"Klunk... Aaaaah."

Okej. Nu. Här kommer det sista inlägget.

Bara för att jag råkade stöna som om jag haft den skönaste av orgasm, när jag tog den första försiktiga klunken av min Guinness. Jag följde alla seder som ska tillämpas vid upphällningen, till och med avslutningen med en Shamrock (även om den inte blev så himla snygg), och hjälp! Smaklökarna gick bananer.

På min gravsten kommer det att stå Good Things Come to Those Who Wait.

2008s sista inlägg

Nu ska här kläs på sig lite finare kläder. Inte för fint, men lite snyggare än min diskvattensnedstänkta t-shirt. Här doftar lakrits och efter att jag gjort mig fin ska jag hälla upp en Guinness i ett av de fina ölglasen jag fick av Sigrid i födelsedagspresent.

Gott nytt på er.
I natt börjar jag. Om.

Fast det blev visst lite fancyschmancy i alla fall, bara för att jag gjorde en upptäckt i pappas garderob.

Facebookmeddelande

Michael firar med sina bästa vänner Ale och Stout.

Och så den fashionabla nyårsmiddagen.


Falukorv, fullkornspenne och ostsås.

Och så var jag otrogen med en Strongbow till det. Men äh, jag var tvungen.

Samtidigt smäller det fyrverkerier närmast konstant här. Fast det blir nog aldrig så vilt som det var på Guy Fawkes day i England.

2008 i 34 frågor

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jobbade på lager. Första gången jag har helt eget ansvar på jobbet faktiskt. Ett riktigt jobb, ingen praktikplats-typ.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Avlade inte några speciellt, men 2009 är ett år som ska bli bättre på alla fronter.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inga i den närmsta kretsen.

4. Dog någon som stod dig nära?
Ingen som stod mig nära på det viset.

5. Vilka länder besökte du?
Hrm. Jag lämnade inte Sveriges gränser i år. Det är ganska dåligt.

6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Mjo. Mängder med saker.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
16 juli framför alla andra. Strax därbakom 1 september.

8. Vad var din största framgång 2008?
Ett välbetalt sommar- och deltidsjobb.

9. Största misstaget?
Att inte ta chanser. Eller att försöka ta dem, men inte vara koncentrerad på uppgiften.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Opererade knäet en gång till, men det var inte speciellt farligt.

11. Bästa köpet?
Svårt att välja mellan Canon Eos400D och Macbook Pro. Playstation 3 har fått för lite tid på de här fem dagarna jag ägt det.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Datorn. Eller ja, det är det största enskilda köpet.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Stundtals gjorde GAIS mig riktigt glad, likaväl som de gjorde mig mycket ledsen ibland.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Jag hatar att jag behöver skriva det men det är tyvärr "I Kissed a Girl" med Katy Perry. Den spelades ju konstant när jag jobbade. På den positiva sidan "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" med Håkan Hellström (och The Magic Numbers).

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det var ett ganska likgiltigt år. Inga skarpa toppar och dalar.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Rest. Varit mer kreativ. Allt helt enkelt.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Suttit stilla utan att göra något. Kom igen. Saker måste ju hända.

18. Hur tillbringade du julen?
Som vanligt med släkten i Östersund och höjdpunkten på julafton spenderades i Strömsund.

19. Blev du kär i år?
Mnjae. Eftersom jag inte kan erinra mig någon speciell så. Nej.

20. Hur många one night stands?
Nej.

21. Favoritprogram på TV?
Generation Kill var riktigt bra. Och Flight of the Conchords.

23. Bästa boken du läste i år?
Jag har så många halvlästa böcker, så jag har bannemig inte en aning. Att de är halvlästa beror inte på kvaliteten, utan snarare på tidsbrist. Ironiskt nog, eftersom jag önskar att jag gjorde mer under året.

24. Största musikaliska upptäckten?
The Ting Tings, The Kooks, Hot Chip, Anna Ternheim, Justice, The Go Team, Kleerup, She & Him, Feist.

25. Något du önskade dig och fick?
Inspiration.

26. Något du önskade dig men inte fick?
Det orkar jag inte fundera kring.

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Förbeställde bland annat Navid Modiris platta.

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Egen koncentration och vilja.

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Inte speciellt annorlunda än tidigare. Kanske lite mesigare?

31. Vad fick dig att må bra?
Ofta var det musik och film som gjorde det. Men mest tankar om hur jag skulle kunna förändra.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ellen Page, Zooey Deschanel och Julia Messelt.

33. Vem saknade du?
Någon stack ju iväg till England igen, och någon till Spanien och en annan till Hultsfred, men annars hade jag de flesta här.

