Bakslag

I dag var ett utmärkt tillfälle för att känna vad knäet tål. Så på med joggingkängorna och iväg. Eller ja, de första fem minutrarna bestod av någon form av rask gångart. Svårdefinierad. Nästintill trippande. Känns ju bra det här, tänkte jag och satte av med lite högre tempo. Fem minuter till och det kliar skönt i hela kroppen. Sedan. Poff.

Eller nej, inte riktigt poff. Först började tappade jag spänsten i knäet och sedan började det göra ont. Jag hann inte ens bli andfådd. Så tio minuter en kvart senare går jag in bakvägen till huset. Inte för att jag skämdes, men för att de asfalterar hundra meter gång framför huset. Källarvägen är mysig i sig för den doftar precis som när jag inte bodde här, men farfar bodde i huset bredvid och jag fick följa med honom under dagarna och tjôta med de andra gamlingarna. I hans garage doftade det av olja, däckgummi, avfettningsmedel och färg. Det doftar likadant i vårt cykelrum.

Nu blev det ju ett nästan nostalgiskt inlägg av detta som skulle vara något slags klagomål. Jag får nog gå ut ur mitt rum nu dock. Det börjar dofta tjära, och även om det tillfredsställer mitt luktsinne är det inte speciellt nyttigt att andas in har jag hört.

Hur som helst är jag ledsen över att inte kunna springa.