När man har legat och försökt sova så där i ett par timmar och det plötsligt är färre minuter kvar av natten än vad det är tankar i huvudet, då måste man plocka fram sin laptop och få ned sina tankar på ett nytt vitt blad. Det går i och för sig lika bra med penna och papper, men det är svårare att hitta ett forum för sådana texter i dag.
Folk frågar ofta av nyfikenhet, eller av artighet, om vad jag gör på dagarna nu i höst. Jag förklarar att jag läser filmvetenskap på universitetet och allt som oftast blir svaret en axelryckning, skratt eller storögdhet av förvåning. ”Vad sjutton skall du med det till?” blir alltid den framkrystade följdfrågan. Jag säger då att jag tycker det är intressant (alltså också kul) och dessutom får det liv i min egen kreativitet. Ögonen på min frågeställare rullar åt sidan och verkar tro att jag borde kolla upp min mentala hälsa.
Helt okej för mig, men jag kan inte tänka mig att arbeta med ett yrke där jag inte får något slags utlopp för denna kreativitet. Jag vill utvecklas hela tiden, och gör jag inte det – står jag sill på samma ställe – tynar jag sakta bort. Så jag pluggar någonting som ger mig något. Kanske inte mitt huvud, men mitt hjärta. Jag blir glad av att läsa om film och känna hur någonting brinner igen. Och det kan ingen ta ifrån mig genom att himla med ögonen.
Plötsligt finns det där kreativa i min kropp igen, det som har saknats under större delen av sommaren. Jag trodde ett tag att jag tappat bort det någonstans på min grå och alltför stereotypa arbetsplats men så satte jag mig ned i en skolbänk igen, kände att det fanns hur mycket som helst kvar att får ut igen. Att få njuta av att skriva. Njuta av att fotografera. Njuta av att fantisera och inte bara ha det som ett tidsfördriv i väntan på att ännu en dag i det kalla grå skall ta slut.
Det där kreativa tackar jag till viss del filmvetenskapen för. In your face, tvivlare. För det är just denna lekfullhet med tankar och utföranden som skall ge mig precis den framtid som jag vill ha. Det är inte så mycket en fråga om kunnande, som det är om vilja. Kunnandet kommer någonstans på vägen och det kommer jag visa i höst, just för att det är någonting som får mig att byggas upp istället för att eroderas bort. Det är jag säker på.
I will kick butt.
Folk frågar ofta av nyfikenhet, eller av artighet, om vad jag gör på dagarna nu i höst. Jag förklarar att jag läser filmvetenskap på universitetet och allt som oftast blir svaret en axelryckning, skratt eller storögdhet av förvåning. ”Vad sjutton skall du med det till?” blir alltid den framkrystade följdfrågan. Jag säger då att jag tycker det är intressant (alltså också kul) och dessutom får det liv i min egen kreativitet. Ögonen på min frågeställare rullar åt sidan och verkar tro att jag borde kolla upp min mentala hälsa.
Helt okej för mig, men jag kan inte tänka mig att arbeta med ett yrke där jag inte får något slags utlopp för denna kreativitet. Jag vill utvecklas hela tiden, och gör jag inte det – står jag sill på samma ställe – tynar jag sakta bort. Så jag pluggar någonting som ger mig något. Kanske inte mitt huvud, men mitt hjärta. Jag blir glad av att läsa om film och känna hur någonting brinner igen. Och det kan ingen ta ifrån mig genom att himla med ögonen.
Plötsligt finns det där kreativa i min kropp igen, det som har saknats under större delen av sommaren. Jag trodde ett tag att jag tappat bort det någonstans på min grå och alltför stereotypa arbetsplats men så satte jag mig ned i en skolbänk igen, kände att det fanns hur mycket som helst kvar att får ut igen. Att få njuta av att skriva. Njuta av att fotografera. Njuta av att fantisera och inte bara ha det som ett tidsfördriv i väntan på att ännu en dag i det kalla grå skall ta slut.
Det där kreativa tackar jag till viss del filmvetenskapen för. In your face, tvivlare. För det är just denna lekfullhet med tankar och utföranden som skall ge mig precis den framtid som jag vill ha. Det är inte så mycket en fråga om kunnande, som det är om vilja. Kunnandet kommer någonstans på vägen och det kommer jag visa i höst, just för att det är någonting som får mig att byggas upp istället för att eroderas bort. Det är jag säker på.
I will kick butt.
3 kommentarer:
Mr M!
Du borde nog egentligen dansa balett. Som Billy Elliot eller Ivan. Det är kreativt.
You go (här passar det väldigt mycket bättre att skriva girl, men det vore ännu väldigt mycket mer fel, så det får räcka med)!
anonym
Haha! Balett? Nog för att Billy Elliot är sjukt cool, Ivan också för den delen.
someone
Jag har blivit tjejförklarad otaliga gånger så. Det är lugnt, haha!
Skicka en kommentar