Lars och den riktiga tjejen

Efter det här inlägget kommer alla tro att jag är någon slags copycat och bara tycker om saker som Silverfisken tycker om och sådant där tjafs. Visst, vi tycks ha en del i musikväg gemensamt och även i filmväg. Det är just film det här inlägget kommer handla om.

Vår bloggbekanting i Australien såg på Lars and the Real Girl häromdagen och tipsade om hur varm och fin den var. Det hade jag kunnat ha veta i flera månader nu, eftersom bara en fullbokad salong på Göteborgs Filmfestival var hinder. Tyvärr var det alldeles för högt och brett för att komma förbi.

Nu har jag i alla fall sett den eftersom grammatikstudierna inte lockar på en lördagsafton. Om jag inte sett Juno i januari så hade den här gått upp på första plats över mina filmer under 2008 (filmer som jag själv ser för första gången under året - inte att de nödvändigtvis släppts under 2008).

Jag rös till ett par gånger under filmen och samtidigt sprack jag upp i stora leenden gång på gång. Större än det där uppe. Närmast bisarrt stora faktiskt. Saker och personer som får mig att göra så gillar jag skarpt.

Fortfarande försvunnen

När jag inte hittar kreativitet om jag så än letade efter den i ett tomt rum, tittar och njuter jag av andras kreativitet. Såsom Virtanen som tolkar Håkan Hellström tillsammans med Fredrik Wikingsson.

Eller det här som lyckligtvis(?) visade sig vara fejk. Fortfarande ett kreativt tänk.

Vinkelhake

Att vinkla.

Resumé: Snacka om kreativ höjd!

Göteborgsposten: Nio hoppade ur störtande plan

Aftonbladet: Nio hoppade ur störtande plan

Det hela handlade om världens första livesända tevereklam. Jag vet inte, men på bilderna ser det inte direkt ut som om planet håller på att störta då fallskärmshopparna "lyckades kasta sig ur"(sic!) (GP-artikeln) planet.

EDIT: Nu har jag läst ännu mer om det och vad det verkar gjordes ännu fler försök - då olyckan kanske skedde. Men fortfarande är det intressant hur man vinklar saker och ting.

Här är reklamen.

Vänta lite bara

Inga ord just nu bara.

Vi pausar lite och finner ny inspiration.

Återkommer.

Thailandresande chefer

Det kändes lite pinsamt i går när jag var ensam av alla i tentasalen (cirka 150 pers) som lämnade blankt. Men jag kunde verkligen inte svara på frågorna och det får bli en del sommarlektyr istället.

I personalmatsalen hade vi i dag ett antal gäster. Inbjudna av chefen och det snackades golf, fruar och båtar. Precis som man tänker sig när det är chefer. Hade jag haft kameran hade jag bett dem ställa upp sig på rad. Ett par stycken hade Thailandköpta fejkmärkeskläder i form av pikétröjor. Adidasmärken åt fel håll och hästar som mer ser ut som åsnor på Ralph Lauren-kopiorna. Inget ont i sig, det händer att jag köper "fejk" ibland. Så länge det inte ser ut som om de är just thailandköp. Och framförallt snackar jag inte skit om min eventuella fru för att verka macho inför de andra avdelningscheferna. Det är löjligt. Det var hur som helst roligt att iaktta dem från ett par meters håll. Vi satt helt tysta kring vårt bord och bara lyssnade och log mot varandra, blickarna som konfirmerades gång på gång. För övrigt har jag inget ont mot Thailand heller, men med tanke på att 300 000 resor gick dit från Sverige förra året, känns det något urvattnat?

Fick schemat för resten av sommaren i dag och det ser fullspäckat ut. Ruskigt kul, tycker jag. Pengar är välbehövliga.

Nu började Speed på sexan. Jag måste byta kanal snarast. Till vad som helst utom sexan, alltså.

Om livet, universum och allting

University of Sussex ligger i utkanten av Brighton bland South Downs böljande kullar. När universitetet byggdes var arkitekterna tvungna att dölja det så gott det gick. Byggnaderna fick inte vara för höga och de skulle inbäddas av skog och ängar så att den sköna naturen inte skulle störas.

Jag och Hanna gick på många promenader runt om i Bevendean och Moulsecoomb och det var inte förrän man kom upp på kullarna man kunde se hur otroligt landskapet var. Staden nere vid havet såg ut som en liten gryta och det märktes framförallt på de nattliga vandringar vi åtog oss. Blinkande ljus från de centrala delarna med pubar och uteliv, varvat med de konstant rött lysande industriskorstenarna i Portslade och månens starka sken som gnistrade i havet. Känslan är svår att beskriva och inte heller bilder klarar av det.

Mitt i plugg och jakt på självförverkliganden och insikter gick jag och Hanna på en mindre upptäcktsfärd strax norr om universitetet i kohagarna och skogarna. Jag minns inte vilken månad det var mer än att det var för varmt för att vara oktober, men för höstlikt för att vara september. Vilket naturligtvis tyder på att det måste varit november, eller? Hur som haver, tiden spelar mindre roll. Sökandet och miljön var likadant samtliga månader. Vi klättrade över staket, filosoferade, pratade om livet universum och allting och sprang undan för kor som fått för lite kärlek. Det fanns tid och rum att slappna av i.

Under hösten gick vi även runt i ett annat skogsparti. Där gick vi vilse. Ganska så jätteborta var vi ett tag, och våra sinnen skärptes av att det för inte längesedan mördats en eller två ungdomar i just denna skog där vi befann oss i skymningstid. När det blivit ännu mörkare, snart svårt-att-se-var-man-sätter-fötterna-mörkt, går vi rakt in i en utbränd bil mitt i skogen. Den måste ha droppats från himlen, för dit går det inte ta sig och det gör oss ännu lite mer skärpta på ljud och ljusreflektioner. Men vi skrattar nervöst och skojar till det. Humorn finns alltid med oss och vi måste använda den. Vi ser ett par gatlyktor framför oss och vi har irrat oss ned till en tågstation vi känner igen. Den ligger bara ett par hundra meter från Hannas hus. När vi kommer ut ur skogen, till synes ur ingenstans, blir ett par powerwalkande tanter vettskrämda. Ljus, bebyggelse och gående tanter kändes betryggande. Nåja, allt är relativt.

