SAMMANDRAG

Studenten 2007 blev fantastisk.

• Vaknar på morgonen. Ligger och myser när strimmor av solsken smeker min kind genom fönstret. Mamma ropar och jag går ut på balkongen som är pyntad med björkris och ballonger. På bordet står ett fat med rostbiff och potatissallad. Champagnen ligger kyld och de chokladdoppade jordgubbarna ligger och frestar. Klockan är halv åtta och vinden är varm. Skål.

• Skolan klockan nio. Sista samlingen med klassen. Man skriver i varandras mössor. En cd-skiva med bilder från Europaresan ligger i datorn och projiceras upp på den vita duken framför whiteboardtavlan. Mängder av skratt. Karl-Heinz och Göran får presenter. Varsin stor delikatesskorg och dessutom en flaska vin blir uppskattade.

• Klockan är tio och vi fotograferas som klass. Vi blir förevigade i mössorna. Några fler namn samlas i mössan. Kladdigt blir det, men det är det värt. Efter detta lite mer gassande i solen. Och in i bamba.

• Matmingel i bamba alltså. Pastasallad. Grillspett. Snittar. Jordgubbar. Igen. Riktigt mysigt att mingla runt med sina lärare och vänner från skolan. Och för att inte tala om gott!

• Jag, Fredrik och Sigrid tog oss en nostalgitur runt i skolan. Så många minnen. Så lite tid. Egentligen. Även om det under tiden har känts som en evighet.

• Samling i Norra Aulan för alla studenter. Rektorn talade. Stipendier delades ut. Vår klass var överlägset bäst på skolan, betygsmässigt. Rosor delades ut till stipendiaterna. Tjugokommanollorna fick de hyllningar de förtjänade. Esteterna sjöng sånger och framförallt lärarkören sjöng vackert, men tyst. Tuffast i på hela avslutningen var ändå Christer Holmström, rektor, som efter sitt tal svepte på sig ett par Blues Brothers-solglasögon och brast ut i sång. Snart skrålade hela aulan med över 600 studenter ut i "Ja, jag vill leva la dolce vita!". Studentsången och Nationalsången avslutade det hela.

• En knapp halvtimma försenade sprang vi då sedan ut på den femtio meter långa catwalken. Enligt Sigrids pappa fick vi mest jubel av alla. Kanske är han subjektiv. Kanske var det verkligen så. Det var i alla fall roligt. "N3CD *klapp klapp klapp*". Rosorna och gosedjuren höll på att ge mig nackspärr efter fem minuter. Tungt var det. Men roligt. Och allt hände i strålande solsken.

• Upp på flaket och mot en grym resa. Något ostadig, men vad gör det? Vi hoppade och skrålade, dansade och skålade i champagne och allt var så där overkligt roligt. Mycket gott bemötande från alla förbipasserande och basen dunkade hårt under våra fötter. Stackars vår DJ, som blev inklämd bakom sitt mixerbord gång efter gång då lastbilen bromsade hårt. Svettigt, utmattande och förbaskat underbart.

• För min och Sigrids del blev det hemfärd åt varsitt håll, men med samma bil. När jag väl kommit hem möttes jag av en sovande välkomstkommitté. Jag väckte liv i dem för jag ville minsann öppna presenter. Det fick jag och jag var inte nöjd än. Mat ville jag också ha. Och tro det eller ej, men det fick jag. Smörgåstårta. Sedan lade jag mig på soffan för att vila en stund. Jag sov. Sov till sju. Då var det dags att göra sig i ordning för kvällen. Studentfest på Trädgårn väntade.

• Halv nio träffade jag Anton och Sigrid i Brunnsparken. Vi gjorde sällskap till Sense för att mysa över ett par glas öl innan vi gick till Trädgårn. Suvi hakade på. Sofia kom. Thomas var försenad. Fredrik, Josefin och Frida dök upp och så hade vi det riktigt mysigt. Inne på Trädgårn serverades välkomstbubbel och liveband spelade medans vi vimlade med lärare och rektorer.
Någon gång kring tio avslutade livebandet sin session och kvällens regnväder började slå in ordentligt över huset. Det sköna med Trädgårn är att man har ett stort utomhusdansgolv under tak. Så mängder av frisk luft och festdrycker kan intas samtidigt. Underbar atmosfär och studenterna njöt av sin första kväll som vuxna.
Framåt ett halv två, började det sina på folk. Jag tänkte också gå hem, men Sevcan övertalade mig att stanna kvar. Jag klagade inte på det efteråt om man säger så.

• När stället stängde klockan tre tog det dock nästan fyrtiofem minuter att få ut Sevcans jacka. Jösses. Jag har en alldeles för snäll pappa dock, som stod och väntade på mig. Runt fyra var jag hemma och kunde med ett stort leende på läpparna ligga i sängen och tänka tillbaka på hela dagen. Så underbar.