34. De bästa nya människorna du träffade?
Marcus hade jag ju bara knappt träffat. Han får räknas här, vi har ju storslagna projekt på gång.

4/4 2008

Oktober
Jag, liksom många andra, upptäcker Glasvegas. Fler och fler filmer adderas till min jag-har-sett-lista. GAIS fixar åtta rakar hörnor borta mot IFK Norrköping. Jag öppnar upp mig på Flickr och saknar Darkwing Duck. Mycket handlade också om Englandsnostalgi. Ja, lite nostalgi i form av Bengan också. Och så dansade vi med Navid Modiri på Sticky Fingers.

November
Marcus och jag valvakade det amerikanska presidentvalet och var helt döda på föreläsningarna dagen efter. Krigade på varandras bloggar gjorde vi också. Allsvenskan tog slut med Kalmar som segrare. Jag tog en liten bloggpaus i sann Blondinbella-anda, även om jag inte ville erkänna det. Så gick jag och Hanna på Anna Ternheim-spelning/-signering. Stor skiva den där. Och det viktigaste kanske, jag odlade en redig mustasch, och jag tvekar inte för en ny.

December
Mycket tid gick åt att fila på en hemomtenta om det amerikanska genresystemet. Jag läste bloggvärldens sötaste adventskalender hittills, i Stjärnfall och Vinterkyssar. Samtidigt hatade jag barnprogrammen på teve. Det gör jag fortfarande och enda sättet att dämpa är att kolla på Darkwing Duck. Introducerades för och tog till mig Spotify som en förlorad son. Och så blev det jul i Östersund igen, men den här gången tuffade jag ned till Hising Island för att bo och jobba här över nyår.

3/4 2008

Juli
Fjärde juli firades tillsammans med Bruce Springsteen och femtiotusen andra på Ullevi. Svårt att tro att den inledningen kommer knäckas av någonting någonsin. Det plockades lite blåbär och så togs det ett körkort, gratulationer välkomnas fortfarande. Och jag åkte tåg till Östersund också för att gå på Storsjöyran och hälsa på släkten.

Augusti
Storsjöyran höll på in i augusti och Hanna hann med tåget upp, tillsammans såg vi bland andra Kent, Lykke Li, Justice, Håkan Hellström och Jenny Owen Youngs, varav den sista fick en bamsekram utav mig. Magiskt. Jens Lekman spelade på Kungstorget och GAIS vann mot Hammarby i Hammarbydräkter. Jag fortsatte jobba järnet.

September
GAIS vinner Göteborgs egna ”äll klass-icko” och gädjen vet inga gränser. Jag fyllde tjugo och firade mig själv med att köpa min underbara Macbook Pro samt Navid Modiri och Gudarnas senaste platta. Började en grundkurs i filmvetenskap för att få igång mitt kreativa tänkande och misslyckades totalt med en annan kreativ grej. Jag och Anton träffade Tor och Malte - om för bara tio minuter - som var änna fantastiska figurer från Borås. Och så fortsatte jag jobba på fredagarna.

2/4 2008

April
Jag reflekterade kring mina nyårslöften. De var ju inte skrivna i sten eller så, men de allra flesta misslyckades ganska brutalt. Fotbollen gjorde mig ledsen och glad, som vanligt och jag betraktade dekadens på gamla pålitliga sextonbussen. Biljetter till Bruce Springsteen kirrades och jag gjorde mitt livs tråkigaste arbetsdag i och med att jag delade ut Metro i en grön plastväst och keps på Chapmans torg. Och jag skrev en uppsats om The Office, tråkigare ämnen kan man ju hitta.

Maj
Tidigt i maj var jag på husvagnssemester i Kalmar med mina föräldrar. Jag fick ett jobberbjudande passat rätt i famnen och tackade ja på stående fot. Manchester United vann Champions League. Frukostpicnic med utsikt över Biskopsgårdens betong var inte helt fel det heller. Sedan började jag också på jobbet. Min blogg fyllde två år bland mycket annat också. Och månadens babe: Julia Messelt.

Juni
Mycket handlade såklart om fotbolls-EM och jobb där jag fixade truckkörkortet genom det mesigaste av uppkörningsprov någonsin. Jag bröt ihop mitt i Brunnsparken en natt efter ett ganska känslosamt telefonsamtal. Månadens inköp var en Canon EOS400d. Midsommar firades med vänner i en stuga utanför Falkenberg. Spanien vann EM och underdog-själen blev på något vis glad för den ständigt underpresterande nationen.