Ungefär så såg det ut i höstas. Det var mörker, spänning och rädsla ena stunden. Andra stunden harmoni, trygghet och frihet. Det finns i mig, en fascination för båda delar och jag tror det är en del av livet, sådana här turer. Jag tänker mig att det är lite som med byggnaderna på universitetsområdet. Problemen får inte bli för höga och helst ska de bäddas in av en skön och harmonisk värld.

Inte okej

Det är fan inte okej att ha på sig kläder som ser ut att komma från Ellos barnsortiment och sedan ha ett playboykaninörhänge i ena örat om man är kille. Inte om man är tjej heller för den delen.

Jävligt gangsta alltså.

Ängeln är dum mot mig

Tittade på en exempeltenta nu. Mina drömmar om att klara tentan grusades totalt. Jag får rikta in mig på en till sensommarplåga verkar det som. Bäst att anmäla sig direkt.

Inkörd

Första dagen på jobbet i dag. Jag kommer ha lite träningsvärk i armar och rygg, men jag fick in knixen med trucken rätt fort. Känns som om det är stortrivsel på gång.

Nu fortsätter kvällen med en välförtjänt dusch och sedan ännu mer plugg. Jobb imorgon och tenta på onsdag.

Print

Nu. Äntligen är jag klar. Om fem timmar skall jag sitta på en buss på väg till första dagen på jobbet. Det ska bli bra mycket skönare än plugget i alla fall, det är en sak som är säker. Men jag ska inte ropa hej än. Först måste Mr. David säga att jag gjort ett gott jobb. Det hoppas jag att han gör. Och jag har nästan fått för mig att han spionerat lite på mig. Någon har sökt på hans namn ifrån GU's servrar via Google och hamnat här. Men jag har ju inte skrivit något elakt om honom. Och lite socker tycker väl alla om?

Läsa lite bloggar och sedan är det bingen som kallar på mig.

Nu får jag inte luras mer!

Bara lite till och jag är klar med uppsatsen. Kom igen nu! Jobba på! Några ord till. En timmas arbete och du slipper det här i fortsättningen!

Kämpa!

Nej. Det går inte att peppa sig själv. Bara lura.

Julia Messelt

Okej. Julia Messelt. Det här var något av kärlek vid första ögonkastet. Lite research säger att hon dessutom kommer från Jämtland. Är jag förvånad? Inte det minsta.

Alltså, hallå? Hur söt är hon inte? Synd bara att hon tydligen är gift. Eftersom hon kommer från Jämtland har hon ett litet försprång när det gäller dialekten också. Det är något extra med Norrland och Jämtland i synnerhet, I tell you. Nåja. Researchen visade att jag har Poop att slåss mot.

Foto: Anders Hellström/SVT

Go Superswedes!

Men för i helvete. Säg inte att jag ska behöva lyssna på svenska kommentatorer under Stanley Cups sista matcher?

Halva grejen med att sitta uppe sent om nätterna och titta på världens bästa hockey är ju att lyssna på de galna amerikanska experterna och deras fantastiska anekdoter. Det är något med språket som svenskan inte har. Eller så är det just vad svenskan har - ett oerhört lugn. En upprörd svensk låter inte speciellt skräckinjagande. Det enda som skulle kunna vara mindre skrämmande är en upprörd norrman. Danska kommentatorer hade varit något om man kunnat urskilja konsonanter från vokaler.

Nu. Amerikanska och kanadensiska nationalsången.

Redan en klassiker

Europa sitter och gapar av förvåning. Kanske till och med kastar saker mot teven i frustration.
Sverige sitter och skrattar sig fördärvade.

Björn Gustafsson.

Jag har min favorit klar

Sebastien Tellier - Divine

Skrik om du är osjälvisk

Jag har tittat på de sex avsnitt jag skall analysera och kommit fram till att den mesta av lingvistikhumorn bygger på total ignorans. Återstår att klämma fram tolvhundra ord om det. Det blir nattamat under den där stora musiktävlingen och fram till och med att första finalmatchen mellan Detroit och Pittsburgh tekas igång.

Tidigt i morse gav ett gäng gamla 9C:are sig iväg på frukostäventyr. "What? No. We can't stop here. This is CP country!" så vi fortsatte en bit förbi Bräcke Östergård (really mean pun intended) och upp på knallarna med utsikt över miljonprojekten i Biskopsgården.

Det diskuterades mest om smarta och dumma fåglar, apor som håller för munnen för att inte avslöja att de hittat mat (eftersom de blir så exalterade att de måste skrika "Mat, jag har hittat mat! Kom och kolla allihopa! Ta för er!" (fritt översatt från apspråk)) och därigenom inte får något för sig själva, och en del om europaresor.

Det där om fåglarna ska jag nog skriva mer om.

Jo, det har att göra med den något krångliga förklaringen om aporna som håller för munnen när de hittat mat. När vi satt och glufsade i oss all den frukt vi tagit med, kom en kråkfågel av något slag och gjorde oss sällskap. Den var tyst och vandrade tålmodigt omkring. Maten kommer snart tänkte han och gjorde inte mycket väsen av sig där han spatserade varv efter varv och tittade på samma utsikt som vi. Ibland gömde han sig noggrant bakom buskagen för att titta lite närmare på vad vi hade. Kunde han pluta med näbben hade han antagligen visslat oskyldigt för att vilseleda de dumma primaterna han spionerade på i all tydlighet. Men genom att vara tyst och försiktig skulle han troligtvis få ett helt smörgåsbord av det exotiska slaget helt för sig själv.

Säg nu, att det inte hade varit en kråkfågel utan en mås, hade situationen varit en helt annan. Så fort en mås får syn på minsta lilla brödsmula skriker och gormar han till alla sina måskamrater att han hittat mat och blir dessutom så överdrivet stolt att han missar starten av loppet och därför också brödsmulan, som istället plockas upp av sju av hans kamrater som slåss om brödsmulan tills den ligger i vattnet och är förlorad. Så ingen får någonting. Det är ett altruistiskt beteende, men fortsätter de så här kommer de vara utrotade om ett antal år. Fast det är klart, det är inte så många som klagar över det?

Anton nämnde något om att vissa apor gör på liknande sätt som fiskmåsarna. De skriker och har sig för att visa upp sin bästa sida inför allt och alla. Fast det innebär också att andra kommer för att dela på maten. Vips hade man sju kilo färre bananer att kalasa på. Tydligen har man observerat apor som insett problemet, ungefär som Pavlovs hundar fast tvärtom på ett vis. Men de tystnar inte. De håller för munnen för att inte låta. "Hej! Grabbar kolla va jag hiMUFGFFHFFFHUMM!" (återigen fritt översatt från apspråk) och vips får de hela middagen för sig själva. Fiffigt, Elin!

Samtidigt funderade jag på hur det skulle se ut om människor skrek (vilket vi säkert gjorde för att visa upp vår styrka som jaktmänniskor på stenåldern) när vi hittade mat. Om man inte skulle kunna gå förbi en McDonalds eller kinarestaurang utan att börja skrika "MAT! Jag hittade mat igen! Jävlar vad mycket mat överallt! I'm in the zone, bitches!".

Jag beundrar Balakov

Originalbild här


Originalbild här

Youtube på 3:18

Weezer - Pork and Beans

These Shoes Were Not Made for Walking

Oj. Jag ska minsann aldrig mer klaga på en tjej. Jag gick trehundra meter i Elins sexcentimeters klackskor, eftersom hon hade ont i fötterna och ville låna mina skor eftersom jag var den enda i sällskapet som hade rätt storlek. Jag har skavsår och de gör så in i helvete ont. Jag ska aldrig mer klaga över egna åkommor inför en tjej. Jösses.

För övrigt känner jag vissa skuldkänslor. Jag tackade nej till Solle och Sigrid när de skulle umgås i Onsala eftersom jag var tvungen att plugga. Men jag blev klar med dagsransonen av studier och valde att följa med Nina och Elin och ett helt gäng ut på puben istället, till slut inklusive Solle och Sigrid. Men jag blev ju faktiskt klar med vad jag tänkt mig, dessutom hade jag tänkt att få träffa min trogne promenadvän Kristofer, men han dök aldrig upp, tyvärr.

Jag har ett par saker till att skriva om mig, men jag ska ju inte klaga så jag sparar dem ett tag till. Nu ska man tydligen iväg på frukostpicnic imorgon klockan tio. Jag vet inte vad jag gett mig in på.

Pluggartider hej hej!

Så. En bedrövelse klar. Nu börjar nästa istället.

Min The Office-uppsats skall tas upp igen. Det innebär i och för sig att jag måste titta igenom den amerikanska versionens sex första avsnitt. Jävligt roligt och stimulerande. Att sedan gruppera in humorn i de olika lingvistiska "fenomen" och termer som påverkar relationerna i serien är något klurigare. Men jag får försöka sammanställa någon form av tabell i uppsatsen. När jag väl kommer igång med ett bra system skall det nog ordna sig.

För övrigt, innan jag ligger helt efter i bloggosfären, måste jag hylla Scarlett Johansson igen. Hon har en ruskig sångtalang och det visar hon på albumet Anywhere I Lay My Head som består av Tom Waits-covers.

Snart slut på skola

I dag hade jag antagligen min sista engelskaföreläsning någonsin. Det är dock långt ifrån över; jag dras med en uppsats, en tenta och en omtenta inom de två veckor som kommer. Sedan har jag en tenta som ligger och väntar på mig i augusti. Känns jättemotiverande - men det är också den enklaste av tentorna och tur är väl det.

Så ska jag ta truckkort nästa vecka. Det är galet motiverande eftersom jag får pengar för att skaffa det.

Som en orgasm ungefär

United vinner på straffar. Känslan av medlidande för John Terry. Ogillandet av Didier Drogba som spelare och person. Skadeglädjen, den skadeglädjen. För att inte tala om glädjen, den glädjen att United får vinna Champions League femtio år efter kraschen i München.

Jag är alldeles utmattad. Det känns som en orgasm ungefär. Stört att man kan vara det av att bara ha suttit ned och kollat på teve.

Och förresten? Är det inte någon som ens reagerade på att jag blottat mig själv ofrivilligt i dag? Var sjutton är kommentarerna då?

Stör mig inte!

Nu får ingenting störa mig.

Överväger till och med att stänga av mobilen. Men kanske ringer någon och vill ge mig pengar utan anledning. Så jag behåller den på, men jag den som ringer utan vettig anledning stryper jag.

Nu krigas världens fulaste buckla (även ansett av smeden själv) hem till Manchester.

Nakenchock på riktigt

Här står man och byter om i sitt rum efter duschen. Har precis plockat av mig handduken för att sätta på mig lite underkläder och så kommer en lastbil körandes precis utanför mitt fönster.

Vad i helvete?

Undrar vem som såg mest förvånad ut. Jag eller lastbilschauffören.

Bakslag

I dag var ett utmärkt tillfälle för att känna vad knäet tål. Så på med joggingkängorna och iväg. Eller ja, de första fem minutrarna bestod av någon form av rask gångart. Svårdefinierad. Nästintill trippande. Känns ju bra det här, tänkte jag och satte av med lite högre tempo. Fem minuter till och det kliar skönt i hela kroppen. Sedan. Poff.

