Nu har jag jobbat två dagar. Mina fötter värker, händerna är torra och ett finger blev nästintill vanskapt på grund av en tung back med risgrynsgröt. Framförallt är jag så trött att jag knappt kan stå upp när jag kommer hem. Enda anledningen till att jag vaknade när jag skulle av bussen i stan var att chauffören svängde skarpt och att mitt huvud slog i sidofönstret.
Ett gäng tappra själar har arbetat på mitt jobb i sju, åtta, nio till och med tio år. Hur fan orkar dem? Det är ett tungt arbete, i kyla på betonggolv och aldrig finns någon möjlighet till omväxling. Inte någonsin. Okej, man kan jobba natt – men det är ändå samma sak fast med färre medarbetare.
Jag ser naturligtvis ett mönster i dem som jobbar. De är alla ungkarlar, något överviktiga, utan egentligt socialt umgänge utanför jobbet och de jobbar så mycket övertid som möjligt så länge de inte missar både fredagens och lördagens supande med någon eller några kolleger från arbetet. Detta medför också att effektiviteten på jobbet blir något lägre efter lunch på veckans sista vardag.
En del har andra drömmar, en del verkar nöja sig och tycka att livet inte har mycket mer att ge egentligen, samtidigt som de samlar pengar till en plasma-tv eller den där anskrämliga bardisken de drömt om sedan de fick sniffa sin första whiskeyånga.
Men de är kvar på jobbet, ständigt. Jag borde inte, men jag gör det ändå – jag tycker synd om dem. Egentligen finns det ingen anledning om de är nöjda med livet, men jag som har mycket större drömmar känner föraktet svepa in mig i en bubbla som ska hindra mig själv från att fastna i träsket.
Om det fortsätter så här, att jag jobbar fullt ut och kommer hem vid sjutiden och inte har någon egentlig kraft för att göra någonting – kommer jag hamna på samma ställe som mina arbetskollegor. Jag har då sju halvskrivna filmmanus, tre påbörjade romaner, en innehållsfattig självbiografi och ett tarvligt försök till diktsamling och på tisdagskvällen sitter jag i ett hörn i min lägenhet i djupaste Backa, framför min plasma-tv jag köpt för surt sparade övertidsslantar med ett glas rom&cola och tittar på en dokumentär om världens kortaste kroppsbyggare för att ha någonting att snacka om på jobbet nästa dag.
Ja jo, statistiken visade att jag blev december månads arbetare med högst kvalitet. Vad säger det om min framtid?
Ett gäng tappra själar har arbetat på mitt jobb i sju, åtta, nio till och med tio år. Hur fan orkar dem? Det är ett tungt arbete, i kyla på betonggolv och aldrig finns någon möjlighet till omväxling. Inte någonsin. Okej, man kan jobba natt – men det är ändå samma sak fast med färre medarbetare.
Jag ser naturligtvis ett mönster i dem som jobbar. De är alla ungkarlar, något överviktiga, utan egentligt socialt umgänge utanför jobbet och de jobbar så mycket övertid som möjligt så länge de inte missar både fredagens och lördagens supande med någon eller några kolleger från arbetet. Detta medför också att effektiviteten på jobbet blir något lägre efter lunch på veckans sista vardag.
En del har andra drömmar, en del verkar nöja sig och tycka att livet inte har mycket mer att ge egentligen, samtidigt som de samlar pengar till en plasma-tv eller den där anskrämliga bardisken de drömt om sedan de fick sniffa sin första whiskeyånga.
Men de är kvar på jobbet, ständigt. Jag borde inte, men jag gör det ändå – jag tycker synd om dem. Egentligen finns det ingen anledning om de är nöjda med livet, men jag som har mycket större drömmar känner föraktet svepa in mig i en bubbla som ska hindra mig själv från att fastna i träsket.
Om det fortsätter så här, att jag jobbar fullt ut och kommer hem vid sjutiden och inte har någon egentlig kraft för att göra någonting – kommer jag hamna på samma ställe som mina arbetskollegor. Jag har då sju halvskrivna filmmanus, tre påbörjade romaner, en innehållsfattig självbiografi och ett tarvligt försök till diktsamling och på tisdagskvällen sitter jag i ett hörn i min lägenhet i djupaste Backa, framför min plasma-tv jag köpt för surt sparade övertidsslantar med ett glas rom&cola och tittar på en dokumentär om världens kortaste kroppsbyggare för att ha någonting att snacka om på jobbet nästa dag.
Ja jo, statistiken visade att jag blev december månads arbetare med högst kvalitet. Vad säger det om min framtid?
3 kommentarer:
Heeey! Dissa inte rom&cola! Det är faktiskt gott.
Fast Martini blanco med sprite är jag ett bättre och godare alternativ. :P
Hörrödu språkfantasten. Svenska alltså. Nog för att du är grym och allt det där, men "Hur fan orkar dem?" stavas faktiskt "Hur fan orkar DE?". Tänkte bara påminna dig.
I övrig är jag en trogen läsare från och till, men du försvann bland diverse engagemang och för många favoritflikar för några månader sedan. Anyway, en kväll framför melodifestivalen, jag vill bara döda mig själv, och jag hittar tillbaks!
Wiho, se fram emot en ihärdig läsare som tänker spendera natten med att kolla igenom ditt arkiv.
Sevy
Äh, så farligt var det väl inte?
Sara
Mjo, jag såg det häromdagen när jag läste igenom det. Skämdes som en hund, men orkade inte göra någonting åt det. Tack för påminnelsen i alla fall. Och tack för övriga berömmet. Hoppas inte du blir besviken, jag har inte varit på tippelitoppen det senaste nämligen. Men kul att höra!
Skicka en kommentar