1/4 2008

Traditioner är ju fina, tänker jag, så vi håller den här vid liv. I fyra delar får ni året 2008 presenterat för er. Här är första kvartalet.

Januari
Det nya året firades in i Östersund som så många gånger förr tillsammans med släkten. Och jag var äckligt sjuk. Gick till doktorn och röntgade knäet. Spelade beachvolleyboll och åkte skridskor. Sedan var jag inte glad på Göteborgs slask och grådask; det fick mig att vara än mer trött på skolan och att börja läsa fortsättningskursen i engelska var väl inte det smartaste draget.

Februari
Gick på filmfestival och såg GAIS förlora första träningsmatchen för säsongen på ett bitande kallt Valhalla IP. Lyckades ha turen att se Låt den rätte komma in vid visningen av vinnarfilmen i klassen nordisk film på Göteborg Film Festival. Höjdpunkten: Hanna och jag bilade till Skövde för att se på Kent. Fantastiskt. Och så gick jag till läkare med knäet igen. Och så bokades jag upp för en till operation.

Mars
Månaden började med ett försök till att starta upp ett slags fotbollsblogg. Det gick käpprätt åt skogen. Och så tappade jag min plånbok på bussen. Och under ett tag kunde jag aldrig somna förrän morgontidningen kommit, vilket kan bli ganska så jättesent. Dessutom var det en dålig period även känslomässigt. Förvårkänslorna ville aldrig dyka upp, istället blev det desto svartare. Men jag fick tillbaka min plånbok. Och både Navid och Silverfisken kommenterade. Knäet blev opererat igen och just det var alldeles fantastiskt i slutet på månaden.

Snart tuff tuff

Nu har jag packat ned allt jag behöver för att överleva några dagar ensam i mitt eget hem. Snart åker datorn också ned, men först måste jag ju skriva det här, naturligtvis.

Jag har katthår över halva kroppen efter att Dina varit osedvanligt kelig och ickeaggressiv. Annat blev det när hon hittade en ny leksak och borg i form av en blå ikeakasse. Den som passerade inom en meters avstånd fick klor och tänder i benet. Livsfarlig. Så nu måste jag byta kläder också. Dumkatt.

Funderar på vilken musik som kan tänkas vara bästa valet under natten. Håkan, Kent, Regina Spektor har spelats i dag. Kanske något annat då? Det är inte utan att man saknar en internetuppkoppling tillräcklig för att kunna glida runt med Spotify. Men det hade jag ju ändå inte kunnat göra på tåget. Inte den här gången, eftersom jag sällar mig till pöbeln och Andra klass.

Nu är det en timma kvar till avfärd. I dag Ås, i morgon Göteborg, i övermorgon Hisings Backa..? Fan.

Som att skriva...

Se där ja. Playstation. 3. Jo, jag tackar ja.

Mirror's Edge. Inte helt fel. Svettigt, frustrerande och jäkligt roligt.

Det är lite svårt att lägga ifrån sig kontrollen må jag säga, även om jag bara har en liten fjuttig fjortontumsteve att spela på här hos mormor. Snart hem till vardagsrummet. Då jäklars. Kanske blir jag lite frånvarande då, men äh. Jag har ju andra plikter också.

Som att skriva blogg.
Som att skriva mejl.
Som att skriva bok.
Som att skriva två filmrecensioner.
Som att skriva en hemtenta.
Som att skriva brev.
Som att skriva nyårslöften.
Som att skriva sammanfattning av året.
Som att... ja, en himla massa saker.

Jo, jag tog Gunnilse till seger i Division II Västra Götaland. Samtidigt vann GAIS Allsvenskan. Jag hyllade Rolle. Rolle hyllade mig. Tror ni att jag mådde gott?
Tänk om det skulle gå så fint i verkligheten också.

Det kan bli bra

Jag avslutade julaftonsdygnet med att lyssna på Fredrik Lundgrens vinterprat i P4 Göteborg. Och vilken hemsk inspirationskälla.

Plötsligt infann sig en enorm skaparlusta. Livsglädje om man så vill. Antagligen är det också för att det är en annalkande nystart på gång i och med det nya året. Ja, jo visst, säger ni och suckar, så låter det ju varje gång. Men fan vet, den här gången känns det annorlunda i mig. En drivkraft som inte riktigt infunnit sig. Den här gången kanske jag glömmer att skriva in mig på skolan med flit, till skillnad från förra året.

På julaftons morgon

Det har lagt sig ytterligare ett par centimeter snö nu. Det är gnistrande vitt. Solen är inte helt ensam på himlen, men det gör inte så himla mycket. Med all snö är det ljust i alla fall.