Eller nej, inte riktigt poff. Först började tappade jag spänsten i knäet och sedan började det göra ont. Jag hann inte ens bli andfådd. Så tio minuter en kvart senare går jag in bakvägen till huset. Inte för att jag skämdes, men för att de asfalterar hundra meter gång framför huset. Källarvägen är mysig i sig för den doftar precis som när jag inte bodde här, men farfar bodde i huset bredvid och jag fick följa med honom under dagarna och tjôta med de andra gamlingarna. I hans garage doftade det av olja, däckgummi, avfettningsmedel och färg. Det doftar likadant i vårt cykelrum.

Nu blev det ju ett nästan nostalgiskt inlägg av detta som skulle vara något slags klagomål. Jag får nog gå ut ur mitt rum nu dock. Det börjar dofta tjära, och även om det tillfredsställer mitt luktsinne är det inte speciellt nyttigt att andas in har jag hört.

Hur som helst är jag ledsen över att inte kunna springa.

Österländsk västern

Hittade den här trailern via Saint Andersons (sångare i mycket duktiga Mon Roe) blogg. Den ser galet lovande ut. Sydkoreansk plojwestern - och jag är ganska mycket imponerad av den här tjuvtitten.

The Good, the Bad, and the Weird

Niokommatvåmiljoner

Ibland måste jag öppna skräpmejlen jag får från konstiga människor i konstiga länder. Bara för att läsa och få ett litet skratt.

I dag damp det ned ett mejl från en britt som hävdade att en stor filantrop lottat ut sin förmögenhet till tjugo lyckliga vinnare. Nu skall jag få motta en nätt summa på niokommatvåmiljoner pund. Allt som finns emellan mig och pengarna är att jag skickar iväg ett mejl med mina personuppgifter, adresser, telefonnummer and what have you till denne filantrops apostel Davies. Jag avstår nog.

Synd om det är på riktigt.

Inte mer nu, snälla!?

Snart spricker den här fasaden och då blir det inte kul. Det är det inte nu heller.
Vill ni bråka med mig, gör det en annan gång. Om ett år eller något.

Kuken också.

Om Haribo

Jag hatar Haribos dubbade reklamfilm. Verkligen hatar. Jag mår illa av att se den. Vill bara spy på teven. Det är den där när föräldrarna bråkar och ungfan kommer in och leker vuxen. Vilken idiot hålls ansvarig för detta? Vilka satt i gruppen som faktiskt till och med valde att översätta det här till svenska? De skall hur som helst landsförvisas. Skäms!

I ren protest tänker jag inte äta Haribos godis. Vi kan kombinera protesten mot Haribo med den hiskeliga Gummibjörnlåten som försöker återupprepa något slags Schnappi och Crazy Frog-fenomen. Två protester i en. Haribo står för allt äckligt från och med nu. Det är Haribos fel. All svält i världen också - Haribos fel.

Jätteäckligt.
Kom inte och säg annat.

Postverket förgyller

Tittade på Garden State en gång till i natt. Jag gillar den skarpt även om jag hade svårt första gången. Nu är den njutbar hela vägen. Den här gången lyssnade jag lite noggrannare till soundtracket och fann en cover av Postal Service Such Great Heights. Förälskade mig lite i låten under filmen, men när jag letade upp den på Youtube hade den tappat all sin charm. Man måste nog ha filmen som bakgrund för att lyssna på den. Men det gällde bara covern, för övrigt framförd av Iron and Wine.

Slog på Postal Service original och njöt för fulla muggar i kväll. I iVan har Give Up-albumet snurrat hela dagen och jag har under stundom suttit och stirrat tomt ut genom bussfönstret, stundom skuttat omkring på stadens gator i det något darriga vårvädret.

Ben Gibbard är ruskigt schysst. Jag kan knappt vänta att få lägga vantarna på Deathcab for Cuties nya.

Typiskt nog när musiken slocknar ut från datorn, börjar Jeff Buckleys Hallelujah spelas på teve. Nästan för perfekt. Fattas bara att Detroit vinner i natt.

Tre minuters vila och sedan upp igen

Tentan i Written Proficiency är avklarad och jag skrev en massa skit, men det var övertygande.

Nu blir det ett par timmars sömn innan jag måste börja plugga igen. Isn't life wonderful?

Högersvängar

Det här är ruskigt kreativt tänkt. Synd att det inte fungerar i Sverige bara. Jag håller på högern i den här svängen!

Låt Zlatan styra ditt liv

Nu förbannar jag att vi inte köpte en Tomtom GPS när vi skulle köpa en dyr leksak. Tänk er att Zlatan ger er vägbeskrivningarna. Eller varför inte Svennis? Lagerbäck låter sig inte riktigt lik, men med lite träning kanske han också får till det.

Det är hur som helst en rätt så jätterolig idé. Hoppas man fortsätter med det, och använder andra kända svenskars röster genom imitatören Göran Gabrielsson.

Tänk er hans specialare i Sverker Olofsson.

"Sväng vänster om femhundra meter. Ska det va så? Ska det det? Ska det vara så? Att svänga vänster?"

Brunkullan

Har ni inte druckit Brunkullans te har ni missat någonting riktigt gott. Östersundsbaserade företaget Brunkullan AB har blandat sitt egna svarta te sedan 1977. Dessutom är det ekologiskt som allting ska vara nu för tiden.

Jag ska sätta mig med en kopp nu och titta på upplösningen av italienska ligan.

"Det kan låta ambitiöst, men jag tror det är möjligt att förändra världen till det bättre med gastronomi. En sann gastronom bryr sig alltid om sambandet mellan jord och bord.
Brunkullans te är ett utmärkt exempel på den filosofin.
Sänk farten - njut en kopp!"
// Fia Gulliksson - kreativ gastronom (VD Brunkullan AB, reds. anm.)

Backspace x 6704

Nu hade jag skrivit ett jättelångt inlägg om mig själv och lite tankar om hur jag tänker. Men det blev för utlämnande. Kanske en annan gång.

