Monster

Monster

Tung och fuktig ligger luften över kusten. På piren lyses staketen upp av gult lysande gatlyktor. Asfalten på kajkanten där staketen skyddar en från att falla är becksvart. Jag stödjer mig mot räcket och är tagen av den råa stämningen. Måste sätta den ena foten försiktigt framför den andra; svarta hål att falla i och krokben att snubbla på känns nära trots att inte en kropp är ute, men tusentals oroliga själar virvlar runt omkring mig. De mörkaste utav skuggor skönjs i ögonvrån. Hur de dansar och leker med mitt sinne. Ibland tränger vinden igenom min rock och jag känner hur missnöjda röster avlägset klagar över hur något lurat dem att kasta bort sitt liv. Dånet är öronbedövande, mängder av skrikande själar blåser in och kämpar för att nå tillbaka. Förgäves. Ett nytt försök, men ingenting kan få tillbaka det de en gång hade. Vågorna rullar in en efter en, min frustration ökar i styrka tillsammans med mullret. Jag står på kanten av piren med ilska i ögonen och skriker.

”Hur långt går du, för att uppnå alla själviska mål? Ord efter ord lämnar oss sårade, djupt sårade. Märker du inte hur du föder odjuren som lever inom oss? En dag kommer du stå upp till knäna med den skit du lämnar efter dig. Alla stackars lättlurade satar du har bedragit kommer inte att förlåta. Vart skall du gömma dig nu, nu när det är krig?”

Det tystnar och allt blir lugnt. Jag vänder ryggen till och vandrar därifrån. Jag inbillar mig, om bara för en stund, att jag räddat ett liv i kväll när jag ser en mörk gestalt gå upp från stranden. Snart blåser det upp igen. Inget hjärta eller samvete syns i det frustande svarta.

28 oktober, 2007
Det hade regnat hela dagen i Brighton. Havet var ilsket och en vän har mått dåligt. Vi har pratat mycket om havet, njutit av det under dagarna och pratat om att hoppa, om hur skönt det ibland skulle kunna vara att försvinna ned i det svarta. Låta sig dras med i vågornas takt. Jag tog en sen promenad på längs Seafront och kände stämningen av sorg och tappad livslust. På ett vis var det inbjudande, på ett annat – klart övervägande – var det, det inte alls.

Istället för öronbedövande ljud från havets krig med piren sjöng José González ljuva toner i mina öron. Mitt rytande är ett slags fri tolkning av låten ”How Low” från plattan ”In Our Nature”. Det bara klickade och historian var färdigskriven i huvudet innan jag gått därifrån.

Jag skrek aldrig på riktigt, men när jag ställde mig och tittade ut över havet bugade det och tystnade. Då jag vände ryggen till vrålade det till igen och jag kände mig i allra högsta grad vid liv och med kontroll över mig själv.

Michael Lagercrantz.

JOSÉ GONZÁLEZ IS TEH SHIT

In Our Nature med José González är bra skit. Galet bra.

LONDON OCH SÅ

Blåvitt vinner SM-guld och jag sitter och hänger i en lägenhet i centrala Hove med gaisare. Skönt att man slipper dryga änglar.
Tycker i och för sig om faktumet att IFK har tagit guldet tillbaka till Götet, det behövs för intresset. Men i övrigt är det åt helvete. Ungefär.

Så här var det i London i fredags ungefär:

London den 2007-10-26

Herrejävlar vad den stan är stor.

Vi höll oss mest kring Big Ben och in i SoHo där vi kunde träffa svenska Amber som skulle vara en mycket trevlig flicka som kan uppfylla diverse behag. Blonde and busty, Swedish Amber. Runt hörnet, antagligen rakt under Ambers brandstång satt vi och åt sushi på Nara.

Kvart i nio sitter vi på en nästintill full buss mot London. Efter Gatwick är den helt fylld. Snart är vi väl framme pustar vi när vi kommer in i bebyggelse, men det visar sig att det är en timmas bussresa i själva Londonområdet som återstår. Victoria Station here we come, om en stund.

En riktigt sjaskig English Breakfast, allt var burkmat upphälld på tallrik och värmd i mikron i princip, på något ställe ett kvarter därifrån. Inredningen bestod i laminatgolv såväl på golvet och väggarna, kanske till och med taket, det reflekterade jag inte över då. Och möblemanget och dekorationer, allt kom kändes igen från Ikeavaruhus.

Kort stopp på Caffee Nero för att Mårten skulle få i sig sin åttonde kaffe för dagen. Big Ben och alla de där vackra byggnaderna stod härnäst på programmet, fotograferingshajpen var enorm – var inte ens större i Prag. Westminster Abbey var dock alldeles för dyr att gå in i. £7 är lite mastigt.