Öh ja, god jul då.
Här är min favoritjullåt alla dagar om året.

The Pogues and Kirsty MacColl - Fairytale of New York

Tusen och åter tusen stjärnor

Jag är framme i Östersund och skall strax sova skönhetssömnen.

Men först måste jag bara berätta om den fantastiska stjärnhimmel jag upplevde mitt ute i storskogen en bit söder om Åsarna. Helt fantastisk. Jag har aldrig sett så många stjärnor på samma gång. Det var så mörkt ute, att man kunde tro att man var blind om det inte vore för de vita glimrande himlakropparna. Det enda som saknades var någon att hålla om och så.

Istället för att sova

Känns inte direkt som att det finns någon anledning att sova nu. Om några timmar åker jag till Östersund, som vanligt nu när julen börjar sticka fram näsan runt hörnet, och jag har inte direkt packat klart. Mycket smågrejor som ligger här och där, runt kring i rummet.

Men så plockar jag istället fram kameran och vidvinkelobjektivet jag fått låna av min farbror. Högt och lågt. Överallt bilder. Och det är hur kul som helst. Igen. Och jag glömmer bort tiden. Igen. Och jag packar inte längre. Igen. Och jag börjar blogga. Igen.

Nej. Nu får jag ta ett ordentligt tag kring kragen och skärpa mig. Plocka i ordning det sista, och sova ett par timmar innan avresa.

Vad jag gör

Tyst nu.

Jag håller som bäst på att städa, leda Gunnilse IS till Champions League (nåja, vi tar väl hem Division II Västra Götaland direkt i alla fall), skriva på julklappar och packar kläder.

Koncentrationen är hög.

Vågen!

I torsdags var jag inte alls sugen på att gå till skolan. Vår okarismatiske föreläsare, som faktiskt jobbat upp sig en del mycket på grund av vår livliga fantasi, har dalat i förtroende det senaste, så när Hanna bjöd in sig själv på lunch gick det ju inte att stå emot. Helt sonika skippade jag föreläsningen om mexikanska såpoperans betydelse.

Ett styck okarismatisk föreläsare strax innan hans incheckning på motell i Oklahoma. (bild: sloths.us)

Vi bestämde oss också för att gå på bio. Die Welle.

Korta drag:
Filmen är baserad på ett experiment utfört i Kalifornien 1967. Det hela gick ut på att visa hur nazisterna faktiskt fick fäste i Tyskland innan andra världskrigets utbrott. Istället för att berätta om det, utgjorde läraren ledare och fick eleverna att bete sig på ett mycket skrämmande vis. De blev så engagerade i sin rörelse "The Wave" att läraren blev förskräckt över vad han skapat.

Eftersom både jag och Hanna kom ut ur biosalongen med gapande munnar och gåshud tolkar jag det som att vi båda blev oerhört rörda av filmen. Rörda på ett sätt som sade att om vi varit med i experimentet hade vi antagligen också suttit där uniformsklädda och jublat åt den fantastiska gemenskapen och styrkan. Samtidigt som man vet att man avskyr nazism och rasism i alla dess former.

Jag lider av grava bekräftelsebehov. Det är inte så att jag bara har behov. Det är ett rent lidande om bekräftelserna uteblir. Till exempel lever mitt skrivande på beröm och kommentarer på bloggen. Mina fotografier lever på beröm, ja tamejsjutton allt lever för det. Jag ska ha cred, eller åtminstone mycket konstruktiv kritik, för allt jag gör, annars blir jag less på det och vill inte fortsätta.

Så att hamna i en grupp där man konstant får bekräftelse genom att hälsa på ett visst sätt, ha en gemenskap och kunna känna andra som jämlikar, det vore egentligen drömmen för en del av mig. En annan säger att gemenskapen är ju inom oss som art av djur och vi alla är lika mycket värda. Då måste jag kämpa för att få bekräftelser på andra vis. Vilket jag i och för sig tror gynnar kreativitet och personlig utveckling.

Hur som. Bra film. Mycket bra skulle jag vilja säga, och jag tror tyskan gör stämningen i filmen något mer påtagligt otäck. Fina skildringar av många olika vinklar till problemet gör det till ett hemskt bra dokument över hur lättmanipulerade många, majoriteten, är i dagens värld.

Sova nu kanske?

Det är lördag och jag är helt slut. En ganska slitig dag på jobbet, avslutades i ett litet snuskrum på Chalmers tillsammans med mängder av svett, vänner och okända. Men det var en lugn kväll, ty förvarnad om dagens eskapader var jag ju.

Jag, mamma och pappa gav oss tidigt ut på stan. Ett styck tågbiljett hem till Göteborg från Östersund och ett styck GAIS-årskort inklusive 1954 års supersnygga jubileumströja i Arsenalmodell kom jag hem med. Lägg därtill en undervisningskarta över Jämtland, också den från 1954, på loppmarknad som jag tvingade mamma att köpa - fantastiskt tuff med upphängningsanordning (läs: två krokar) och allt!

Men det har sitt pris; fötterna skriker efter ett fotbad och ompyssling.
I say, fuck you feet. Sluta skrik och stå upp som en man, ynklingar.

Hade det varit så att jag kunnat ta det lugnt och sitta hemma och kolla på Premier League-fotboll hade jag nog brytt mig mer om dem, för att göra dagen fulländad. Nu är det inte riktigt så. Boxen har pajat och inga extra digitala kanaler förrän efter jul och nyår någon gång. Nu brast ju mitt schema totalt.

Så jag får njuta av gamla bilder och få gåshud av sådana här klipp på Youtube istället. Skit samma om man inte gillar fotboll, den känslan av att vara hyllad är svårslagen, till och med för en som inte är från Newcastle, eller ens hejar på dem. Alan Shearers testimonial och allting är precis så där överbra regisserat som det bara blir i fantasins värld. Stort.

Ett år senare lyssnar jag på samma skiva

I dag är det ett helt år sedan jag åkte tillbaka till Sverige. Flyttade tillbaka. Det betyder att det är ett år sedan jag och Sigrid kånkade våra väskor från vår lägenhet på Second Avenue i Hove, längs med Seafront till Pool Valley vid Old Steine, nästan ända bort till Palace Pier alltså. Vi hade precis lämnat över nycklarna och fått tillbaka depositionen.

Bagaget lämnades på biljettkontoret, så jag och Sigrid kunde gå på en promenad för lunch och sista shopping. På Brighton Square köpte jag Kate Nashs skiva Made of Bricks. Så jag passar på att lyssna på den nu också. Och vi åt på Ye Olde King and Queen en sista gång också. Deras broccolipasta är guld värd tillsammans med en lager.

Vi hämtade upp väskorna och den nytillkomna kvinnan i biljettkassan var svenska. Naturligtvis.
Kramar till de som skulle stanna kvar ett litet tag till, Anna och Astrid i det här fallet, och så satte vi, Hanna, Sigrid och jag, oss på bussen till Heathrow. Och vidare.

Det är ju inte lite man saknar det i dag ändå.

Vilken jordbävning?

Och medans varenda själ bloggar om hur de vaknade upp av jordskalv i morse, kan jag ju alltid kommentera tillbaka att jag inte märkte något alls.

Inte det minsta.

Små, små glädjeämnen

När jag är på mitt lekfullaste humör är jag trött. Det är jag inte nu. Alltså är jag inte trött heller, men suget efter att krypa ned i sängen finns ändå.

En enda anledning: nya lakan och slätbäddat.

Att romantisera kan betyda åh, så många saker

Jag har en söndersmulten Mars i fickan. Den skulle hålla mig vaken under dagens brasilianska film. Men det var inte mycket till film. Den fanns där, men är man inte portugis förstod man inte speciellt mycket.

Min teori följer här (Vi bortser från det allra troligaste; att det bara var en fucked-up crazy-ass weirdo VHS-kopia):

Någon gång under vår sengångare till föreläsares gravt misslyckade roadtrip genom USA satt han på ett motell i Oklahoma. Han slog på sin teve, med alldeles för ljust inställda färger, zappade över till TCM och såg en brasiliansk film. Hög på LSD och rejält rund under fötterna på grund av alkohol, för det är alla forskare någon gång under sitt liv trots att de aldrig blir bjudna på de där hippaste universitetsfesterna, satt han och såg en hallåa han tyckte var förfärligt sexig. Ett ögonblick han absolut inte ville ha glömt bort efter att ha kommit ur sin drogkoma, så han sätter igång sin videokamera och spelar in det som utspelas på teveskärmen, eftersom den här typen av motell sällan erbjuder VHS-apparater, ens i dagens läge. Han däckar på sängen och låter kameran stå där med den röda inspelningslampan lysande.

När han vaknar upp sent på eftermiddagen dagen därpå av föreståndarens rådiga bankningar på dörren, plockar han med sig kameran och sticker. Naturligtvis minns han ingenting av hallåan eller drogerna från dagen tidigare. Han tar sin bil och drar iväg. Bandet i kameran har tagit slut, så han byter ut det och fortsätter sin tragiska resa genom USA's ödemarker.

