Och hon skrek "Jobba, jobba jo-obba!" i telefonen

Tidigt i morse vaknade jag av att telefonen ringde. Den här gången förväxlades det inte med alarmet, utan jag svarade med precis den myndiga röst man har efter fem timmars halvtaskig sömn.

Jag: "Mm, ööh... Michael?"
Överpositiv konsultchef: "Åh, hej. Gud, så bra att jag fick tag i dig. Du sover kan jag tänka mig? Det är *** från ***!"
J: "Mhmgruff... Okej, ja jo. Jag sover."
ÖK: "Får be om ursäkt, men när kan du vara på jobbet."
J: "Eh... timma kanske."
ÖK: "Så bra. Gud, så bra att jag fick tag i dig. Tusen tack!"
J: "Mhm."
ÖK: "Hej!"
*click*

Och vips skulle jag jobba i dag också. Inte mig emot, pengar växer ju inte på träd. Den go'a överraskningen var sedan när min chef på arbetsplatsen uttrycker sin glädje över att se mig. Glädjen var det inget fel på, möjligen är belöningen för mitt snabba inhopp lite underlig. Jag får jobba på söndag. Egentligen fanns ingen plats över, men nu skapades hux flux några extra timmar för att även jag skulle få plats. Visst, pengar är fina och det är dubbelt upp på söndagar, men knepig belöning ändå.

Köplusta

Jag gick in på Bengans med Hanna och tanken att hålla händerna knutna i fickorna. Det skulle banne mig inte köpas något i dag.

Det höll på att brista när jag hittade en samling med Spike Jonze-kortfilmer och det brast på riktigt när jag höll "Upp till kamp"-boxen i handen. Att sedan Justice dokumentär/live-dvd "A Cross the Universe" slank med i korgen kunde inte hjälpas.

Nästa löning, Spike, då får du också följa med hem.

Premiärkväll

Det är väl jättefint med kärlek och så men jag blir ärligt talat äcklad av den megaexponering den kungliga förlovningen får. Extrainsatta nyhetssändningar med intervjuer av senila gubbar och tanter. Nej tack.

Dock är filmen på kungörelsen mycket underhållande.

På ett bitande kallt Valhalla vann GAIS årets hemmapremiär. 2-0 mot Elfsborg. Fint som snus och plötsligt kändes optimismen krypa lite närmare. Inte för att det är lugnt på något vis inför i år, men det var kul att se ändå. Elfsborg vinner inte guld i år. Målvakten är för klen.

Flytt på gång

Kort sammanfattning av helgen:

Filmnördar i huvudstaden gör världen osäker på mongoliska restauranger, Bantorgshotell och små privata biosalonger. Mycket trevlig helg.

I övrigt. Den här bloggen läggs inte ned, den kommer dock att flyttas till en ny adress inom kort. Jag flyttar men det ska gå så smidigt som möjligt. Den stora anledningen är vikten av att inte uppge fullt namn och kunna vara någorlunda anonym, speciellt med ett ovanligt efternamn, inför framtida anställningsintervjuer alternativt kändisskap. Någonting jag skrev i maj 2006 kan stjälpa mig trots att det inte är den jag är nu till exempel, och det vore oerhört onödigt. Därför flyttas inte hela bloggen heller, utan endast utvalda delar av den. Likt Silverfisken gjorde då han fick erbjudandet att bli betald bloggare.

Jag ska registrera domännamn, designa ett nytt utseende och välja ut de mest värdefulla inläggen. Sedan kommer en övergångsperiod där den här bloggen finns kvar i cirka en månad eller liknande. Om du har något inlägg som du speciellt tycker skall finnas kvar, kan du kommentera kort vilket och varför.

Rutiner är överskattade

I dag var en lång dag på jobbet. Klockan tycktes gå baklänges mot lunch istället för framåt rast. Jag är inte byggd för fastställda lunch och rasttider. Rutiner är överskattade.

Tre timmar - Lunch.
Tre timmar - Rast.
Två timmar - slut.

Men i morgon åker jag till Stockholm och bor på hotell. Mitt i stan. Tänk om jag blir kär i staden jag lärt mig hysa förakt för utan undantag. Öppna sinnen, kameran i handen och filmintresset i huvudet och det kommer nog att bli trevligt.

