På riktigt

Bilden där uppe i bannern är en sån där modellbild. Vet inte, men det känns knappt som jag även om jag i mina bästa stunder ser ut så där.

I dag körde jag ut till Öckerö, faktiskt till en av de platser jag avskyr mest i hela världen eftersom jag skadade knäet för första gången där. Victoria var med och mamma tog det här kortet på oss när vi stod på färjan.

Fett hår, orakad och med dålig sömn i bagaget. The real deal så att säga. Victoria ser ganska så jätterädd ut.

Notera även att färgen gått ur och ersatts av någon konstig solblekning.

Stor dag i morgon

I morgon börjas det riktigt. Ni vet, skolan. När man inte längre har någon fritid för att man måste plugga konstant.

Typ.

Hur som helst. I morgon är en stor dag på många vis.

GAIS spöar skiten ur IFK i tidernas (förhoppningsvis) sista derby på Ullevi.

Arbetsproven blir offentliga och jag ska inleda min resa mot copywritervärlden.

Dessutom börjas det läsas filmvetenskap.

Det blir hektiskt men oj, så kul.

Måste bara få ut det

Jag hatar. Verkligen tokhatar I Kissed a Girl.

Och bara för det, spelas den konstant på radio. Överallt. Allra helst på jobbet. Och när man är inne i random butik. Och någon jävel som sitter bredvid på bussen tycker också den är hur bra som helst. Speciellt då man själv har glömt iVan hemma. Naturligtvis.

För mycket i ryggsäcken.

Nej, tacka vet jag That's Not My Name med The Ting Tings.

The Ting Tings - That's Not My Name

När man inte kommer på en vettig rubrik på ett kick

Jobba fem timmar. Plocka stört mycket och komma upp på löneförhöjningstempo, men vad spelar det för roll när jag inte kommer jobba då nästa period börjar?

Åka in till stan för att skriva in sig på skolan och betala kåravgift och allt sådant där.

Den senaste tiden har jag mest gått på tomgång och det har lett till att jag inte beställt några böcker eller förberett mig över huvud taget till skolgången som rivstartar på måndag. Nu har jag beställt, men det var i grevens tid och bara för att Marcus omedvetet pikade mig.

Jag fyller år snart. Vad ska jag önska mig? Hoppas på någorlunda seriösa svar. Faktiskt.

En takterass och jag är nöjd

I november förra året var Anton och hälsade på mig och Sigrid i Brighton. En väldigt trevlig händelse med tunna madrasser, Chaos-Fussball och allt vad England annars innebär. En av kvällarna tog jag med Anton på stan själv tillsammans med Astrid och Hanna. Vi skulle utforska en pub jag och Hanna sneglat på ett par gånger.

Som så många gånger när vi promenerat förbi var det fullt med folk och vi var inte jättesugna på att tränga oss in när vi bara skulle ta ett par öl och konversera. Så vi gick vidare ganska planlöst förbi ställe efter ställe tills vi kommer till de kyssande polismännen Banksy förärat Brighton. Väl där beundrar vi dem och Banksy och säger att vi går till puben uppe vid Central Station. Där vi, på min födelsedag, tog den allra första ölen på engelsk mark.

Stället heter Grand Central och är inte mycket för världen egentligen. Ett stort rum med baren i mitten och ett DJ-bås i ena hörnet. Alldeles för hög musik och så. Men vi hade sett ett meddelande om takterass och vi föll för greppet direkt.

Efter lite rundfrågning klämmer vi oss förbi tidigare nämnda DJ-bås, inte helt utan problem. Får upp en dörr och går upp för den extremt mörka och smala stentrappan som leder oss ut i novembernatten. Uppe på taket kan vi se ut över... ja, andra lika platta tak i området, men ändå. Känslan är fin när sällskapet som sitter där lägger i ett gäng poletter till infravärmen. Ett par öl, lite kortspel och sedan tar poletterna slut. Vi får gå ned och sätta oss i värmen för att fortsätta kortspel och prat.

Hur som helst. Den stund vi höll till i den svala, nåväl, novemberluften var en av de mysigaste pubstunderna. Det blev ett ganska sent utsatt riktmärke på hur det skulle vara och jag vill uppleva känslan igen.

Är det någon som kan tipsa på en riktigt bra takterass i Göteborg som man kan sitta och ta det lugnt på under kvällarna? Nu kanske det börjar bli lite kallt, men äh. November var hur bra som helst i fjol.

Helt apropå

Jag missade bussen, kom en halvtimma för sent, alla var ruskigt trötta fram till lunch (hela stället såg ut att ha blivit zombiefierat, men jag satt lugnt och tittade likt Shaun, ovetandes om allt) men sedan - jäklar vilken speed det blev på mig.