Vi styrde stegen mot SoHo och lite mer utav shoppingområden. Vi hittade småbutiker och jag blev kär i en orangeglänsande(!) t-shirt med trycket iPood och en man som lyssnar på sin iPod på toaletten, sjukt roligt tyckte vi och tröjan var i hamn, eller famn, eller ja. I vilket fall som helst fortsatte vi och traskade omkring på Carnaby Street för att hitta svenska landslagströjor i fotboll och onormalt många skandinaver inne på American Apparel.

Jag skrattade så att jag grät när jag fick Mårten i sitt rätta jag. Vi fick se lite utav läraren i honom nämligen och mitt under en av hans, faktiskt, riktigt imponerande föreläsningar tog jag ett kort på honom där han ser ut att kunna döda halva Londons 7,2 miljoner stora befolkning. I övrigt skall sägas att om eleverna skulle få veta om sakerna om Mårten som vi numera vet efter bussresan hem, kommer det inte att finnas någon respekt kvar någonstans. Han är för go’ den pojkvaskern.

HMV stannade vi till på också, vilket var gigantiskt på Oxford Street, och vi hittade mängder med svenska artister däribland Kent, The Sounds, The Soundtrack of Our Lives och José Gonzales (Hanna hittade Kent, jag letade efter TSOOL och hittade också Sounds på samma hylla och José är större än någon annanstans i världen här i England – hans skivor finns i alla butiker, inte illa för en göteborgsgrabb) och den sistnämnde ligger just nu och spelar sin senaste platta i min dator. £8 för en splitterny skiva, det är inte illa.

Vi hann med lite musiklyssning på Trafalgar Square också där Electronic Arts hade spelpromotion och några flanar från Kanada spelade – tog en gratissingel också, får se om de är något att ha på skiva. Live var det väl inte mycket att ha – den minuten vi stod ut.

Picadelly Circus avverkades med en varsin doughnut dessutom.

Buckingham Palace och vi upptäckte att vi var sena och fick småspringa tillbaka till Victoria Coach Station för att hinna med bussen, och det gjorde vi – med ynka fyra minuters marginal; lång tid ju.

Hemma igen efter en bussresa som avslöjade rätt mycket om Mårtens och Olles festivalvanor, underhållande och lite äcklande, men i rätt doser. Massa festande vuxna människor som klev på bussen på Gatwick av någon konstig anledning. Alla skulle in till Brighton för att spendera hela natten där. Nog för att det är kul här, men vad gör man när klockan är fem eller så? Däckar?

Jag och Sigrid gick från Churchill mot Miami Hotel och insåg hur oerhört lugnt det var på stan. Endast ett fåtal människor ute på gatorna en fredag kväll klockan elva. I och för sig beror nog mycket på att de flesta redan är inne på nattklubbar och pubar, men trots allt – det ser man aldrig i Göteborg en fredagskväll. Lugnet före stormen pratade vi om och köpte varsin Chicken Wrap på off-license. Jag tog dessutom en Red Stripe och avnjöt de båda tillsammans med min vän José i en tom och i övrigt tyst lägenhet som har blivit lite för varm just nu. Ska stänga av ett element eller två, annars blir det nog svårt att sova.

Summan av kardemumman blir att man behöver minst en vecka om man ska kunna få en ordentlig bild av London. Jag kommer tillbaka, var så säker.

---

Och i går var vi på nattklubb på universitetet. Sjukt trevligt och jag har aldrig dansat mig så svettig någonsin tidigare. Kul som tusan.

SLÖLYSSNING

Sitter och slölyssnar på Mårtens föredrag som han skall hålla imorgon som Oral Presentation.
Man behöver bara öppna käften för att få G på det. Känns jävligt onödigt. Jag märker att jag svär mer när jag är bitter. Framförallt i text.

London på fredag. Beställer biljetter i skrivande stund. Hope we have a ball.

DATORHELVETE

Måndag

Inte heller från Inet via telefon kunde jag få någon hjälp. Känns ännu tyngre. Han var i alla fall ärlig och gav mig inte allt för mycket hopp. Antingen är det ett oerhört intelligent virus eller så är det så att datorn har ett hårdvarufel som gjort en självreset. Hittade nämligen ett program på datorn som skall kunna göra det den precis gjort, ställt om till fabriksinställningar och raderat alla personliga filer på C-disken. Gött!

Idiotdator om den har gjort så utan att fråga mig om lov.

Jag vill bara ligga på stranden och ha skrivit Song of Solomon själv, eftersom då skulle jag förstå precis vad den går ut på. Bara få ligga på stranden och titta på stjärnorna och se månen spegla sig i havet. Hitta någon slags harmoni igen. Just nu är den försvunnen med så mycket annat.

Åh ljug, ljug och kyss mig hårt en sista gång, inga röda ögon låt oss ta oss för vad vi var världens bästa djävla flört och sommarens sista smak.