Tänk på pengarna, tänk på pengarna

Det var enkelt att vakna igår. På riktigt och det kändes lätt i hjärtat när jag åkte iväg med bussen. Sedan gick någonting toksnett. En medioker, men inte bedrövlig, dag på jobbet sabbade allt. Nu sitter jag och är bitter, har ont i princip överallt och vill helst bara sova.

Men så tänker jag ett steg längre. Sover jag, kommer jag vakna lagom till att jag ska jobba igen. Ja. Kul. Tur jag har en annorlunda helg i Stockholm i antågande.

Och förresten kan jag ju inte sova eftersom jag ska titta på Popcirkus med bland annat Anna Ternheim och Skansros och senare också Manchester United - Fulham. Här finns det inte tid för sömn.

Le, det är verkligheten

Kvällens enda lilla dammkorn på linsen är att jag måste sova. Det finns så många hårt glada känslor i mig och mitt hjärta just nu att jag håller på att spricka.

Jag vill inte sova, för jag vet att jag kommer vakna upp med ett leende och sedan bli tillknycklad av jobbet. Men det kommer vara lätt att vakna. Lättare än vanligt att jobba. Lätt att ta bussen hem och förhoppningsvis har jag då klurat ut en fantastisk beskrivning av känslan. Den som värmer hjärtat som bara kärlek kan.

Uppskattning. Visa mer uppskattning, folk.

Brum säger flaskan och livet

Det står en tvåliters pet-flaska bredvid mig. Den är fylld till en femtedel av Coca-Cola. Jag sitter så stilla jag någonsin kan, harklar mig och lyssnar intensivt. Det brummar från flaskan. Och så fnittrar jag lite grann.

Och igen.

Ibland är regression ganska skönt. Att man kan gå tillbaka i utvecklingen och släppa allt för en kvart eller så. Bara för att lyssna till de små sakerna. De som visar att vi, konstigt nog, lever.

Sedan hostar jag för att lungorna inte vant sig vid den varma luften inomhus. Jag hostar nästan så jag spyr. Det visar också att jag lever, men är inte lika njutbart.

I B Positive

Det kommer inte spela någon roll hur mycket jag försöker övertyga er, ni kommer alltid tro att jag gick dit bara för att Navid skrivit om det. Men redan i lördags bestämde jag mig för att besöka Droppen i Nordstan på måndagen.

Faktum är att det var min första tanke också när jag vaknade. Det är en skitbra sak att lämna blod om man kan. Dessutom får man ju gratis fika. Det är inte helt fel. Men som för alla andra, måste mitt blod testas först och jag hade lite tveksamheter eftersom jag haft gulsot som liten. Troligen är det inget problem, och om fem veckor lämnar jag mina första deciliter blod.

Jag tycker det är ganska så jättebra. Dessutom fick jag ju foten ur för en gångs skull.

Man måste inte äta stek på söndagar

Min kropp är alldeles slut. Inte vet jag varför, men kanske är det något slags lättnadsrus som fyllt mig och nu sakta andas ut. Jag var hos Hanna på födelsedagsmiddag i dag. Det var mysigt, vegetariskt och enormt trevligt. En blandad kompott människor som passade fint ihop. Alla var så snygga.

Ja, alla utom Ludde, den korvtjocke hunden som var på besök.

Men hur som, det lilla spel av vinterkubb och vinterfotboll som utgjorde aptitretaren kan väl knappast ha tärt så på min kropp?

Kollage av fejkade polaroidbilder är bra. Magdalena finns dock inte med på bild där, men hennes namnskylt i alla fall. Och ifall jag inte har sagt det - maten, åh maten!

Nu börjar det pirra

Visst, det är fredagskväll.
Visst, det bubblar en del i blodet.
Visst, man är väl lite kåt. Fast det är nog bara för att fotbollen har smygstartat för oss gaisare. Satt och följde Hammarby - GAIS via Hammarbys ganska duktiga liverapportering från första träningsmatchen för i år. Förlagd utanför Los Angeles, på Home Depot Center, slutade matchen rättvist 1-1.

Spännande att islänningen Baldvinsson producerar från första match. Det gjorde visserligen Super-Migen också. Naturligtvis torde islänningens smeknamn bli Super-Ballen, men huruvida det är uppskattat är osäkert.