Tevekväll

Jag skrev om det för ett par inlägg sedan. Man får inte missa kvällens tevehändelse. Både femte matchen mellan Detroit och Dallas och Sveriges bronsmatch går ganska så jättebort. I stället blir det brottsutredningar för hela slanten. Nu känns det i och för sig som om det är överhajpat och kommer rasa ihop till något ganska så otillräckligt jämfört med mina förväntningar.

För övrigt lade Anton den skönaste kommentaren angående det här i går kväll.

"Det trodde man aldrig man skulle få säga. Vi ska hem till Sigrid för att se på femman."

Cheers, mate!

Ett par av de bloggar jag läser, skriver i dag om hur de kryper till korset och faktiskt tittar på hockey-VM semifinalen mellan Kanada och Sverige. Jag försökte vända mig bort från det, men icke. Anton, Jenny och jag hamnade på Cheers och på sex teveskärmar strategiskt utplacerade runt om i lokalen gick det inte missa hockeyn. Ett antal ögonblick kastades dit medan man sippade på sin Guinness, det var oundvikligt.

Anton, Jenny och jag var så snygga och städade att vi fick komma in trots tjugoårsgränsen. Väl inne, märktes det lite väl tydligt kunde vi konstatera. Det kändes som om vi var minst sju år under snittet, men vad gör väl det. I ren rebellanda funderade vi på att ställa oss upp och sjunga Kanadas nationalsång (eller åtminstone de två första stroferna som ingår i någon slags sjuk allmänbildning) i periodpausen. Av alkoholflödet och stämningen drog vi oss tillbaka och valde att tyst viska hymnen istället. För att inte råka ut för nedanstående scenario.

Oh Canada!
Our home and nati...POW! *smocka rätt i nyllet*

För övrigt är det lite skumt, när man ser någon som man har pratat med en del, om än bara för en gång eller två, och man stirrar rakt på varandra men man inte vågar säga hej eller så. Det blir bara dumt hur man än gör. Har ni något knep att ta till? Råflört kanske?

Trivselfaktorn är hög

Efter att ha träffat chefen och ha fått en rundtur, lite historia och rutiner berättade för mig känns det som om jag kommer kunna trivas på jobbet.

Nu ska jag dock vila under en bra stund.

Udda busshållplatsnamn

Jag brukar inte ha speciellt svårt för mig när det gäller att uttala saker på korrekt vis. Inte ens på engelska, tyska, spanska eller whatever. Det brukar sitta där på något vis, språkhuvud säger en del, ett sjunde onödigt sinne säger jag. Men hur som haver, nu har jag fått problem.

Kan någon tala om för mig hur man uttalar Göpåstunneln?

Okej, det finns inte hundra olika möjligheter, men alla låter de lika fult inte sant?

Well, Did You?

Enligt mig, är Doris album från 1970, Did You Give the World Some Love Today, Baby, bland det absolut bästa som kommit ur en svensk studio någonsin. Titelspåret är det mest kända, men det finns, åh, så många tillfällen att rysa till på.

Exempelvis Don't är en sådan där låt. Den påminner mig om bandet som spelade på Casablanca den 12 december förra året. Vi hade varit på avslutningsmiddag med klassen och vi fortsatte ut i natten på just denna sletna, billiga nattklubb. Undervåningen bjöd på svett, dans och avsked. En annan dag skriver jag mer.

"Aj spik änjlisch ju no"

Svenskar som pratar engelska är många gånger hysteriskt roliga. Kommer de från göteborgstrakterna är de ännu härligare att lyssna på. Ungefär som Anders Wahlén i denna reklamfilm om Volvos miljötänkande. Jag menar, så här krasst talte inte ens jag innan Brightontiden.

Lyssna på det underbara uttalet (som inte är jättepjåkigt då och då) och framförallt på sjungandet i meningarna. Up and down and up again.

"Wi ar åpptimistik! Wi bäliv in ö säkönnd jännärejschön åvv bajofjuls."

Sommarjobbet är kirrat

Det verkar som om ekonomin är säkrad för i sommar och höst nu. Schemat kommer snart, men just nu vet jag att jag kommer springa runt 7-8 timmar om dagen med två plusgrader i luften, medan ni klagar över dåliga luftkonditioneringar. Men så erbjuder de mig en truckkortsutbildning, vilket kan vara rätt värt att ha på sitt CV.

Kontraktet är påskrivet. Snart jäklar ska det packas skinkor.
Jag tycker väldigt mycket om StudentConsulting faktiskt.

Sömntuta

Nu går det fort. Skrev om jobberbjudandet (det är galet oglamouröst, men pengar är desto vackrare) i förrgår, och tre korta telefonsamtal senare skall jag på introduktion i eftermiddag och en rundvandring på arbetsplatsen på fredag. Jag börjar vänja mig vid känslan av att gå till möten istället för lektioner. Jag gillar det skarpt, för att inte säga älskar.

I går somnade jag halv fem. Vaknade vid sex för att äta middag. Somnade sju, vaknade nio och klädde av mig för att sova på riktigt. Lyckades faktiskt somna direkt, och klev, dödstrött, upp halv tio i dag. Kanske är det en dusch jag behöver för att vakna.

Jag försöker med det.

Konichiwa Bitches!

Hm. Jag måste slå på något i musikväg nu. Halva dagen har jag gått runt och nynnat på ett par särdeles udda rader.

"Hey, hey, hey
and a hey hey ho!
You better hurry up;
tomorrow's Christmas day"

För tillfället är jag förtjust i Robyns självbetitlade och senaste album. Det snurrar flitigt i hårddisken. Samtidigt som jag plockar och sorterar på mitt rum. Det ska bli städat, hoppas jag.

Nu blir det vila för stämbanden

Efter matchen ropades spelarna in på arenan igen. Det kändes som om det vore SM-guld på gång. Nu blir det lång tid innan nästa hemmamatch, så jag får spara på stämbanden lite grann. Kan vara skönt för dem att få lite semester.