Tror nästan det var Jessicas sjukt peppiga telefonsamtal under lunchen som gjorde't. Eller möjligtvis det faktum att man fick ta hem ännu mer gratis korv.

Skriv in "find Chuck Norris" på Google och klicka på "Jag har tur" istället. Helt hysteriskt roligt.

Och du, Följ min blogg med bloggkoll.

Tack.

On Hold Again

Ursäkta min aktivitet här den senaste tiden. Eller snarare inaktivitet.

Livet går mot nya faser. Två projekt startar upp den första september och då lovar jag att det finns mer tid för kreativitet och bloggande. Skrivande över huvud taget. Hoppas läsarna kommer tillbaka då.

Det nuvarande projektet går ut på att tjäna pengar så att man kan uppgradera och moderisera sig. Och på att försöka hålla sig vaken till efter tjugoett på kvällen. Det är inte det enklaste må ni tro.

Tre lamm. På två dagar.

Och en jävla massa kött som någon butik låtit stå i värme. Låtit bli ruttet. Låtit skeppas tillbaka till oss.

Mhm, ni läste rätt. Tror ni det är mysigt på mitt jobb?

"What I expect? That the boys will make me proud."

Jag sitter och klappar händerna och utstöter underliga ljud likt en cirkussäl på Antons manér. Varför det, kanske ni frågar er?

Premier League startar i dag.

Även om både Arsenal och Liverpool spelar, så kommer jag vara mest intresserad av mellanmatchen som spelas mellan Bolton och Stoke. Hur kul låter det egentligen? Men nu är det så att Johan Elmander spelar i Bolton och det ska bli intressant att se hur han klarar sig i engelska ligan. Förhoppningsvis bra. Laget har ju i sig ingenting att göra med toppstriden, så då kan man unna honom det.

Mer spännande blir det imorgon. Manchester United inleder hemma mot Newcastle i ett norrderby. Undrar om Berbatov hinner bli klar?

Nollan sprack

Fyra fucking två mot Hammarby på Söderstadion.
Efter att ha legat under med två noll. Fy i helvete vad skönt.

Och nu ska jag in och lyssna på Timo Räisänen.

"Ja, det är underbart att vara gaisare"

Åskmannen

Det dundrade och blixtrade hejvilt då jag stod och väntade på bussen hem efter jobbet.

Regnade och haglade gjorde det också.

På busshållplatsen i dag stod en man någon meter ifrån mig. Han kändes ganska så gammal men hans feta postpubertala hy sade någonting annat. Visst, man är postpubertal även i medelåldern och som pensionär, men ni hajar.

Välansat hår och moderiktiga glasögon. Skjorta, ljusbruna manchesterbyxor och en cardigan knuten över axlarna. Finskorna på. De fina skorna alltså. Inte några östliga grannflickor.

Så stod han där. Lugn till en början.

Sedan brakade helvetet lös för honom.

Blixten slog ned en gång bakom bergen. Ögonen vidgades på honom och han snörpte ihop munnen och petade in fingertopparna i öronen. Efter en knapp minut slappnade han så av. Bara för att se ett ny blixt över himlen. Nu något närmare vår position.

Han ryckte till i armarna och petade in fingrarna i hörselgången igen. Den här gången började han stampa med fötterna lite lätt. Regnet tilltog och haglet blev tätare. Nervöst tittade han sig omkring på oss andra som står lugna och tänker på annat.

Blixtnedslagen och åskmullren blev tätare och tätare. Nu håller han konstant för öronen, studsar lätt och vrider på sig. Det hela börjar mer och mer arta sig till någon slags regndans.

Klimax kommer när han börjar humma och stöna, ja till och med bli andfådd av sin nervositet. Han verkar vara rädd för att stå på marken och vill helst av allt studsa iväg från busskuren.

Jag som stod närmast den, uppenbarligen, åskrädda mannen kände obehag och jag var riktigt glad att bussen kom efter tio minuters nervdaller.

Han gick också på bussen. Jag satte mig så långt bort jag kunde.

Ursäkta, får jag ställa en fråga?

Hm. En fråga bara.

Varför kommer ni hit dag efter dag och läser det jag skriver?
(tänkte göra en liten testimonial med citat här vid sidan av. likt flickr, så kräma på. tack.)

Till tropikerna i höst

Saint har snubblat över någonting som kan bli långt större än The Black Knight. Dark Knight. White Knight.

Whatever.

Hur som helst. Det här han skriver om är också det jag längtar efter i biomörkret nu när hösten känns komma närmare. Men jag har nog lite stora förväntningar, men trailern lovar ju så mycket!

Attack!

