Åskmannen

Det dundrade och blixtrade hejvilt då jag stod och väntade på bussen hem efter jobbet.

Regnade och haglade gjorde det också.

På busshållplatsen i dag stod en man någon meter ifrån mig. Han kändes ganska så gammal men hans feta postpubertala hy sade någonting annat. Visst, man är postpubertal även i medelåldern och som pensionär, men ni hajar.

Välansat hår och moderiktiga glasögon. Skjorta, ljusbruna manchesterbyxor och en cardigan knuten över axlarna. Finskorna på. De fina skorna alltså. Inte några östliga grannflickor.

Så stod han där. Lugn till en början.

Sedan brakade helvetet lös för honom.

Blixten slog ned en gång bakom bergen. Ögonen vidgades på honom och han snörpte ihop munnen och petade in fingertopparna i öronen. Efter en knapp minut slappnade han så av. Bara för att se ett ny blixt över himlen. Nu något närmare vår position.

Han ryckte till i armarna och petade in fingrarna i hörselgången igen. Den här gången började han stampa med fötterna lite lätt. Regnet tilltog och haglet blev tätare. Nervöst tittade han sig omkring på oss andra som står lugna och tänker på annat.

Blixtnedslagen och åskmullren blev tätare och tätare. Nu håller han konstant för öronen, studsar lätt och vrider på sig. Det hela börjar mer och mer arta sig till någon slags regndans.

Klimax kommer när han börjar humma och stöna, ja till och med bli andfådd av sin nervositet. Han verkar vara rädd för att stå på marken och vill helst av allt studsa iväg från busskuren.

Jag som stod närmast den, uppenbarligen, åskrädda mannen kände obehag och jag var riktigt glad att bussen kom efter tio minuters nervdaller.

Han gick också på bussen. Jag satte mig så långt bort jag kunde.