Men det var dagens uppladdning som var härligast tror jag. Det började redan på jobbkontoret, där jag skulle lämna in mitt brottsregister. J, min chef, drog in mig på sitt kontor och började slita av mig kläderna... Nja, okej. Inte riktigt så, men hon erbjöd mig ett till deltidsjobb för sommaren. Nu gäller det bara att hoppas att jag är god nog för dem. Jag håller hur som helst tummarna.

Ett par timmar innan matchen satte jag mig och laddade upp. Sällan känns det så underbart än när man sitter med solen stekandes i ansiktet, en lätt-Guinness i handen och Håkan sjungandes i öronen. Runt omkring mig, oändlig grönska och rakt framför mig en porlande fontän. I den snara framtiden skulle ju även fotboll spelas inför mina ögon. Så gott har jag nog inte mått på oerhört länge.

För övrigt får jag säga till er att boka in lördag den sjuttonde maj klockan 21. CSI och Brottskod: Försvunnen samarbetar för att lösa ett fall. Det börjar med CSI-avsnitt på Kanal 5 klockan 21:00 och fortsätter på SVT med Brottskod: Försvunnen klockan 22:00. Teve-historia skall skrivas. Missa inte.

Glory Glory Man United

Manchester United höll för pressen och tog tre poäng på bortaplan. Men det är inte det skönaste. Det bästa med dagens fotbollsresultat är att Uniteds närmsta kombatanter Chelsea bara fick oavgjort mot Bolton vilket i sin tur gjorde att United fick två poäng tillgodo på de blå.

Nu saknas bara en seger mot nyss nämnda Chelsea i Champions League-finalen. Och att GAIS tokchockar på hösten och vinner allt.

C'mon Man U

Mitt samvete sade blankt nej när jag övervägde att sitta inne och titta på Formel 1 istället för att gå ut i solen en stund. Så iförd en av mina Manchester United-tröjor gick jag ned med kameran till bryggan på Eriksberg. Klantig som man är och konstig kamera som man har såg jag inte att det nästan var slut på batteri. En bild och schwaaoom. Död.

Bryggan var full av soldyrkare, inte speciellt konstigt kanske med tanke på att det är 22 grader i skuggan. Rätt snabbt beslöt jag mig för att överge den stekande solen och svalkande vinden.

Nu skall det laddas upp för vårens sista supersöndag på Canal+. I alla fall sista med engelsk fotboll.

Det här kan hända med lagomlandet Sverige

Systembolaget har gjort en snygg kampanj där man förespråkar sitt monopol.

Problemet med Systembolaget är att det en gång startades och blev just ett monopol. Jag hävdar bestämt att monopolet bidragit till en snedvriden alkoholkultur i Sverige. Till höger om mig kan jag titta ut genom mitt fönster och jag ser en busshållplats. En allmän plats som ledsamt nog är erövrad av fyllon som letar burkar och tigger pengar för att kunna fortsätta sin alldeles för långa fylla.

I England såg jag inte ett dyft av detta problem. Det berodde förstås på att de satt inne på pubarna, men det var också en annan typ av fyllon. Brightons uteliv kryddades en aning av att man kunde få sällskap av en skum skotte, eller en något överförfriskad old chap. Men det var aldrig så att de tiggde eller blev otrevliga så länge man själv skötte sig snyggt.

Men så är hela kulturen en helt annan i England. Att gå på puben är som att gå ut och ta en kaffe. Faktum är att kaféerna, åtminstone i Brighton, stängde klockan sju på kvällen. Möjligtvis hade Starbucks öppet en timma längre, men det var inte mer heller. Efter det var det bara pubarna man kunde vara ute och umgås på. Men pubar har vi ju i Sverige också? Eller hur?

Jo, men om någon säger att man ska ut och man är svensk i Sverige så betyder det i andras öron att man skall ut och supa. Det begränsade utbudet av alkohol i Sverige har gjort att vi ser det som en fest så fort man skall ta sig en öl. Går man till Systembolaget kan man ju lika gärna ta ett par flarror till, det är ju fest. Det är ju förbjudet - till och med tabu - att dricka ett par kalla utan riktig anledning på kvällen. Ja, det är ett av de få ämnen som fortfarande är tabu i Sverige - drickandet. Man skäms för att ta sig en öl.

Så fort vi skall göra något så slås det på stort i Sverige. Ni vet, ska man på bio köper man hela paketet med popcorn och läsk och helst äter man ute före eller efter - en teater light. Samma sak när det gäller hockeymatcher. Högtider skall firas. Att gå utanför hemmet är en högtid.

Den här mentaliteten förstör för oss svenskar och vårt rykte när vi kommer utomlands. Så länge vi är nyktra är vi fantastiskt lugna och ordentliga. För få droppar blod i kroppens alkoholomlopp och vi strippar loss på Europas bardiskar. Den förstör också vårt eget omdöme om alkohol.

Mitt förändrades drastiskt i England. Jag har alltid sett det som en sällskaplig grej, och inte något man skall dricka för att bli full. Sedan att det alltid inte blir så kan man förlåta så länge det inte händer för ofta. Efter Brighton blev det en annan grej. Jag går helst inte på café längre, det är inte min miljö helt enkelt. Sedan är en pint smäckrare att hålla i än en kopp under en fotbollsmatch.

Skulle vi avskaffa det svenska alkoholmonopolet skulle vi supa oss fördärvade de första åren. En halv generation skulle trasas sönder över våra nya friheter. Har man en gång infört ett förbud kommer baksmällan när det löses upp. För visst är det så? Jäklar, vad vi skulle ha kul om ölet, vinet och spriten såldes på Ica, Coop eller hos turken på hörnet? I ungefär en stund. Sedan kommer baksmällan för hela Sverige. När alla vaknar upp och inser att det inte är så kul egentligen. När jag räknar på det, så kommer det ta i alla fall två generationer innan det är helt ute ur vårt system, det här med det hysteriska helgfestandet. Stundens längd beror på mognaden hos nästkommande generation och utefter vad man ser på ungdomens utveckling ser det inte ljust ut.