När han sedan tittade igenom filmerna, för att kunna klippa ihop ett årligt videoband för att skicka till sina tidigare flickvänner och icke-flickvänner för att visa vad de missat, upptäckte han filmen han råkat spela in och han bestämde sig för att bli filmvetare där och då med endast ett mål, använda det här bandet till en visning inför en intet ont anande filmvetarklass i ett råkallt Göteborg många år senare.

Anledningen till hela storyn är helt enkelt denna: Filmens språk var alldeles för portugisiskt, vilket i sig inte är problem om undertexterna syns, och bilden var alldeles för ljus för att de vita undertexterna skulle kunna läsas, vilket understryker problemet med att filmens språk var för portugisiskt för de flesta i klassen. Lägg där till den oerhört dåliga dubbningen, naturligtvis pålagd av vår föreläsare i efterhand.

Och här; hela grunden till varför jag tror att han spelat in med egen kamera framför en teve: i underkant syntes en grå svagt rundad kant (precis som på många tjock-teveapparater) och över hela bilden fanns ett konstant och stadigt epilepsiflimmer (precis som när man filmar på tjock-teveapparater).

Resten av historieberättandet kommer av erfarenheter samt allmänna antaganden utifrån föreläsningar och google-research.

Och anledningen till att ni fick veta det här, är för att jag ska fresta er genom att nu äta min söndersmultna Mars och lyssna ännu mer på Kanye West. Det trodde ni inte, va? Det om Kanye?

Inte jag heller förrän jag började utforska Spotify's oanade möjligheter.

(Och ja, jag föredrar formen "smulten" framför "smält". Jag tycker det låter åh, så mycket vackrare.)

Cashen dom tas

Lyssnar ännu mer på The Soundtrack of Our Lives som spelar i kompani med cikador i bakgrunden. Jag har alltid fascinerats av ljuden från cikador och gräshoppor.

Man ser dem aldrig, men de finns där så tydligt ändå. Nu är det i och för sig inte så att jag springer omkring och spejar efter dem varje gång jag hör en, aldrig har det hänt tror jag, men ändå. Det är trivsamt och lugnande hur som helst. Och sommar.

Nu är det bara tyst när man är ute. Man hör dubbdäck och tåg eller ett dovt surrande av elektricitet i ett grått plåtskåp. Lugnt var det också på jobbet i dag. Det fanns inte plats för fler pallar. Extremt högavlönad läsning av Sportmagasinet från 2005 (framförallt ett reportage av Erik Niva om fotboll, politik och hur Zlatans farbror lurade skjortan av Niva) var två timmars nöje när klockan långsamt masade sig upp mot fyraslaget.

Mer än ni ville veta om min näsa

Lucia och då borde man ju vara vaken tidigt på morgonen och fira. Eller ja, äta lussebulle och dricka te och senare på kvällen oftast glögg och så. Men njae. Jag vaknade någon gång kring ett och kunde knappt andas.

Problemet?

Min högra näsborre såg ut som en droppstensgrotta. Den vänstra var jämntjock med krämig fyllning. Troligtvis snöt jag ut någon slags nyuppkommen animalisk art också, men den lär ha drunknat i toaletten vid det här laget.

Jobb och Spotify

Så fort jag skrivit upp mig, med bläckpenna, på listan över vilka som kunde tänka sig att jobba extra på söndag kände jag hur ångesten växte sig gigantisk och kroppen stretade emot, ville sudda ut namnet. Ny chef, ingen suddbar whiteboard längre. Jag får se det positiva. Mer pengar och gratis lunch (visserligen på McDonalds, men det är fan dyrt det med).

Och Spotify är nog det bästa som hänt Internet.
Det började med säkra kort, Bruce Springsteen; The Soundtrack of Our Lives, och försvann vidare in i myllret med en lång avstickare runt hela musikvärlden. Briljant.

Glenn ifrån Kungsängen undanhåller oss något

Tack!

Tack, du som googlesökte på "gay glenn kungsängen" och hamnade här. Det gav mig dagens mest bullrande och hostattacksframkallande skratt. Tack igen.

Apropå traditioner

Så gick jag då förbi den årliga julskyltningen vid NK och jag fortsätter att bli besviken. Vad har hänt med myset?

Likadant undrar jag kring julkalendern. Vad har hänt? Vart är snö, julstök och söta karaktärer? Sedan när blev det töntigt att göra snöänglar, ha en teskedsgumma eller mysa med katter i Uppsalas gränder?