Förstå att jag blev paff när jag kände något som kröp på min hals, så jag nöp tag och såg någonting stort och grönt sprattla ur min hand. En gräshoppa.

Knappt ens sett någon på riktigt i mitt liv och så kommer en och attackerar mig. Jag hatar småkryp och nu ryser jag i hela kroppen. Huvaligen.

Sen kom regnet

GAIS don't score goals - but if they did, it would probably be the best goals in the world.

Lätt att hålla sig för skratt i dag på Ullevi. Fruktansvärt lätt.
Lite svårare när skyfallet kom efter matchen. Ja, lite svårare faktiskt.
Allt blev så typiskt GAIS helt enkelt, så det är bara att ta det med en gnutta humor.

Kul med lille Johan Mårtensson som gjorde första matchen från start i dag och blev utsedd till matchens bäste spelare. Enda gaisare med självförtroende på planen. Men han är ju bara 89:a så lite bitter är jag alltjämt. Men det kanske också var därför han var så bra - han får knappt gå ut på krogen och så. Resten av spelarna såg ut att ha festat hårt under gårdagen.

Snart börjar Premier League. Då kanske man kan få känna lite lycka igen. Första titeln blev ju bärgad i dag. Glory.

Utgång

Det började med att jag och Sigrid lagade middag. Det fortsatte med att vi gick till Kings Head och träffade Anton, Hjalmar och Solle. Vi skulle ge oss av och Anton och Solle försvann bort mot Järntorget, medans jag drogs med av Hjalmar och Sigrid till en minilägenhet på Andra Lång. Sedan fortsatte det.

Spontanitet är nog den bästa egenskap människan skapat sig.

Fast det kan ju bli lite krångligt ibland. Men det löser sig alltid på något vis.

Lite reklam för en omsadlad reklamare

Jag har ju tidigare berättat om Silverfisken, ja han har till och med varit här och dumpat en kommentar i all hast för att göra en göteborgsk yngling uppspelt av bekräftelse för en dag, och nu får ni lite till. På hans allmänna begäran.

Han är och kommer att vara en förebild för mig. Jag har nästan bara läst om och av honom. Sett lite porträttbilder på honom, bland annat en hiskelig mustaschbild. No more, I say. Och så har jag sett en kortare film när han läser en svensk barnbok för sin son.

Han ber oss läsare nu att hjälpa honom och jag gör det gladeligen.

Recently, Jonas Peterson left his stunning career in advertising in order to become a professional photographer. He also left Sydney and moved to Brisbane. His new blog [click to view] is made into a portfolio where he flashes some of his best pictures. E.g., the slideshow from his friends' wedding gives you many really good ones. Some of the photos are even better when the story behind them are told, and Jonas doesn't like keeping his mouth shut.
Which we love. A lot.

I do recommend a visit and don't be shy. Tell him what you think with a comment or two.

Mindre uppdatering

Det... råder viss torka hos mig just nu. Ingenting att skriva några värda ord om. Ni förstår då säkert att jag börjat köra truck om dagarna igen.

Men i tisdags träffades ett gäng gamla (och några nya) bekantingar från Brighton på Kings Head. Ganska så fint. Onsdagen spenderades med att visa Ida runt stan en del och avslutades med att fira min gaissyster Elin som fyllde år förra helgen.

Egentligen skall jag bara lägga huvudet på sned och låta kroppen falla i dvala, omkull stolen och ned på golvet. Sova som aldrig förr. Det vore skönt, säger han som hade två veckors semester nyligen.

Det blev och blir inget Way Out West för min del, till ert förtret. För mycket pengar och för alldeles för lite tid över till sådant, tyvärr.

WOW eller inte?

Sjukt kluven till om jag skall gå på Way Out West. Jag kan inte bestämma mig alls. Jag kommer med största sannolikhet jobba till 18 på fredag. Hjälp mig att bestämma mig.

Jag vill så gärna se Franz Ferdinand, men de börjar ju strax efter sex. Och så en del andra också, men det är sjukt tight på schemat. Bah. Jobbigt. Jag överlåter till er läsare.

Alla tre dagar eller ingen?

Varma kramar

I min sammanfattning av Yran nedan, tog jag inte med Jenny Owen Youngs. Det av misstag. Men antagligen visste mitt huvud att jag ville ge henne ett helt eget inlägg. Den amerikanska skönheten spelade i Zig Zag-tältet och jag och Hanna fick springa det snabbaste vi orkade för att inte missa allt för många av hennes toner.

Väl framme skuttar vi oss fram bland den aningen glesa publiken och får till och med parkettplats framme vid kravallstaketen.
Hon spelar vackert, naket och blygt. När hon väl pratar är hon desto mer vågad - stoppar upp mitt i en sång för att hon tror hon redan spelat den till exempel. Eller när hon vill veta mer om vad gott som kommit ur det här landet, förutom Abba, Ace of Base, Max Martin och Ikea.

Nu när jag sitter här och lyssnar på regnet som faller i den göteborgska sommardagen, och fortfarande känner en viss stickande brandlukt i näsan, då tänker jag på hur varmt Jenny kramades efter konserten. Hon gick ut i publiken och tog emot alla som ville kramas och säga några ord.

Jag stod och väntade, planerade vad jag ville säga. Att hon är så söt och så underbar och så, ni vet. Jag fick inte fram något, men kunde i alla fall viska i hennes öra.

"Thanks for a fantastic show Jenny. Loved it."

Men jag tror hårdheten i min kram ändå avslöjade mig.

Tävling hos Whirl

Jösses. Jag är sjukt sent ute, men det blev inte så mycket Internet och bloggar i helgen. Nej, ingenting alls.

Här ska jag vara med och tävla, men skynda på - tävlingen håller bara på i nio timmar till. Kanske hinner jag får med mitt bidrag.

Whirl heter egentligen Emelie och är jätteduktig på illustrationer och att blogga. Och det menar jag faktiskt, även om det lät väldigt klyschigt och fjäskigt.

Den här bilden tävlar man om. På fotopapper!

Åh, herregud

Jag och Hanna skulle försöka sammanfatta Yranhelgen 2008. Vi kom fram till att det var ganska så svårt och suckade bara fram ett karaktäristiskt "Åh, herregud."

Knappt en lugn stund sedan Hanna for från Gotland och nästan missade tåget till Östersund.

Vi gör så här. Jag ger en kort kommentar om varje artist vi såg. I turordning.


TORSDAG

Mange Schmidt - Uppvärmning, och vilken sådan! Jösses, vad han bjöd på sig själv. Härlig start. Sidekicken Tomas Rusiak körde extranumren själv och som han gjorde't.

Kent - Oh boy. Titta bara på bilden och förstå. Direkt efter spelningen tog mina batterier till kameran slut.

(mer bilder från andra artister kommer upp på bilddagboken inom de närmsta dagarna.)

Lykke Li - Vi hamnade på hennes P3-spelning redan under eftermiddagen och fastnade där en stund. Fortsatt mys, och vilken röst hon har i sig.

Justice - Jag har aldrig varit på en röjigare konsert. Det var magiskt. Stroboskoplamporna fick nog alla att få epilepsi, men basgången, som också väckte Storsjöodjuret, fick våra ryckiga muskler att dansa och hoppa i eufori till busiga remixer.


FREDAG

Alla spelar Allan - Jämtländska artister (inklusive Bedroom Eyes, Annika Norlin, Martin och Julie Hanberg och Autisterna), samt härlige Stefan Sundström, hjälptes åt att hylla Hissmofors stolthet Allan Edwall. Stort och mysig start på den lugnaste dagen.
The Magic Numbers - Skönt gung och en allt växande publikskara fick till slut höra det fantastiska extranumret och sista låten på konserten. Det engelska bandet drog på en rejäl charmoffensiv och spelade Håkan Hellströms Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Och sjöng på svenska(!), även om denna var minst sagt knagglig. Det tog ett litet tag att förstå det - men raden "Vad jag bryr mig om nu" satt precis där den skulle.

Säkert! - Förra året klagade jag ganska så jättehögljutt över att hon spelade på Stortorget och att hon inte alls kunde fylla ut den kostymen. I år fick hon ta plats på den något mindre Badhusparksscenen. Intimare och mer folk. Sicken kombination. Ljuvligt.

Gocoo - Japanerna med otroligt synkade trumslag imponerade stort. Tråkigt nog drog ett skyfall in över Östersund och de fick inte riktigt den uppskattning de förtjänade.


LÖRDAG

Magnus Uggla - Han leverade inte. Men det hade man väl inte trott heller. Det behövs inte, låtarna är så pass fastrotade i våra bakhuvuden att han skulle kunna spela upp dem på skiva, sätta sig på scenen och bara titta på alla fylledansande människor.

Presidenttalet - Jag blev något besviken. Hanna tyckte vi var lite väl patriotiska, men charmiga.

Håkan Hellström - Vilken avslutning. Inte mindre än tre gånger fick jag ta till näsduken. Känn ingen sorg för mig, Göteborg är underbar och snäppet bättre i exil. I alla fall för den ensamme individen. Tidigare nämnda Kärlek är ett brev skickat tusen gånger gjorde det tjockt i halsen och obligatoriska Nu kan du få mig så lätt gjorde kinderna lite saltare. Det var inte bara regn.

Åh, herregud.