Det var första smaken på det grönsvarta katastrofår det här bara kan utveckla sig till. Media börjar tro så smått på GAIS och Wanderson ses som en lite större profil bland alla möjliga brassar och det betyder bara en sak - underdogen GAIS är numera accepterade och har klarat sig kvar de tuffa första åren och bara för det åker vi ur i år. Kanske är tur att Öis nu tippas högre pga en MacSantos. Sorry, men den kommer inte med plusmeny Öis, men det är värt ett helt annat inlägg. Hur som helst.

Tjugofjärde spelas första hemmamatchen. Jag kan inte vänta. Det är hysteriskt jobbigt nu. Man kanske ska sova fram tills dess. Ja, jo. En stund kan sovas bort i alla fall.

God natt.

Rättvist och bra

I går fick Sigrid en pastalunch med halvt arbetslösa mig.

I dag fick Hanna en sushilunch med fortfarande halvt arbetslösa mig.

Och jag råkade shoppa loss. Fast det gör inte så mycket för de här jeansen vill jag nog begravas i. Så sköna tycker jag att de är. Och galet rättvisemärkta också. Och på rea. Good shite på Icons of Eco.

Apropå ett västkustskt backslick

Jo, jag tänkte på en sak.

Är inte göteborgska brats sjukt onödiga? Jag menar, var kommer de ifrån?

De är ju om möjligt ännu drygare än deras stockholmska bröder, eftersom Göteborg är Sveriges mest uttalade arbetarstad. Och det ligger oändlig mängd historia och sanning bakom det. Backslicken som pratar västkustskt (fast naturligtvis med försök till Lidingö-i:n som snarare låter som Åstol-i:n) blir en samling wannabes med sina farföräldrars avsvetsade fingrar och lortiga fotsulor hängandes i släktträdet.

Mycket därför föraktar jag rosaskjortorna.

I tårar igen...

Nu skrattar jag så jag gråter. Igen. Andra gången på två tre dagar.

Den här gången beror det på urklipp från Barack Obamas egenhändigt skrivna bok. Hysteriskt klockrena kommentarer från hans high school-kompis Ray.

Guess what?
Boken finns som ljudbok.

Guess what again?
Barack Obama är själv uppläsare.

Så här skulle det kunna låta ifall man ställer följande frågor (klicka på SVAR, för att lyssna på Baracks kommentarer):

What do you think of Sweden? And its population?
SVAR

What about Dick Cheney?
SVAR

So, Mr. President, what are your opinion on the economic situation?
SVAR

Daaaad?! Can I have fries with my burger?
SVAR

I've lost my number, can I have yours?
SVAR

Vad jag bryr mig om nu

Förlåt. Det blir ytterligare ett youtubeklipp här. Men jag minns Storsjöyran i somras. Och jag minns brittiska The Magic Numbers. Hur gemytlig spelningen Badhusparken var. Jo, jag har berättat förut, men nu är det ännu lite finare. Jag och Hanna stod längst fram vid staketet och det var inte mycket folk till en början.

När sista låten går igång är det desto fler, och plötsligt kändes det lite som att halva Östersund samlats kring scenen där de två syskonparen spelade. Vi hummar med i en känd melodi, men kan inte riktigt höra vad som sjungs.

- Det låter som att dom sjunger på svenska..? frågar Hanna.
- Mjo lite faktiskt, men njae, så kan det väl inte vara? svarar jag. Fast... är inte det här en Håkan-låt?
- Men... Dom sjunger ju på svenska! Lyssna! utbrister Hanna samtidigt som hon hoppar till av förtjusning. Dom gör det! Dom gör det!

Och sedan hittade vi rätt, med viss modifikation, i texten till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. I dag, tack vare Attityd-Viktor kan jag, och du, få höra den underbara Billy Landsdowne-svenskan. Den här gången från en spelning i julas på Cirkus i Stockholm.

Om Star Wars var svensk

Inte ofta skrattar man så mycket att man till och med börjar gråta, men när jag såg den här fan-filmen för första gången gick vattnet så att säga.

Det är briljant. Humorn inte på Sagan om de bannlysta-klass, men det är stort att koppla ihop så många skådespelares repliker och det gör den här fan-filmen fantastiskt bra.

Min framtid och så

Nu har jag jobbat två dagar. Mina fötter värker, händerna är torra och ett finger blev nästintill vanskapt på grund av en tung back med risgrynsgröt. Framförallt är jag så trött att jag knappt kan stå upp när jag kommer hem. Enda anledningen till att jag vaknade när jag skulle av bussen i stan var att chauffören svängde skarpt och att mitt huvud slog i sidofönstret.