Sedan flöt så tankarna in mot barnprogrammen. När jag en gång blir övergammal, och nästa generation kommer ta över vill jag återigen att dödshjälp skall vara tillåtet. Det får vår generations politiker se till. Jag bävar för vad Teletubbies-generationen kommer göra med oss, Teenage Mutant Ninja Turtles-pensionärerna. Vi som var med om Power Rangers uppgång och mycket snabba nedfall. Vi lekte för sjutton krig med de karaktärerna och jag ser fram emot att se filmen som snart går upp på Canal+.

Barnprogrammen från i dag är fullständigt värdelösa. Allt skall vara så mesigt, korrekt, lärorikt och moralkakorna avlöser varandra. Och vad är grejen med disney-mangan? Modern tecknad film ser ut som massproducerad elefantskit. Vidrigt. Vart är det tecknade Darkwing Duck-våldet? Och Piff och Puff och sitt äventyrargäng? För att inte tala om Luftens hjältar? Där har vi bra, underhållande tecknade barnprogram. Nöje. Nu ska barn få betyg från mellanstadiet. Vilket miffo kom på det? Låt barn vara barn för helvete. Inte sjutton hjälper det att börja hetsa i tidig ålder. Snarare tvärtom. De som har det lätt blir elitistiska tidigare och de som har det tungt riskerar hamna fel.

Utbudet blir större, kvalitén försämras för vartenda år. Till och med Disney kör på kvantitetstänkandet, utan att sätta några stora verk på kartan. Barn skall inte underskattas. De har väldigt mycket tankar om vad som kan bli bättre. Men barn måste underhållas och vad som sänds på teve är definitivt betydelsefullt. Det påverkar en. Som ni märker. Argh. Denna ilska.

Jag känner ett dussintal personer som, för sitt eget bästa, behöver lyssna på vad den här mycket kloke mannen har att säga.

Tack Walter, för tipset.

Den bästa adventskalendern i år

Det är ofta, väldigt ofta till och med, som jag hittar spännande saker som jag vill berätta för alla om. Men inte så sällan ramlar jag in i sockerdricketrädet på grund av min nyfikenhet och glömmer bort alla andra på utsidan. Jag tror man kan definiera mig som aningen disträ.

Märkte av det när jag var inne på Movieline i dag och skulle leta efter en film till mamma. Jag såg titlar jag sett och inte sett på filmvetenskapen, filmer jag skulle vilja se och har sett. Hade inte mammas vakande öga varit där hade jag stått med ett tjog filmer. Ja, ni ser. Det går inte så bra ibland.

Hur som helst. Anledningen till detta inlägg, innan jag glömmer bort den, var att jag ville tipsa om dessa fantastiskt mysiga små dagliga presenter i form av texter. En varje dag fram till jul. Jag har glömt att tipsa i drygt en vecka, men gå tillbaka och läs från början.

Helst med levande ljus, vitmossa och glögg.

Stjärnfall och Vinterkyssar.

En helt annan blogg

Trots det oerhört svala mottagandet av mitt nya projekt väljer jag att ge er chansen.

Från och med nu, elva måndag till och med elva tisdag, ligger länken uppe.

Bokmärk, följ med bloggkoll, skriv ned i mobilen, på post-it-lappar (helst på post-it-lappar). Feel free to comment on my prologue. Do whatever.

Så. J,WDIS är redo för en förhandstitt.
Under tiden fram till 2009 kommer en del layoutande att ske. Lite fix och trix med gränssnitt. Men gå in där nu, på själva råvaran och lämna en kommentar. Snälla. Det ger mig mil med inspiration att leva för.

Nu får det vara nog

Klockan är strax halv sju och jag ger upp.
Hörde precis hur pappa har klivit upp för att åka till jobbet. Och jag får anse mig som klar med min hemtenta. En av frågorna går inte alls få ihop för mig. Det är helt stopp i huvudet och jag förstår knappt frågeställningen. Ännu mindre förstår jag en av artiklarna som bara är fylld av mängder med referenser till filmer jag aldrig ens hört talas om.

Nej. Nu är det banne mig sovdags.
I morgon tar vi nya tag mot att bli en bättre människa.

Visst?

I morgon

Jag har ett nytt projekt på gång. Ett litterärt. Bloggbaserat.

Naturligtvis utöver det här, som står kvar och blir uppdaterat i samma takt som tidigare. Jag fortsätter här. Ingen fara på taket, men det som skrivs här är mer vardagsbetonat och betraktelseinriktat.

