Skrik om du är osjälvisk

Jag har tittat på de sex avsnitt jag skall analysera och kommit fram till att den mesta av lingvistikhumorn bygger på total ignorans. Återstår att klämma fram tolvhundra ord om det. Det blir nattamat under den där stora musiktävlingen och fram till och med att första finalmatchen mellan Detroit och Pittsburgh tekas igång.

Tidigt i morse gav ett gäng gamla 9C:are sig iväg på frukostäventyr. "What? No. We can't stop here. This is CP country!" så vi fortsatte en bit förbi Bräcke Östergård (really mean pun intended) och upp på knallarna med utsikt över miljonprojekten i Biskopsgården.

Det diskuterades mest om smarta och dumma fåglar, apor som håller för munnen för att inte avslöja att de hittat mat (eftersom de blir så exalterade att de måste skrika "Mat, jag har hittat mat! Kom och kolla allihopa! Ta för er!" (fritt översatt från apspråk)) och därigenom inte får något för sig själva, och en del om europaresor.

Det där om fåglarna ska jag nog skriva mer om.

Jo, det har att göra med den något krångliga förklaringen om aporna som håller för munnen när de hittat mat. När vi satt och glufsade i oss all den frukt vi tagit med, kom en kråkfågel av något slag och gjorde oss sällskap. Den var tyst och vandrade tålmodigt omkring. Maten kommer snart tänkte han och gjorde inte mycket väsen av sig där han spatserade varv efter varv och tittade på samma utsikt som vi. Ibland gömde han sig noggrant bakom buskagen för att titta lite närmare på vad vi hade. Kunde han pluta med näbben hade han antagligen visslat oskyldigt för att vilseleda de dumma primaterna han spionerade på i all tydlighet. Men genom att vara tyst och försiktig skulle han troligtvis få ett helt smörgåsbord av det exotiska slaget helt för sig själv.

Säg nu, att det inte hade varit en kråkfågel utan en mås, hade situationen varit en helt annan. Så fort en mås får syn på minsta lilla brödsmula skriker och gormar han till alla sina måskamrater att han hittat mat och blir dessutom så överdrivet stolt att han missar starten av loppet och därför också brödsmulan, som istället plockas upp av sju av hans kamrater som slåss om brödsmulan tills den ligger i vattnet och är förlorad. Så ingen får någonting. Det är ett altruistiskt beteende, men fortsätter de så här kommer de vara utrotade om ett antal år. Fast det är klart, det är inte så många som klagar över det?

Anton nämnde något om att vissa apor gör på liknande sätt som fiskmåsarna. De skriker och har sig för att visa upp sin bästa sida inför allt och alla. Fast det innebär också att andra kommer för att dela på maten. Vips hade man sju kilo färre bananer att kalasa på. Tydligen har man observerat apor som insett problemet, ungefär som Pavlovs hundar fast tvärtom på ett vis. Men de tystnar inte. De håller för munnen för att inte låta. "Hej! Grabbar kolla va jag hiMUFGFFHFFFHUMM!" (återigen fritt översatt från apspråk) och vips får de hela middagen för sig själva. Fiffigt, Elin!

Samtidigt funderade jag på hur det skulle se ut om människor skrek (vilket vi säkert gjorde för att visa upp vår styrka som jaktmänniskor på stenåldern) när vi hittade mat. Om man inte skulle kunna gå förbi en McDonalds eller kinarestaurang utan att börja skrika "MAT! Jag hittade mat igen! Jävlar vad mycket mat överallt! I'm in the zone, bitches!".