Ett gäng tappra själar har arbetat på mitt jobb i sju, åtta, nio till och med tio år. Hur fan orkar dem? Det är ett tungt arbete, i kyla på betonggolv och aldrig finns någon möjlighet till omväxling. Inte någonsin. Okej, man kan jobba natt – men det är ändå samma sak fast med färre medarbetare.

Jag ser naturligtvis ett mönster i dem som jobbar. De är alla ungkarlar, något överviktiga, utan egentligt socialt umgänge utanför jobbet och de jobbar så mycket övertid som möjligt så länge de inte missar både fredagens och lördagens supande med någon eller några kolleger från arbetet. Detta medför också att effektiviteten på jobbet blir något lägre efter lunch på veckans sista vardag.

En del har andra drömmar, en del verkar nöja sig och tycka att livet inte har mycket mer att ge egentligen, samtidigt som de samlar pengar till en plasma-tv eller den där anskrämliga bardisken de drömt om sedan de fick sniffa sin första whiskeyånga.

Men de är kvar på jobbet, ständigt. Jag borde inte, men jag gör det ändå – jag tycker synd om dem. Egentligen finns det ingen anledning om de är nöjda med livet, men jag som har mycket större drömmar känner föraktet svepa in mig i en bubbla som ska hindra mig själv från att fastna i träsket.

Om det fortsätter så här, att jag jobbar fullt ut och kommer hem vid sjutiden och inte har någon egentlig kraft för att göra någonting – kommer jag hamna på samma ställe som mina arbetskollegor. Jag har då sju halvskrivna filmmanus, tre påbörjade romaner, en innehållsfattig självbiografi och ett tarvligt försök till diktsamling och på tisdagskvällen sitter jag i ett hörn i min lägenhet i djupaste Backa, framför min plasma-tv jag köpt för surt sparade övertidsslantar med ett glas rom&cola och tittar på en dokumentär om världens kortaste kroppsbyggare för att ha någonting att snacka om på jobbet nästa dag.

Ja jo, statistiken visade att jag blev december månads arbetare med högst kvalitet. Vad säger det om min framtid?

Klockan är nu... noll två och femtiotre *beep*

Naturligtvis sover jag inte än.

Vem hade egentligen trott någonting annat?

Bara lite slut i kroppen

Jag sov en och en halv timma mer än jag borde ha gjort ikväll mellan halv åtta och nio. Det är aldrig bra, för nu kommer jag inte kunna sova och jag ska jobba imorgon. Första dagen på länge, det kommer kännas tungt, ovant och tråkigt samtidigt som jag vet hur mycket det betyder för framtiden och även min kropp i nuläget. Man vill ju inte bli helt förslappad.

Kanske tränar jag på att spela Guitar Hero hela natten. Studsar runt i mitt rum och spelar Bloc Party, Metallica och Weezer högt, högt i mina hörlurar samtidigt som jag ivrigt slår hårt på tangenterna och strummern.

Vi får se. Hur som helst, löser det sig.

Dessutom har jag gjort en ny banner. Trevligt, tycker jag.

För alla er som undrar...

Självklart sitter jag uppe, en stund i alla fall, och tittar på Superbowl.

Bra månadsstart

Februari kom åkandes på skridskor med sol och minusgrader mitt i Göteborg. Att spola is och göra bandyplan på Heden är en alldeles briljant idé och varför det inte uppförts tidigare är bara konstigt.

Fredrik, Hanna, Sigrid, Wictoria och jag gled runt och njöt av sol, kyla och en riktigt trevlig stund bland alla små barn. Januari som varit så grå, så grå blev till skinande vackra februari. Och jag gillar't.

Kommer hem lagom för att se Frank Lampard bli felaktigt utvisad, Torres göra två mål och linjedomaren göra årets miss när han dömer Chelseainkast då Bosingwa stämplar nyss nämnde Torres(?) i ryggen. Ett sådant hjärnsläpp. Tragikomik. Jag som hade tänkt berömma domarnas helsvarta ställ. Så vill jag att de ska se ut. Precis som farfar gjorde på sin tid. Helst med Domus-reklamtryck på ryggen, som den gamla malätna tröjan i garderoben bakom mig. Den är snygg.