Life these days is rough; it’ll knock you down and beat you up. But it’s just a roller coaster anyway.

För det ordnar sig med lite socker på.

Världen den har alltid varit lika grå

Besvikelse följs av besvikelse så

Varför inte bara hälla lite socker på?

Det löser på sikt.

DATORKRASCH

Söndag.

Det här var inte en bra dag om man säger så.

Seg som sjutton och min dator kraschade. Allt borta och mina datorkunskaper får inte tillbaka filerna. Hela datorn gjorde en reset efter att ha hängt sig.

Alla inställningar är bortblåsta och alla filer i mappen Mina Dokument, inklusive texter, musik, filmer och framförallt foton från det senaste halvåret går inte att komma åt. Finns inte längre. Borttappade.

Mitt liv känns det som.

Inte det jag lever i nuet, men minnena. Kanske inte den absolut bästa tiden i mitt liv, och kanske inte lika intressant som tiden här i England men det är ändå djävligt tungt.

Lämna in den hos en reparatör känns inte värt eftersom Windows är på svenska och därför blir det knepigt för någon indier i England att sköta den. Men det ordnar sig. Mitt liv står inte och väger på detta. En dator är ju opersonlig ändå, hur mycket HP än vill få motsatsen att vara sanning.

Grattis Erika till körkortet! Det var dagens ljuspunkt att läsa det!

BLÅGULT

Sjukt trevligt att sitta på Internetcafé och streama Sverige - Nordirland från en japansk tv-kanal med engelska kommentatorer.
Skrek rakt ut av lycka då Mellberg petade in 1-0 i femtonde minuten.

EDUFUCKING RITA

Bloody hell, fucking sod the fucking cock sucking fuck-play.

EDUCATING RITA

Oh, sod the fucking play.

11 Second Avenue, Hove

Visa större karta

Hit flyttar jag, Anna, Sigrid och Sofia in i morgon 1 pm. Gott eller hur?

För övrigt. Mitt engelska telefonnummer: +44(0)7942 356615

GAIS UTAN ROLLE... OCH KÖPKRAFT?

Att göra sig av med Roland Nilsson och Hans Gren i förtid kan vara något av det dummaste GAIS gjort på länge. Det känns som om det kan vara ett sådant där misstag som har förföljt GAIS under de senaste trettio åren. Typiskt om en rad kanonsatsningar skall stjälpas med ett enda misslyckat drag.

Att Richard Ekunde blir borta i sex till nio månader är fruktansvärda nyheter.
Ingen Rolle och risken för spelarflykt känns påtaglig - ett klassnamn måste presenteras annars kan vi vara på väg ut... igen.

EDUCATING MICHAEL

Educating Rita.
What is more important: Education or Education?

That is the topic for my first literary essay. I don't have that much to write about, but I do hope it will be enough. About 500 words - not too much actually and I do believe that I have written a pretty decent introduction although I have to work on it some more.

Rita - a hard working working class woman with no "proper" education. She works as a hairdresser and quite often thinks that life sucks; much due to her boyfriend who is a traditional Brit and wants to have a baby as soon as possible. Something Rita doesn't approve.

Frank - tutor in literature at the university and belongs to the upper middle class. An alcoholic, former not too well (not at all) known poet, who is kind of sick of life. And as I told you before he is kind of isolated and the office is his home.

Their roads cross when Rita wants to be educated, to get somewhere in life - there must be more than just doing perm after perm on old ladies. Frank becomes her tutor in literature and despite their differences they connect and their relationship is growing as the play goes on.

My question is: can you tell, from the play, which education really is the most important one. The one you learn on the street from others or by yourself, or the one you learn by sitting at home, doing lots and lots of reading?

ETT PARAPLY

Vissa stunder ter sig livet galet enkelt. Andra inte. Det tar bara stopp. Helt plötsligt blir det bara grus i maskineriet. En bugg i världens grafikkort. Dessutom ser det ut som om hela hårddisken har fått för sig att hänga sig, då regnet aldrig tar slut. Himlen öppnar sig och en syndaflod i sekunden lämnar det jämngrå täcket ovanför oss.
Och inget paraply har man...

Det blir lätt så att när en sak händer, kommer flera. En olycka kommer sällan ensam, har jag hört att det kallas. Det kan bli för tungt att bära, ibland slås benen undan. Av en händelse regnar det ofta sådana dagar.
Och inget paraply har man...

Det är vid sådana tillfällen som man har lust att släppa ett par tårar, bara för att få ut allt inom sig, som trodde man att känslor var gjorda av salt. Men man gör det inte, jag ska visa mig stark. Anda till man kommer hem och lyssnar på musik och blir påmind om svunna tider. Man aktar sig för att bli blöt, det kan avslöja en.
Och inget paraply har man... inte för att det hjälper mot tårar men.