All världens huvudvärkstabletter skulle inte räcka till för de som styr när de insett vad de gjort.

Tvåårsdag

Bloggen fyller i dag två år.

Det har blivit 1417 inlägg.
Det har bloggats från Göteborg, Jämtland, USA och England.
Det har blivit mycket ordbajsande och mängder av inlägg jag är likgiltig eller mindre glad för.
Det har även blivit ett par inlägg jag är stolt över att ha skrivit.

Det kommer bli mycket bloggande framöver i en ny design. Sjukt egotrippad, men det bjuder jag er på.

Nu tar vi i för ett rungande Hipp Hipp Hurra för bloggen som i snitt har 48 besökare per dag.

Om skandalsökande TV

Kronofogden fick inte gå in och ta ned TV4:s kameror under deras femtonde tevesända match för året. Synd. Mycket synd. I stället fortsätter triangeldramat mellan Canal+, TV4 och Kentaro.

Men en sak är säker. Canal+ sändningarna är många jordsnurr före TV4 i professionalitet. Framförallt för att TV4 söker stora svarta rubriker. Eftersnacket handlade om Rajalaksos utvisning och i synnerhet om hans uppträdande efteråt.

"Är det rimligt? Är det förståeligt? Är det riktigt? Är det okej och tillåtet? Är det inte skandalöst gjort? Vad kan efterspelet bli? Ska han straffas? Nu är det slut på frågor så vi börjar om istället!" (typiskt Ola Wenströmbeteende)

Skärp er för i helvete, TV4. Ingen som sitter och tittar på Allsvensk fotboll vill höra dessa diskussioner. Det är inte nöjesteve á la Idol.
Koncentrera er på vad som är viktigt i sändningen - fotbollen. Det finns ingen som inte är intresserad och tittar på sändningarna. Det första man möts av på Sportbladets hemsida är en gigantisk svart ruta med bilder på Rajalaksos raseriutbrott och hur han skrek könsord till domaren (vilket också är felaktigt eftersom han skrek om honom - liten preposition, ganska så jättestor skillnad).

En Canal+ sändning skulle antagligen också ta upp raseriet från den unge Djurgårdsmittfältaren, men det skulle snabbt vara överspelat med en snabb kommentar från experterna.

"Bra. Nu analyserar vi matchen istället, eftersom det är det våra tittare vill ha."

Nu vet vi inte om det skulle sett ut så, men det är definitivt det troligaste scenariot.

TV4 och Aftonbladet tillhör samma kategori inom journalismen. Den äckliga sensationskategori som fått mig att kraftigt ogilla svensk media.

Lika mycket som vi ska ställa höga krav på proffsfotbollsspelarna med höga löner, skall vi ställa höga krav på de som bjuder oss på underhållningen. TV4 har lång väg att gå för det räcker inte med att Lundh skall stå och sola sig med en laptop i knäet under matcherna.

Så här en ljummen natt

Jag är (som alla göteborgare?) en sucker för ordvitsar och allt som hör till. Sture Hegerfors är en liten idol. Sitter och tittar på första matchen mellan Detroit och Dallas i Stanley Cup-semifinalspelet.

Jag gillar även detaljer i sport på tv. Så mycket som möjligt och talesättet, detaljerna gör helheten, stämmer aldrig lika bra som när jag tittar på sport.

I alla fall. En dallasspelare blir utvisad för hakning. Vad spelas då, om inte Hooked on a Feeling. Björn Skifs gamla Billboard-etta. Jag kan inte låta bli att flina för mig själv i mörkret. Det faktum att 12 svenskar spelar i matchen gör det ännu bättre.
Strax efteråt spelas de klassiska och välkända The Imperial March från Star Wars. Vad det har med saken vet jag inte riktigt. "Akta er Dallas, nu spöar vi skiten ur er!" kanske, för det står två noll just nu.

Det finns mycket att titta och lyssna på runt omkring själva hockeyn. Sedan kan man ju fascineras över att de drämmer till pucken, så att den får högre fart än vad jag färdades i på motorvägen igår. Skrämmande.

Annan nattlig tanke. Detroit är ju känt som motorstaden. Därför kallas det också för "Mo-town". Om man kallar det för hockeystaden då? Blir det "Ho-town"?

De' e' la GAIS

Insert random f-word.

Nervositet

Det här är första gaismatchen i årets Allsvenska som jag inte ser på teve. I stället måste jag sitta och lyssna på webbradio och det är fruktansvärt, ruskigt dåliga kommentatorer och inga bilder. Man vet inte vad som händer, helt enkelt.

Vi hoppas på seger, men hur rimligt är det? MFF borta? Jo visst serru att.
Men håller Dime nollan blir det oavgjort. Nej, någon vinst blir det inte - har ni sett våra anfallare? Nej, inte jag heller.

En ny typ av ungdomar

Jo, när man sitter på bussen och av någon anledning inte har musik i öronen får man ofta någon annans favoritmusik ändå. Det är häpnadsväckande ofta ett ungt gäng människor, med baggy jeans, hoodtröjor och kepsar på sned. De envisas med att pumpa ut toner ur sina skrala mobilhögtalare. Mr Pooptroop har redan förbannat sig över dem, vet jag.

Häromdagen mötte jag en ny gren av ungdomar med baslös musik. Tom Jones och The Cardigans version av Burnin' Down the House spelades liksom Sitting Down Here med söta norskan Lene Marlin. Inte den bästa av musik, men bättre än The Voice-R'n'B. Det här blev en liten svag men ändå betydelsefull reclaim. Men så hade de inte sneda kepsar på sig heller.

