I min sammanfattning av Yran nedan, tog jag inte med Jenny Owen Youngs. Det av misstag. Men antagligen visste mitt huvud att jag ville ge henne ett helt eget inlägg. Den amerikanska skönheten spelade i Zig Zag-tältet och jag och Hanna fick springa det snabbaste vi orkade för att inte missa allt för många av hennes toner.
Väl framme skuttar vi oss fram bland den aningen glesa publiken och får till och med parkettplats framme vid kravallstaketen.
Hon spelar vackert, naket och blygt. När hon väl pratar är hon desto mer vågad - stoppar upp mitt i en sång för att hon tror hon redan spelat den till exempel. Eller när hon vill veta mer om vad gott som kommit ur det här landet, förutom Abba, Ace of Base, Max Martin och Ikea.
Nu när jag sitter här och lyssnar på regnet som faller i den göteborgska sommardagen, och fortfarande känner en viss stickande brandlukt i näsan, då tänker jag på hur varmt Jenny kramades efter konserten. Hon gick ut i publiken och tog emot alla som ville kramas och säga några ord.
Jag stod och väntade, planerade vad jag ville säga. Att hon är så söt och så underbar och så, ni vet. Jag fick inte fram något, men kunde i alla fall viska i hennes öra.
"Thanks for a fantastic show Jenny. Loved it."
Men jag tror hårdheten i min kram ändå avslöjade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar