsatte att gå. En minut, kanske skulle man stanna? Nej, nu har jag ju kommit in till världens krogstråk. Nu måste det snart vara. Tji gick jag, för det var ytterligare en kilometer att lägga till de tre-fyra jag redan gått. Träffade lektor Ulf på vägen och han sa att jag skulle gå ned i källaren där det lyser ”extraordinary green lights” och det gjorde jag. Där var alla! Lycka.
En pint Staropramen till att börja med och efter lite om och lite men, fick jag tag i Hanna och i dag provade vi en halv pint Brauhaus(?). Också helt okej öl, den var lite fylligare.
Det blir spännande den dag då vi tar oss en varsin Guinness.
Efter en stund då bland annat vår lilla stockholmsbrat i klassen ger sig på oss göteborgare och klankar ned på oss, för att i nästa stund stöta på Hanna och till och med mig lite grann, satte jag och Hanna oss ned utanför på en trappa och tjôtade. Hon är mysig och hon är…fotbollsintresserad och det känns faktiskt lite som om man faktiskt kan prata med henne om lite vad som helst.
Hon tappade sin fina nyckelring så att den gick sönder och jag skulle undersöka om det var glas eller inte. Det kändes inte som glas på kanterna, inte då, men när jag satt och väntade på tåget började det svida till där. Vips har jag fått tre skärsår på tummen som svider otroligt. Jag beklagar mig för Hanna via ett sms. God natt.

EN BRA START

Det blir lite jobbigt om ni ska få läsa om allt som har hänt med allt på ett bräde, så jag ger er två dagar i taget.

Söndag.
Fåglarna diskuterar utanför mitt nya hems fönster. Jag tror att jag kan höra varenda talgoxe inom en radie av hundra meter. Väggarna är tunnare än silke och ibland känns det som golvet skall brista. Men det är onekligen engelskt, och min värdfamilj är ingen familj utan en tant. Hittills i alla fall. Men hon verkar oerhört snäll.
Jag har inte kommit in i engelskan än och jag skämdes över min göteborgska melodi som sken igenom alldeles för mycket för att vara nödvändigt.
I huset bredvid bor en ungefär tolv år gammal pojke och springer runt på den stenbelagda bakgården i full Newcastle United-mundering. Konstiga rör pekar rakt upp ur taken som är övergödda av lavar. Och så fåglarna.
Jag är i alla fall glad över att det inte är fiskmåsar.

Resan hit gick bra förutom att min kära iPod försvann någonstans mellan säkerhetskontrollen på Landvetter och den på Heathrow. Upptäckte att den var borta efter att ha gått av planet. Har inte en aning om vart den har tagit vägen – mamma och pappa gör sitt bästa för att försöka luska fram var den kan vara. Den kan mycket väl ha legat i jackfickan och sedan ramlat ut i planet och det är det jag hoppas på nu i kombination att någon snäll person lämnat in den till upphittatavdelningen.

Tjejerna som åkte med samma plan som vi, var inte bara söta utan också riktigt trevliga. Delade taxi med en av dem. Men jag och namn; det kommer att ta minst en månad innan jag lärt mig dem.

Och granndjävlarna har skyddade trådlösa nätverk. Fan.

---

Middag och jag får för mig att det är typiskt engelskt på något vis. Inte helt olikt svensk mat faktiskt – kyckling, potatis, morötter, ärtbaljor, palsternacka och någon form av inlagd kål. Fast också engelska korvar med sin säregna smak. Vill minnas att farfar bjöd på sådana.
Till middagen gjordes ännu en upptäckt. Jag har en svenska i huset. En Ylva som läser någon form av samhällsengelska på folkhögskolan.
Och min tant slår Sigrids tant i erfarenhet. 24 år har hon haft inneboende studenter från alla världens länder.

---

Fatta att jag fick kallsvettningar då jag inte för mitt liv kunde hitta min mobilladdare. Efter en halvtimmes desperat runtkastande av saker ser jag kameraväskan stå på bordet. Kanske? Jag drar upp blixtlåset och sticker ned handen. Jag känner sladdar. Drar upp en vit sladd till min försvunna iPod. Fan. Gräver lite till, känner en till sladd. Drar upp, ser SonyEricsson-loggan och skuttar till av glädje. Oerhört skönt.
Nu har jag varit på sightseeing i Portslade. Inte speciellt stort och med en huvudgata. Men det är inte så att man märker när man kommer in i de olika små städerna här inte. Däremot är Brighton and Hove mycket mindre än vad jag fått för mig. Men det gör tamejsjuttsingen ingenting när det verkar vara så mysigt. Aningen förfallet på sina ställen, men mysigt på det där engelska viset.

---

Fem djävla trådlösa nätverk och ingen har öppet. Vad är det med det här grannskapet och privatlivsälskande? Antisolidariska är vad de är.

Måndag.
Dag två. Dag ett på skolan. Knappt femtio nya ansikten. Hur skulle vi någonsin kunna komma ihåg något av namnen?
De jag kommer ihåg efter i dag är… Sigrid (konstigt..?!), Emelie, Johanna och Hanna. Möjligtvis Jonathan också om jag ser honom. Resten är whatever. Någon av de två rockabillysfreaken heter Linus också. Så långt är jag med.
Inskrivning i Mantell Building och så en timmas introduktion om hur det skall vara i Brighton och lite föreskrifter om hur man skall bete sig för att få ut så mycket som möjligt av kursen. Var uppmärksam, nyfiken och frågvis om allt. Precis allt. Du kan alltid få ett lägre pris om du frågar snällt, till exempel. Det finns ofta rabatter och sånt för studenter, dock svårt utan NUS-card, men det får vi på torsdag.

Dessutom träffades jag och Emelie, som delade på taxin i går, på tåget in till skolan vilket var oerhört betryggande – att prata svenska med någon som känns åtminstone som ens egen ålder (hon är 22 men absolut ingen diss mot henne så, hon är bara mycket trevlig) känns ovärderligt i början.
Efter introduktionen var vi, det gäng jag tidigare skrev upp, omåttligt hungriga och begav oss till innerstan för att hitta någonstans att äta. Medan jag och Emelie tog tåget åkte Hanna, Johanna och Sigrid buss till stan och på vägen dit sågs en wokrestaurang som vi var tvungna att kika närmre på. Visserligen inte helt billig. 96 spänn. Men för det fick vi en fantastisk buffé och eftersom vi kunde leva på lunchen resten av dagen kändes det riktigt värt.
Det kändes verkligen inte som om det var måndag. Folk precis överallt och galen shoppinglusta väcktes när vi gick igenom ett stort shoppingcentra vid namn Churchill Shopping Centre. Efter en rundtur där och inhandlande av engelskt telefonkort, så att vi ringer ”billigt” till varandra (15p/min = ca 2 kr/min fast och mobil) inom UK. Vi ringer för 7p till Sverige, vilket däremot är riktigt sjukt billigt. Likaså kostar sms:en 7p.

Efter att ha sprungit runt i diverse affärer strosar vi ned till stranden och sätter oss för att testa mobilkorten som hör och häpna fungerar utan vidare problem. Fantastiskt.

Vi vandrar mot Brighton Pier och ni vet den där känslan man har när man går runt på Göteborgskalaset – go’ och härlig stämning kring uteserveringarna och alldeles lagom fram mot sjusnåret – precis den känslan infinner sig så gott som varje kväll här längs stranden.
Det är en vacker solnedgång och jag har hittat ögongodis som är otroligt söt och lättpratad och vi verkar ha lika intressen och så vidare - Hanna. Söt som bara den.
Apropå godis, vi hittade minsann Karamellkungen a.k.a. CandyKing och alltså – lösgodis i mängder! Utanför Sverige! Dock ingen saltlakrits, men alla de vanliga sorterna fanns! Jag tror jag kan komma att trivas här. Absolut. Precis.
Vi skall fira min födelsedag lite bättre och det gör vi genom att gå på en pub där vi sitter i en timma och tjôtar. Jag och Hanna hittar ett nytt favoritöl i Red Stripe, en lager från Jamaica. Aldrig har en öl varit så len mot halsen.
Kvällen avslutas på den lilla puben vid Brighton Central och Emelie och jag skall träffas på samma tåg i morgon, känns verkligen jätteroligt. Nej, nu är det bed time även för mig.

Det har under omständigheterna varit en oerhört trevlig födelsedag måste jag erkänna. Mycket bättre än jag trott tidigare.
Två trådlösa nätverk i kväll. Båda skyddade. Open it you freaking fucks.

UPPKOPPLING

Åh, kära hjärtanes. Vilken befrielse det kan vara, att äntligen ha fått uppkoppling på campus. Grymt läckert. Vi får se hur det här går i fortsättningen. Heja mig.

Jag har skrivit blogg varje dag, och de kommer upp när jag får mer tid. Nu skall jag strax hasta iväg till Diagnostic Pronounciation Test or whatever. Ska sitta i fyra fem minuter och läsa en text in i en mikrofon och spela in det, så att Ulf kan lyssna och ge oss feedback. Lite skrämmande.

Det här är Michael Lagercrantz som rapporterar från ett soldränkt Brighton.

BRIGHTON NÄSTA

Nu börjar det kännas ordentligt i magen. Jag trycker i mig mat för att inte vara förskräckligt hungrig i morgon bitti.
Om sisådär nio timmar lyfter planet från Landvetter.
Två timmar senare svensk tid landar vi på Heathrow.
London. Storstad. Jätte till storstad.

Brighton är inte lika stort. Ungefär som Göteborg för att ge en ungefärlig hint.
Inget Göteborg på över tre månader. Inget Sverige på över tre månader. På ett vis känns det som att jag redan upplevt det, det känns inte farligt - men sedan inser jag. Jag har aldrig varit utanför Sveriges gränser längre än tre veckor. Har antagligen inte varit ifrån mamma och pappa längre än en vecka.

Det är skumt.
Jag lyssnar på en låt till. Skall försöka blogga så mycket jag bara kan. Internet finns på skolan, förhoppningsvis även där jag bor.
Tyvärr är det överpris på internet från mobilen (85kr/min) vilket gör att det inte blir något bilderbloggande.

Jag sjunger med i Maia Hirasawas Gothenburg och städar undan mitt svenska liv. Det ligger i en låda under sängen och väntar på mig.

SISTA KVÄLLEN MED GÄNGET... PÅ ETT TAG

Det är riktigt svårt att förklara hur gårdagen utspelade sig. Jag skall göra ett tappert försök.
Så bli inte alltför sur om jag missat någon detalj.

Bakgrundshistoria:
Jag och Sigrid åker till Brighton på söndag. Jag fyller år på måndag. Vi var självklart tvungna att ta farväl av alla på något vis. Vi har i två, tre veckor sagt till folk att komma på fredagen. Vi går ut och har det trevligt. Men en efter en har tackat nej på grund av vitt spridda anledningar. Till slut såg det endast ut som om jag, Sigrid, TC, Andreas och Nina skulle dyka upp på PC.
Och för att Solle och Wictoria skulle få säga hej då en sista gång, lunchade Sigrid och jag med dem...

Vi satte oss ned på det där stället, man inte har en aning om vad det heter men man vet när man säger att det är tjugo meter högt tak, vilket också är i glas, en gigantisk väggmålning med bland annat Tyska Kyrkan och en söt råtta och så stans godaste tex mex-tallrik?
Vi åt tex mex-tallriken och var glada. Eller ja, jag och Sigrid var nog lite deprimerade över att nästan ingen skulle komma till kvällen.
Solle försöker tvinga mig att vara kvar i stan, och åka hem till Sigrid senare. Jag tvekar eftersom jag har lovat mamma att umgås med henne så mycket jag kan. Jag får lov att åka hem, och Solle viskar en hemlighet till mig. Jag blir uppfylld av gigantisk lycka, kan knappt sluta le och det är nästan så en tår faller från min ögonvrå. Jag spelar plötsligt med i skådespelet. Som uppdragen ur publiken mitt i den bästa av pjäser och kramar Solle som om jag aldrig skulle se honom igen.

Småskrattar hela vägen hem, men kommer in i en tom lägenhet. Tom på människor i alla fall, mamma och pappa är och handlar. Hela min, redan tidigare dåliga, anledning till att inte följa med till Sigrid blev riktigt usel. Nina ringer - hon ska till PC mellan 20 och 21 som det var sagt. Andreas skickar sms och är där klockan åtta tillsammans med TC. Sigrid ringer: "Kom nu fort, alla är här!" skyndar hon sig att säga med glädjetårar som är så tydliga att man kan höra dem.
Jag ringer Nina och säger att jag inte kommer förrän senare. Skickar sms till Andreas där jag förklarar att vi kommer senare, men sup på - jag kommer ikapp. Ringer mamma och säger att jag måste sticka och hon är överraskande lugn.
Sigrid far hämtar mig och en kvart senare jublas det när jag kommer in genom dörren.
Kramkalas och god mat och en söt födelsedagspresent från Anton i form av en bok med mängder av saker jag måste göra - innan jag dör eller i England är frågan. I like.
Överraskningsmiddag i scensatt av Hilda, Sigrids lillasyster, och Solle och alla andra som lurat oss. Tacos och tårta! Kalas.
Under ett antal timmar på eftermiddagen, då vi lunchade hade alla andra hjälpt till, fixat och donat. Varit allmänt underbara, helt enkelt.

Att alla lyckats lura oss med både utsökta (Anton) och, låt oss säga, mindre bra (Hjalmar) bortförklaringar imponerar stort på mig.
Men vänta lite här nu, har vi inte glömt några. Jo, TC, Andreas och Nina såklart. Vi kommer inte iväg till PC förrän klockan är halv elva. Då finns där redan en full Andreas och en TC och Nina som tar det relativt lugnt. En Michaela dyker upp på vägen också.
Andreas försöker få mig att komma ikapp i drickandet och Solles födelsedagspresent till mig och avskedspresent är att ge mig allt jag pekar på.

Jag stjäl Killing Zoes listsystem.
Första rundan.
2 flaskor öl + lakritsshot. (gratis)
Andra rundan.
1 flaska öl + lakritsshot. (gratis)
Tredje rundan.
1 flaska öl + 2 hallonshot + 1 tequila från Jenny. (gratis)
Fjärde rundan.
1 P 2-drink + 1 lakritsshot (50:-)

Och nu har jag troligen glömt något.
Gratis är riktigt bra.
Vi hade det i alla fall otroligt trevligt, och kvällen blev lyckad trots våra stora farhågor om det motsatta tidigare under dagen.
Tack allihopa som gjorde det möjligt. Det var sjukt värt.
TACK!