Kanske får ni reda på adressen imorgon. Om ni vill. Orkar och så.
Vill ni, så säg till. Länken kommer bara finnas där ett tag för att hålla det så anonymt som möjligt, men jag vill ändå att ni ska få chansen att följa med på en ny sorts resa.

Mysrys

Okej. Jag kan vänta lite till, men är det inte så att man blir lite avundsjuk?

Friday, I'm in love.

33.33333333333333∞ %

Det har blivit lördagskväll och hur länge som helst har jag lovat att jag ska börja skriva på min hemtenta. Och här har det kommit jobb, en urmysig lägenhet med tillhörande inflyttningsfest, en och en halv timmas våndande innan Nemanja Vidic av alla trycker in ett noll till de röda djävularna.

Så jag tackade tyvärr nej till en säkert alldeles underbar promenad på Liseberg med vänner.

Tror ni att jag har fått något skrivet på min hemtenta?

Inte?

Ja, nej. För en gångs skull har jag faktiskt gjort något oväntat. Och det är att ha svarat på hela den första frågan.

One down. Two left to go.

Ineffektiv är mitt andranamn

I går lovade jag mig själv att börja skriva på min hemtenta. Gjorde jag det? Njae, jag somnade på kvällen och spenderade natten med att titta på hockey till största delen.

Jag lovade mig själv att börja skriva på hemtentan direkt när jag kom hem från skolan. Njae, då stod maten på bordet och jag glömde av mig. Det är jobbigt att börja ta itu med någonting när inte humöret är på topp. Man drar sig en gång extra för allt. Till och med roliga saker blir åsidosatta för enklare medel så som att titta på teve. Och det trots att jag har den här artikeln i färskt minne.

Nu måste jag börja. Annars blir det aldrig gjort.

Rated R

Den här bilden tog jag i dag på begäran av min mamma (inte just den här bilden kanske), och jag kan inte hjälpa det. Så här stötande trodde jag inte att det kunde bli när det gäller tomtar. Men tydligen. Och med det här vill jag bara visa varför jag inte släpper in tomtar i mitt rum.

Inte en jävla chans.
(fler mindre stötande bilder på flickr)

Sånt man lever för att få uppleva

Vissa kvällar, vissa säger jag, saknar man Viasat Sport.

Burnley two.
Arsenal nil.

Snabbare än skuggan

Wiiiiiiii!

(akta er för konsekvenserna av en ruskigt stor kopp kaffe)

Den enfaldige jag

Men det var då...

Att jag aldrig lär mig att jag ska skriva ned exakt allt jag ska göra. Skit.

Nedräkningen har börjat

Jag och julpynt kommer aldrig bli riktigt goda vänner. Mamma har sett till det. Ni vet, man blir precis tvärtemot sina föräldrar. Det kommer bilder, jag ska låna ett vidvinkelobjektiv av min farbror förhoppningsvis, för annars kommer inte allt med. Vid närmare eftertanke behövs nog en fish-eye för att fixa det. Hur som helst.

Det här har lett till ett slags hatkärlek till julbelysning och liknande. Medans mamma helst ser att det blinkar i olika färger och är riktigt jätteglatt, ser jag helst att det är stilrent och bara vita lampor i grönt ris, ni vet. Så tråkig kan jag vara, men så tycker jag att det ser bäst ut också.

Inga galna lysdioder i form av seglande tomtar och koalor eller så.

Men herr Silverfisk har fått mig att tänka om.

Till och med himlakropparna där uppe ser ut att gilla't skarpt.

And then Obama like: "Rofl."

Det här är så himla bra. Klicka och skratta.

Mina kroppsliga åkommor

Efter att jag gick igenom den största knäoperationen, och efter att allt bandage och svullnaden försvunnit så pass att knäet börjat ta normal form igen efter tre månader någonting, kunde jag känna (eller snarare inte känna) hur känseln var borta på utsidan av knäet.

Tio gånger fem centimeter hudstycke från ärret och utåt är avdomnat. Det är fortfarande spännande att fingra där och precis på andra sidan av ärret är det istället överdrivet känsligt med avhuggna nerver som knutits ihop. Inte så konstigt med tanke på ingreppet.

Då är det dock lite mer underligt att jag inte heller har någon känsel på ovansidan av stortån. Där är den helt avdomnad. Konstant. I dag blev det väldigt tydligt när jag lyckades sparka tån i sängkanten, men inte kände någonting, trots såret och blodvitorna. Jag tycker det är konstigt, och intressant, att stortån blivit av med känseln när det är i knäet nervtrådarna skurits av. Och det är endast uppe på tån, ingen annanstans på vägen till knäet, känseln är borta.