15 december 2008

Att romantisera kan betyda åh, så många saker

Jag har en söndersmulten Mars i fickan. Den skulle hålla mig vaken under dagens brasilianska film. Men det var inte mycket till film. Den fanns där, men är man inte portugis förstod man inte speciellt mycket.

Min teori följer här (Vi bortser från det allra troligaste; att det bara var en fucked-up crazy-ass weirdo VHS-kopia):

Någon gång under vår sengångare till föreläsares gravt misslyckade roadtrip genom USA satt han på ett motell i Oklahoma. Han slog på sin teve, med alldeles för ljust inställda färger, zappade över till TCM och såg en brasiliansk film. Hög på LSD och rejält rund under fötterna på grund av alkohol, för det är alla forskare någon gång under sitt liv trots att de aldrig blir bjudna på de där hippaste universitetsfesterna, satt han och såg en hallåa han tyckte var förfärligt sexig. Ett ögonblick han absolut inte ville ha glömt bort efter att ha kommit ur sin drogkoma, så han sätter igång sin videokamera och spelar in det som utspelas på teveskärmen, eftersom den här typen av motell sällan erbjuder VHS-apparater, ens i dagens läge. Han däckar på sängen och låter kameran stå där med den röda inspelningslampan lysande.

När han vaknar upp sent på eftermiddagen dagen därpå av föreståndarens rådiga bankningar på dörren, plockar han med sig kameran och sticker. Naturligtvis minns han ingenting av hallåan eller drogerna från dagen tidigare. Han tar sin bil och drar iväg. Bandet i kameran har tagit slut, så han byter ut det och fortsätter sin tragiska resa genom USA's ödemarker.

När han sedan tittade igenom filmerna, för att kunna klippa ihop ett årligt videoband för att skicka till sina tidigare flickvänner och icke-flickvänner för att visa vad de missat, upptäckte han filmen han råkat spela in och han bestämde sig för att bli filmvetare där och då med endast ett mål, använda det här bandet till en visning inför en intet ont anande filmvetarklass i ett råkallt Göteborg många år senare.

Anledningen till hela storyn är helt enkelt denna: Filmens språk var alldeles för portugisiskt, vilket i sig inte är problem om undertexterna syns, och bilden var alldeles för ljus för att de vita undertexterna skulle kunna läsas, vilket understryker problemet med att filmens språk var för portugisiskt för de flesta i klassen. Lägg där till den oerhört dåliga dubbningen, naturligtvis pålagd av vår föreläsare i efterhand.

Och här; hela grunden till varför jag tror att han spelat in med egen kamera framför en teve: i underkant syntes en grå svagt rundad kant (precis som på många tjock-teveapparater) och över hela bilden fanns ett konstant och stadigt epilepsiflimmer (precis som när man filmar på tjock-teveapparater).

Resten av historieberättandet kommer av erfarenheter samt allmänna antaganden utifrån föreläsningar och google-research.

Och anledningen till att ni fick veta det här, är för att jag ska fresta er genom att nu äta min söndersmultna Mars och lyssna ännu mer på Kanye West. Det trodde ni inte, va? Det om Kanye?

Inte jag heller förrän jag började utforska Spotify's oanade möjligheter.

(Och ja, jag föredrar formen "smulten" framför "smält". Jag tycker det låter åh, så mycket vackrare.)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Mr M!
Smulten romantisering?

Marcus sa...

Jag gillar uttrycket att något är "för portugisiskt". :oD