Sova nu kanske?

Det är lördag och jag är helt slut. En ganska slitig dag på jobbet, avslutades i ett litet snuskrum på Chalmers tillsammans med mängder av svett, vänner och okända. Men det var en lugn kväll, ty förvarnad om dagens eskapader var jag ju.

Jag, mamma och pappa gav oss tidigt ut på stan. Ett styck tågbiljett hem till Göteborg från Östersund och ett styck GAIS-årskort inklusive 1954 års supersnygga jubileumströja i Arsenalmodell kom jag hem med. Lägg därtill en undervisningskarta över Jämtland, också den från 1954, på loppmarknad som jag tvingade mamma att köpa - fantastiskt tuff med upphängningsanordning (läs: två krokar) och allt!

Men det har sitt pris; fötterna skriker efter ett fotbad och ompyssling.
I say, fuck you feet. Sluta skrik och stå upp som en man, ynklingar.

Hade det varit så att jag kunnat ta det lugnt och sitta hemma och kolla på Premier League-fotboll hade jag nog brytt mig mer om dem, för att göra dagen fulländad. Nu är det inte riktigt så. Boxen har pajat och inga extra digitala kanaler förrän efter jul och nyår någon gång. Nu brast ju mitt schema totalt.

Så jag får njuta av gamla bilder och få gåshud av sådana här klipp på Youtube istället. Skit samma om man inte gillar fotboll, den känslan av att vara hyllad är svårslagen, till och med för en som inte är från Newcastle, eller ens hejar på dem. Alan Shearers testimonial och allting är precis så där överbra regisserat som det bara blir i fantasins värld. Stort.