Nu har jag ett filmprojekt uppe, ett trehundratal foton att redigera, lite skrivande att göra, lite hittepåande att filosofera, en del läsande och ganska så lite tid till alltihop. Men jag älskar det ändå.
Ni som läser och tycker att jag skriver bra, ni ska veta ett par saker. Som att jag började läsa innan jag gick på förskolan och något dagis, det har jag aldrig gått på. Fascinerades av ord och bokstäver, det gjorde jag tidigt. Vet inte om jag ska kalla mig autodidakt, men i brist på andra bevis gör jag det.
I lågstadiet var favoritsysslan att göra små böcker och serietidningar, vilket vi hade gott om tid att mixtra med. Jag minns inte mycket mer av de andra lektionerna om jag ska vara ärlig. Möjligtvis då vi gjorde extremt salt smör, eller den gången vi forskade om rymden. En tidslinje gjorde vi också och hade krig som vikingar. Svärdet pappa gjorde i trä, sent kvällen innan i köket, kanske finns kvar på vinden. Kanske hjälmen i papier-maché också. Men mycket mer kan jag inte minnas. Ingenting om matte, gymnastik eller geografi. Det var ritandet och skrivandet som gjorde mest intryck på mig redan då.
På mellanstadiet var läget ett helt annat. En episod jag minns tydligt var när vi skulle klippa ut mängder av ord och sätta ihop till meningar. Jag fann inte något logiskt i det, varför kunde vi inte bara skriva som vi alltid gjort? Min fingermotorik var inte på högsta nivå, och att klistra och klippa var bland det värsta jag visste. Intresset svalnade och det pratades om att jag hade problem med språket. Att läsa och skriva var inte min grej, helt enkelt. Det gick så långt att man föreslog att jag skulle placeras in i en hjälpklass för svenska och engelska och läsa det istället för ett tredje språk när sexan och högstadiet nalkades. Jag stretade emot lärare och föräldrar och gav mig attan på att jag skulle läsa tyska. Varför vete katten, men så blev det.
För någon extrahjälp i svenska, det behövde jag minsann inte, tyckte jag. Inte fasiken i engelska heller. Inte för grabben som skrev sin första ”novell” på 2 A4-ark när han inte ens fyllt åtta bast. Vill någon läsa kan ni ju fråga snällt.
Hur som helst, jag behärskar svenska, om jag får säga det själv, med bravur och engelskan går inte av för hackor heller. Men vägen har inte varit spikrak och hade det inte varit för Inger Bexell och framförallt lilla Lena Norrman som stöttat mig enormt, så kanske jag aldrig fått ut min kreativitet. Fastnat i kriminalitet och gängbråk (inte speciellt troligt, men möjligheten finns?).
Till Anders som vi hade i fyran och tyckte jag var underbegåvad i språk vill jag bara säga en sak. In your face.
Jag var bara ett geni som inte fick blomma ut.