Man är nog en lyckligare människa med ett paraply i handen.

Lasse Lindh - dagens på pricken.

Dagens låt.

Varje Litet Steg
Lasse Lindh

Hur kunde det bli så här fel? Det skulle ju alltid vara du och jag
Vi skulle ju visa varandra världen och inget fick nånsin komma mellan oss
Men nånting kommer alltid emellan och någon slutar alltid älska först
Men varför kan det aldrig vara jag?
Och nu träffar du mig för att lindra ditt dåliga samvete och för att hjälpa mig att ta mig igenom min situation
Men jag vill inte ta mig igenom någonting

Varje litet steg du tar och varje gång som du för
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör
och varje gång som du ler hugger det till i mitt bröst för jag vet att jag aldrig mer kommer få ligga bredvid och drunkna i din hud och kalla dig för min

Och nu när jag inte har dig så tycker jag att jag ser dig överallt och när blev den här stan så liten? Och mina vänner dom försöker trösta
och drar med mig på fester och presenterar mig alltid extra artigt men jag skiter i vilket och går alltid hem först och jag sover mycket mer än jag borde
Och jag vet att det går över och kommer kännas bättre men varför
är man alltid en djävla nybörjare på sånt här

Varje litet steg du tar och varje gång som du för
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör
och varje gång som du ler hugger det till i mitt bröst för jag vet att jag aldrig mer kommer få ligga bredvid och drunkna i din hud och kalla dig för min...

ORKAR INTE

Sitter pa universitetet och orkar inte aka hem. Vet inte om jag ska det heller, min tant skall pa begravning i dag och jag tror att hon helst vill vara for sig sjalv.
Dessutom maste jag aka tillbaka hit till klockan 18 for att ga pa gymmet. Men det skall bara bli skont.

Sag ett stjarnfall i gar. Det var langesedan. Riktigt langesedan. Nastintill idylliskt.

Langtar till flytten. Den femtonde. Det kommer bli sjukt nice. Second Avenue, Hove - here I come.

SHAKESPEARE

Resan till Stratford blev över förväntan. Själva staden var mysig och enkel. Och full av Shakespearedyrkande turister. Många pratade konstiga språk i alla fall, oss med räknade.
- Tretimmarsbussresa med en paus på ett rastplatskomplex utanför Oxford.
- Språngmarsch till Shakespeares födelseplats och museum och en rundtur i det hus han föddes i.
- Rundtur i staden tillsammans med Ulf till bland annat kyrkan där Shakespeare ligger begravd. Bilder kommer upp senare på bilddagboken.
- Egen rundvandring med shopping som huvuduppgift. Blev ingen sådan for mig, men efter några om och ett men hamnade vi på Starbucks. Lite mer shopping och in på Wetherspoon. En krogfirma som verkar finnas lite överallt här i England. Två måltider for £8 och dessutom det förmånliga erbjudandet Beer and Burger with chips for £4.25! Jag tycker om stället.
- Smakade på Kopparbergs Winter Fruits-cider. Blev lite konstigt när jag skulle beställa och jag höll på att prata svenska genom hela meningen, men endast Kopparberg strömmade genom halsen med svenska toner. Hjortron, vinbär och jordgubb/smultron? Sedan när blev jordgubb/smultron ett vinterbär?
- Twelfth Night av Shakespeare spelades upp med bland annat relativt kända John Lithgow
i rollen som Malvolio. Pjäsen var långt over forväntan. Jag fick dessutom tillbaka en gnutta av den fantastiska berättarlust jag har då och då. Härlig känsla det dar. Kanske var det vinet på teatern som spökade.
- Hemma igen klockan två och direkt i bingen for att sju timmar senare kliva upp och dessutom bli väckt av mamma via telefon. De har äntligen fått iPoden till Sverige. Skönt. Den kom skickad i en stor låda, en sadan box man använder för att ha kopieringspapper i. Typ svårt att förklara, men stor. Alldeles för stor för en iPod. Nu ska de försöka skicka den hit så att jag kan få njuta av min underbara musiksamling. Heja.

SKRYT SKRYT SKRYT

Nu måste jag få skryta lite.

60/70 points på fonetikprovet. Betyg: Passed with distinction (VG).
Högsta jävla betyg. Jag är så himla bra att det inte är sant. Eller i alla fall inbillar jag mig det. Bara för att få mig att känna mig värd att äta en extra chockladbit. Eller lite extra jordnötssmör på mackan.

I morgon bär det av till Stratford-Upon-Avon. Shakespeares födelseort. Gå till hans hus och massa grejor tydligen och sedan skall vi även se Twelfth Night på kvällen i Stratford. Myspys kan det bli tror jag allt. Just i dessa stunder (när en tretimmars enkel bussresa väntar) saknar jag min iPod oerhört.

Cheerio, comrades.