Slipsnissar och så

Pappa zappade till ettan och fastnade på den svenska komedin Kontorstid från 2003. Det är nyligen hyllade Tomas Alfredsson som står för regi och jag älskar hysterin som genomsyrar det gråvita kontorslandskapet. Företaget skall genomgå omorganisationer och människor tycker inte om förändringar. Lojalitet vs solidaritet. Åh, jag skrattade och njöt.

Sedan började mina ögon rinna av trötthet och jag tappade koncentrationen. Så därför sitter jag här och piggar upp mig med lite bloggar. Snart sova.

Det var för ett år sedan

För ett år sedan blev jag och många andra en vän fattigare.

Femte maj tjugohundrasju och jag vaknade av att mamma satte sig på sängkanten.

Du ska ringa din kusin. Hon har något att berätta.

Jag reste mig yrvaket upp och tog telefonen och knappade in hennes nummer. En dyster kusin svarade i telefonen. Hon sade att hon mådde bra, men jag insåg att någonting inte stod rätt till med tanke på det sorgsna darret på hennes röst. Några tankar på vad hon kunde vilja säga hade jag inte hunnit tänka, så jag var rätt blank när hon förkunnade att hennes resekamrat hit till mitt Göteborg inte fanns längre.

Jo, jag ville bara säga det till dig personligen.. Att du vet Sofia - din och min Sofia - hon finns inte mer. Hon dog för en timme sedan. Hjärtat stannade. Det klarade inte mer. De kunde inte hjälpa henne.

Jag satt och gapade. Kunde inte förstå. Ville inte förstå. Jag skulle inte förstå det, förrän jag själv stod vid gravstenen några månader senare tillsammans med kusin.

Ett par veckor före detta telefonsamtal med min kusin, fikade vi på Tehuset i Östersund. Vi såg Sofia åka upp för rulltrappan och hasta iväg. Kusin ringde till henne och bad henne komma. En stund senare strosade vi runt på Östersunds hala gator. Jag, Kusin Sofia och Sofia tittade på skor, kläder och allt möjligt. Det kändes alltid så naturligt att umgås med henne. Sofia hade på sig samma sönderslitna Vans som hon hade när hon och kusin var och hälsade på mig. De var svarta, eller nej mer grå av slitaget, med döskallar på.

Jag fick inte någon kram eftersom hon inte var säker på om hennes utslag i ansiktet smittade eller ej. Det finns inte ord för hur mycket jag ångrar att jag inte tog en kram av henne i alla fall. Utslag eller ej. Vi skulle ju ses igen i sommar. Yran och grejor på gång, precis som vanligt. Men det blir sällan som man tänkt sig.

Kusin Sofia och Sofia Andersson

Hon var en underbar tjej. Vi alla tyckte om henne oerhört mycket. Jag var till och med kär i henne, det är jag öppen med att säga för jag tror det syntes tydligt. Det finns en del minnen som ni inte får veta något om. Jag håller dem för mig själv, i min egna minnesbank med underbara bilder, känslor och förnimmelser av Sofia.

Vila i frid
Sofia Andersson
18 november 1990 - 5 maj 2007

Let's get naked under blankets
Let's get wasted, let's get stoned
Let me tell you I adore you
Oh let me take you home
Let's not talk about the sorrows
Let's just say that oh oh oh
Let's go crazy for each other
And let's just fall in love...
(Marit Bergman - Let's Just Fall in Love)

Busy Bee

Luften nästan dallrar i den tidiga maj. En vän träffar jag på busshållplatsen på väg hem. En gammal sambo (pretentiöst det känns att säga så, men vi var ju faktiskt sambos) springer jag på vid Kungsbron. Kära möten, det måste jag medge men jag är besvärad, för mina fötter är instängda och vill bara få vila ut på en av de gröna plättarna i staden. Jag måste hasta vidare.

Det känns lite som om det är hela mitt liv just nu.

Luften nästan dallrar, det är någonting på gång i mig. En uppgift här, snart kommer en till och det känns som om jag faktiskt kan tycka om dem, eller åtminstone vissa delar. Beroende på intresset från min sida, ökar eller minskar naturligtvis motivationsgraden. Jag känner mig dock instängd, och vill mycket hellre slå mig ned på en av de gröna plättarna i staden. Knäcka en öl och bara ta det lugnt i solen. Nej, jag måste hasta vidare.

Det är mitt liv ett tag framöver. Busy, busy, busy bee. Busigt bi.
Men jag har i alla fall tid att tipsa om Deezer som känns som riktigt värd radio. Hittar dagligen nya fynd i musikdjungeln blandat med många, sedan tidigare, favoriter.

Just denna låt förekommer även i Little Miss Sunshine.

En gnutta sol

Här sitter man och andas ut rykande vattenånga.
Det har smattrat mer eller mindre konstant i dagarna tre på vårt husvagnstak. Visst, det är lite mysigt att lyssna på droppandet, men till slut blir det jobbigt. Speciellt när batterierna till iVan tar slut med tjugo minuter kvar av underbara Little Miss Sunshine. Filmen blir bättre och bättre för varje gång jag ser den.

Hur som helst, i dag åkte vi över till Öland för att möjligtvis finna solen. På nordudden vid Långe Erik hittade vi ett mystiskt dis som drog in från havet, men även en stekande sol på sena eftermiddagstimman. Bilder finns och kommer när jag låtit dem gå igenom kontrollstationer ett, två och tre även läggas upp här faktiskt. Ni ska få se lite mer bilder här har jag tänkt.
Väl tillbaka i Kalmar var det ännu blötare i gräset leran än när vi åkte.

Det börjar dra kallt om benen nu och från fingrarna börjar det osa smått. Jag skriver så fort att fingertopparna glöder. Nej, men skämt åsido - det börjar bli riktigt kallt här nu när spökerna börjar titta fram. Jag får be mamma om tillåtelse för att krya ned i sängen och gömma mig. Fortsätta skriva under täcket; kanske även publicera.

Borta

Jag har så många ord att få ned, men när jag väl finner tiden hittar jag dem inte.

De kanske inte behövs i stunder jag drar ned tempot.