Det står en tvåliters pet-flaska bredvid mig. Den är fylld till en femtedel av Coca-Cola. Jag sitter så stilla jag någonsin kan, harklar mig och lyssnar intensivt. Det brummar från flaskan. Och så fnittrar jag lite grann.
Och igen.
Ibland är regression ganska skönt. Att man kan gå tillbaka i utvecklingen och släppa allt för en kvart eller så. Bara för att lyssna till de små sakerna. De som visar att vi, konstigt nog, lever.
Sedan hostar jag för att lungorna inte vant sig vid den varma luften inomhus. Jag hostar nästan så jag spyr. Det visar också att jag lever, men är inte lika njutbart.
Och igen.
Ibland är regression ganska skönt. Att man kan gå tillbaka i utvecklingen och släppa allt för en kvart eller så. Bara för att lyssna till de små sakerna. De som visar att vi, konstigt nog, lever.
Sedan hostar jag för att lungorna inte vant sig vid den varma luften inomhus. Jag hostar nästan så jag spyr. Det visar också att jag lever, men är inte lika njutbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar