Klockan är halv två och jag ska försöka sammanfatta en härlig fredag.
När tentan var avklarad skyndade jag mig till bussen för att sätta mig ned, slå på min iPod och lyssna järnet på all Kentmusik jag har. Jag går av bussen och Kungen är död spelas i mina öron. Jag börjar längta ordentligt och det pirrar till i kroppen när jag tänker hårt på den fantastiska känslan av gemenskap under konserter.
Hem igen. Jag och mamma sitter och tittar en stund på Albert och Herberts Julkalender. Vi sade nästan i mun på varandra att julkalendrar var bättre förr. En snabb pling till Hanna för att se till att hon är vaken och på gång för lite road trip-äventyr. Lyckligtvis är hon mer än peppad och jag sover en stund på saken, innan hon ringer igen och ger lite mer direktiv om att hämta mig och att fixa batterier till den åh, så viktiga bilmusiken. Utan musik på vägarna kommer man att dö av tristess, hur intressant sällskapet än är. Faktum är att jag helst har musik på i bakgrunden när jag än pratar med någon. Kanske är det för att minska risken för dödliga och pinsamma tystnader, kanske stimuleras hjärnan av musikens rytm.
Eftersom pappa kommer hem tidigt från jobbet och han har blivit informerad om långa köer i Tingstadstunneln kör han mig till Burger King vid Delsjömotet för att möta upp Hanna där istället. Klockan närmar sig fyra och jag sätter mig i Hannas bil. Nu är vi äntligen på väg. Det vi spånat i sedan någon gång i Brighton när jag fick lyssna på Tillbaka till samtiden för första gången. I vardagsrummet hos snälla tant Caroline, med Bena /bi:nə/ i knäet på Hanna om jag inte missminner mig. Jag fascinerades av de vackra bilderna i den begränsade upplagan av böcker som såldes tillsammans med skivan. Där någonstans såddes ett frö till att gå på en konsert tillsammans. Senare fick vi även nys om en vårserie av konserter. Vi ska gå tänkte vi, och bestämde det. Det tog tid att bestämma datum, men nu skulle det bli av. Biljetterna hämtades ut i söndags. Nu satt vi i bilen mot Skövde. Ingenting skulle nu kunna stoppa oss. Hoppades vi på i alla fall.
Att ta sig till Skövde var inga problem och att de sedan hade byggt en rondell som Eniro.se hade någon aning om är inte vårt fel, men efter en liten felkörning lyckades vi hitta till Billingehov och vi beslöt oss för att leta upp någonting i matväg.
Vi hittade Alpina. Skövdes maffia tillhåll. ”Jalla, Toni! Mannen, kebab på väg?”
Jag skrattade gott och försökte trycka i mig min kebabpita. Det var lättare sagt än gjort och jag kunde faktiskt inte trycka i mig hela trots min hunger. Imponerande och lite undanskuffade Alpina är att rekommendera. Klockan började närma sig sju och vi begav oss än en gång till Billingehov. Den här gång för att äntra den rätt moderna isladan.
Familjen imponerade inte direkt. Skön skånsk dialekt och energi på scenen räckte inte för att kunna höja låtarna ett snäpp till. Självklart var hiten ”Det snurrar i min skalle” en stämningshöjare av dignitet, men i övrigt? Njae. Tyvärr, men jag fortsätter lyssna på albumet – låtarna växer för varje spelning.
Spänningen höjs och snart är det dags. Jublet är långt från öronbedövande med det starkt rödorangea ljuset från den brinnande stigande stjärnan kallad sol i bakgrunden överväldigar mig och det verkar som om resten av publiken också blir något paralyserad när Vy från ett luftslott drar igång. Inte heller Sundance Kid får en att höja på ögonbrynen direkt, även om publiken börjar förstå vad det handlar om. Socker får lite mer gung på publiken och vi är på tårna under Revolt III. Palace & Main går på rutin och 10 minuter (för mig själv) rullar på innan kvällens första ordentliga allsång kommer igång i form av underbara stockholmssagan Columbus. En av mina favoriter LSD, någon? höjer tempot igen. Det blev dock desto mer känslosamt för mig under Romeo återvänder ensam men jag hämtade mig kvickt med Generation Ex som jag längtat efter länge.
Tyvärr tycker jag att Den döda vinkeln också går lite väl mycket på rutin, men det är utan att det blir tråkigt. Musik Non Stop, Kärleken Väntar, Ingenting och publiken ger ett härligt gensvar. Det har blivit riktigt varmt vid det här laget.
Nu kommer, enligt mig, konsertens första stora höjdpunkt – de fantastiska up tempo-versionerna av Om du var här och framförallt Dom andra. För att Dom andra någonsin ska bli intressant hädanefter måste jag lyssna på den med lite högre tempo än originalet. Det där var galet bra, Kent!
Jocke Berg och kamraterna tackar för sig och vandrar ut. Ett par minuter senare kommer man tillbaka och spelar underbara Kevlarsjäl som också får en skön allsångfeeling. 747 avslutar och mellan dessa två nummer trycks Vinternoll2 in. 747 ger tillfälle för alla mobilkameror att plockas fram. Jag kan vid ett tillfälle räkna till 17 stycken bara rakt framför mig. Ser bisarrt ut med en mängd displayer under den vackra vyn av scenen. Armarna vajar från sida till sida i ett hav, som jag velat se uppifrån, för att avsluta.
Folk börjar dra sig hemåt efter att Berg tackar för sig och lovar att vi ses igen. Vi ska ju få se honom igen, varför går ni? Hallå? Men jag klagar inte. Både jag och Hanna har nu endast personer med en medellängd på 150 cm framför oss och vi har helt fri sikt till solen och Jocke. Det är magiskt när Mannen i den vita hatten (16 år senare) avslutar konserten. Med flera nya verser och långa hyllningar i form av publikens skrikande av raden ”Älskling, vi ska alla en gång dö” får konserten ett värdigt avslut som ger mig rysningar ännu. Avslutningen kunde inte ha varit bättre, vackrare eller mer perfekt.
Nu är det slut på riktigt men det är en härlig känsla i magen. Det är något speciellt med Kent för de har lyckats trycka på de där ömma punkterna som faktiskt får en att tycka så mycket om konserten. Svårt att ringa in exakt vad det är, men det finns där hos den otroligt hete Jocke Berg. Honom med en klick smör på, som Hanna skulle uttryckt det.
Hanna roffar (frågar snällt och får tillåtelse) åt sig en plansch att sätta upp hemma i Mölnlycke eller hemma i Brighton, och vi beger oss hemåt efter en underbar kväll. Vi hinner dock leka svarttaxi i Skövde också. Ett trevligt göteborgskt par söker skjuts in till centrala Skövde och får naturligtvis det mot en mindre ersättning som de envisas om att lämna ifrån sig. ”Aahja! Tack då!”
Halv ett kramas vi hejdå hos mig. Det är en kväll jag aldrig glömmer. Tack Hanna. Tack Familjen. Men framförallt: Tack Kent!
(Med reservation för ändringar i texten när som helst. Jag kan komma på nya saker och kanske ändra fakta senare, eftersom jag är för trött för att läsa igenom det hela just nu. Tack för visat intresse.)
När tentan var avklarad skyndade jag mig till bussen för att sätta mig ned, slå på min iPod och lyssna järnet på all Kentmusik jag har. Jag går av bussen och Kungen är död spelas i mina öron. Jag börjar längta ordentligt och det pirrar till i kroppen när jag tänker hårt på den fantastiska känslan av gemenskap under konserter.
Hem igen. Jag och mamma sitter och tittar en stund på Albert och Herberts Julkalender. Vi sade nästan i mun på varandra att julkalendrar var bättre förr. En snabb pling till Hanna för att se till att hon är vaken och på gång för lite road trip-äventyr. Lyckligtvis är hon mer än peppad och jag sover en stund på saken, innan hon ringer igen och ger lite mer direktiv om att hämta mig och att fixa batterier till den åh, så viktiga bilmusiken. Utan musik på vägarna kommer man att dö av tristess, hur intressant sällskapet än är. Faktum är att jag helst har musik på i bakgrunden när jag än pratar med någon. Kanske är det för att minska risken för dödliga och pinsamma tystnader, kanske stimuleras hjärnan av musikens rytm.
Eftersom pappa kommer hem tidigt från jobbet och han har blivit informerad om långa köer i Tingstadstunneln kör han mig till Burger King vid Delsjömotet för att möta upp Hanna där istället. Klockan närmar sig fyra och jag sätter mig i Hannas bil. Nu är vi äntligen på väg. Det vi spånat i sedan någon gång i Brighton när jag fick lyssna på Tillbaka till samtiden för första gången. I vardagsrummet hos snälla tant Caroline, med Bena /bi:nə/ i knäet på Hanna om jag inte missminner mig. Jag fascinerades av de vackra bilderna i den begränsade upplagan av böcker som såldes tillsammans med skivan. Där någonstans såddes ett frö till att gå på en konsert tillsammans. Senare fick vi även nys om en vårserie av konserter. Vi ska gå tänkte vi, och bestämde det. Det tog tid att bestämma datum, men nu skulle det bli av. Biljetterna hämtades ut i söndags. Nu satt vi i bilen mot Skövde. Ingenting skulle nu kunna stoppa oss. Hoppades vi på i alla fall.
Att ta sig till Skövde var inga problem och att de sedan hade byggt en rondell som Eniro.se hade någon aning om är inte vårt fel, men efter en liten felkörning lyckades vi hitta till Billingehov och vi beslöt oss för att leta upp någonting i matväg.
Vi hittade Alpina. Skövdes maffia tillhåll. ”Jalla, Toni! Mannen, kebab på väg?”
Jag skrattade gott och försökte trycka i mig min kebabpita. Det var lättare sagt än gjort och jag kunde faktiskt inte trycka i mig hela trots min hunger. Imponerande och lite undanskuffade Alpina är att rekommendera. Klockan började närma sig sju och vi begav oss än en gång till Billingehov. Den här gång för att äntra den rätt moderna isladan.
Familjen imponerade inte direkt. Skön skånsk dialekt och energi på scenen räckte inte för att kunna höja låtarna ett snäpp till. Självklart var hiten ”Det snurrar i min skalle” en stämningshöjare av dignitet, men i övrigt? Njae. Tyvärr, men jag fortsätter lyssna på albumet – låtarna växer för varje spelning.
Spänningen höjs och snart är det dags. Jublet är långt från öronbedövande med det starkt rödorangea ljuset från den brinnande stigande stjärnan kallad sol i bakgrunden överväldigar mig och det verkar som om resten av publiken också blir något paralyserad när Vy från ett luftslott drar igång. Inte heller Sundance Kid får en att höja på ögonbrynen direkt, även om publiken börjar förstå vad det handlar om. Socker får lite mer gung på publiken och vi är på tårna under Revolt III. Palace & Main går på rutin och 10 minuter (för mig själv) rullar på innan kvällens första ordentliga allsång kommer igång i form av underbara stockholmssagan Columbus. En av mina favoriter LSD, någon? höjer tempot igen. Det blev dock desto mer känslosamt för mig under Romeo återvänder ensam men jag hämtade mig kvickt med Generation Ex som jag längtat efter länge.
Tyvärr tycker jag att Den döda vinkeln också går lite väl mycket på rutin, men det är utan att det blir tråkigt. Musik Non Stop, Kärleken Väntar, Ingenting och publiken ger ett härligt gensvar. Det har blivit riktigt varmt vid det här laget.
Nu kommer, enligt mig, konsertens första stora höjdpunkt – de fantastiska up tempo-versionerna av Om du var här och framförallt Dom andra. För att Dom andra någonsin ska bli intressant hädanefter måste jag lyssna på den med lite högre tempo än originalet. Det där var galet bra, Kent!
Jocke Berg och kamraterna tackar för sig och vandrar ut. Ett par minuter senare kommer man tillbaka och spelar underbara Kevlarsjäl som också får en skön allsångfeeling. 747 avslutar och mellan dessa två nummer trycks Vinternoll2 in. 747 ger tillfälle för alla mobilkameror att plockas fram. Jag kan vid ett tillfälle räkna till 17 stycken bara rakt framför mig. Ser bisarrt ut med en mängd displayer under den vackra vyn av scenen. Armarna vajar från sida till sida i ett hav, som jag velat se uppifrån, för att avsluta.
Folk börjar dra sig hemåt efter att Berg tackar för sig och lovar att vi ses igen. Vi ska ju få se honom igen, varför går ni? Hallå? Men jag klagar inte. Både jag och Hanna har nu endast personer med en medellängd på 150 cm framför oss och vi har helt fri sikt till solen och Jocke. Det är magiskt när Mannen i den vita hatten (16 år senare) avslutar konserten. Med flera nya verser och långa hyllningar i form av publikens skrikande av raden ”Älskling, vi ska alla en gång dö” får konserten ett värdigt avslut som ger mig rysningar ännu. Avslutningen kunde inte ha varit bättre, vackrare eller mer perfekt.
Nu är det slut på riktigt men det är en härlig känsla i magen. Det är något speciellt med Kent för de har lyckats trycka på de där ömma punkterna som faktiskt får en att tycka så mycket om konserten. Svårt att ringa in exakt vad det är, men det finns där hos den otroligt hete Jocke Berg. Honom med en klick smör på, som Hanna skulle uttryckt det.
Hanna roffar (frågar snällt och får tillåtelse) åt sig en plansch att sätta upp hemma i Mölnlycke eller hemma i Brighton, och vi beger oss hemåt efter en underbar kväll. Vi hinner dock leka svarttaxi i Skövde också. Ett trevligt göteborgskt par söker skjuts in till centrala Skövde och får naturligtvis det mot en mindre ersättning som de envisas om att lämna ifrån sig. ”Aahja! Tack då!”
Halv ett kramas vi hejdå hos mig. Det är en kväll jag aldrig glömmer. Tack Hanna. Tack Familjen. Men framförallt: Tack Kent!
"Och ni, kom ihåg att det är fredag, så då är det mycket bättre med sju öl istället för fem öl!" // Jocke Berg
(Med reservation för ändringar i texten när som helst. Jag kan komma på nya saker och kanske ändra fakta senare, eftersom jag är för trött för att läsa igenom det hela just nu. Tack för visat intresse.)
4 kommentarer:
Jag vill ju framförallt hata dig. Du var där, jag var inte där. Kent är det band jag lyssnat längst på och fortfarande älskar. Kent är minnen. Så jag vill verkligen hata dig för att du fick uppleva och inte jag. Jag hade inte ens en rimlig chans eftersom halva Europa ligger emellan.
Men jag kan inte riktigt. Du verkar ha njutit av konserten, upplevt den, och du lovsjunger den. Du ger mig en idé om hur det var att vara där, och jag kan blunda, sätta på Mannen i den vita hatten (16 år senare) och nästan, nästan, vara där.
Så jag antar att jag får tacka dig istället för att hata dig.
Även om det svider lite.
Fin recension!
vagabond
Jo, egentligen vill man ju att hela världen skall kunna ta del. Och mitt arbete verkar slutfört då jag nästan lyckas få dig att vara i Skövde i dina tankar. Så nära det går komma utan att stå ute i kylan och frysa till ett dovt mumlande utanför arenaväggarna. Som sagt, 'my work here (or probably there) is done'.
suss
Tack!
jättekul att du lagt ner så mycket tid med att recensera :D jag känner verkligen igen mig..speciellt det där om rondellen! hade också skrivit ut en vägbeskrivning från eniro, shiit vad irriterande när man inte hittade :'( trodde jag skulle missa allt, men det gjorde jag inte som tur var ;)
Skicka en kommentar