Innan ni lämnar bloggen i frustration över ännu ett fotbollsinlägg, vill jag bara säga att det här handlar egentligen inte om fotboll. Mer om personlighet, attityd och livet självt även om det ser, för ett otränat öga, ut att vara endast fotbollsspråk.
Det var kallt och jävligt på Ullevi i kväll.
Det var en publiksiffra som skulle fått Rambergsvallen att se ödslig ut.
Det var noll tre långt upp i arslet efter en halvtimma.
Ingen ljusning ses och så sitter man där med ansiktet i händerna och förtvivlar sig sönder och samman. Någonstans där inne finns någon heroisk del av sig själv som inte riktigt förstår sig på verkligheten och desperat ser möjligheter som i praktiken inte finns. Själv skulle jag helst stympat bort denna domedagspositiva lilla köttbit till kroppsdel. Men jag gör aldrig det.
Så varför fortsätter man att stå där? Vad är det som håller kvar en i ytterligare en timmas självplågeri? Det kan man fråga sig i evighet, man kommer aldrig fram till ett säkert svar på det. Allas svar är lika unikt som de själva, eftersom vi alla har olika minnen och känslor såklart. Här är mitt svar.
En timma efter matchens slut sitter jag här med halsduken lika hårt virad som under matchen. Sniffar man riktigt hårt kan man låtsas erinra sig goda tider då man fick sjunga att serieledarna fanns på plats på Gamla Ullevis träläktare och division II och Superettan var den glada verkligheten. Då det inte hade någon betydelse att man spelade som en hel kasse bajs, eftersom motståndarna alltid var minst lika dåliga.
Alla är inte gaisare. Det är mycket därför jag inte tänker lämna in mitt grönsvarta hjärta på reparation eftersom det självläker på ett sätt endast fågel Fenix kan jämföra sig med. Det är något med attityden. Vi mot dom. Vi är inte dom. Vi är GAIS. Vi är mycket bättre.
Förr hörde man slagorden Blåvitt är disco, GAIS är rock’n’roll. Det handlade inte så mycket om musiken som om attityden och publiken. GAIS supportrar var hardcore på ett helt annat vis är det folkliga IFK. Varför det var så finns det ett antal olika anledningar till, men var och en i sig självt är värda en halv doktoranduppsats för att förklara.
Nu är det kanske så att min uppväxt inte har varit speciellt problematisk. Den har varit lugn, och stabil rätt igenom – det är mer disco än rock’n’roll, det får jag erkänna, men det betyder inte att min personlighet är sådan. Eller rättare sagt att de mål som präglar mig i dagsläget är av discokaraktär. Någon villa med Volvokombi och hund i Lindome är inte direkt något att sträva efter tycker jag. Inte heller ett känslomässigt liv i konstant stabilitet är speciellt hett i min värld.
Bilden av uppvuxna IFK:are som jag har är den att de aldrig får uppleva riktig ledsamhet. De får inte heller uppleva riktig glädje, eftersom de aldrig vältrat sig i olycka. Det är en enda lång vandring utan skoskav men också utan porlande bäckar och fågelkvitter. Grått och trist, helt enkelt. Finns det något i mitt liv som jag verkligen vill undvika är det just detta. Och blodpudding.
Nu drar jag alla över en jättekam, men för mig så skulle det vara så. En sjujäkla tristess att gå på match ut och match in och veta vad som händer. Är man gaisare så vet man aldrig riktigt säkert vad som händer, förutom att risken är stor för underprestationer.
En blåvittsupporter får inte uppleva den fanatiska glädjen av att gå upp till Allsvenskan genom ett fantastiskt kval mot Kalmar FF, för att nästa år åka ur högsta serien. Nästa år åker man ur även Superettan och sedan är man tillbaka i tvåan. Där harvar man och kommer tillbaka till Superettan. Kör två år där och så kvalar man sig upp via två fantastiska kvalkvällar mot Landskrona. Nu är vi äntligen uppe. Glädjen som utspelade sig i Landskrona var unik, den är på sitt sätt större än SM-guldskänslan 2007 för blåvitt. De har aldrig varit i brygga på samma vis. Så nu när man rest sig. Den här känslan, känslan av att kunna gå rakryggad från första derbyvinsten på sexton år. En blåvit supporter kommer aldrig någonsin få känna sig lika stolta. Aldrig lika lyckliga. Aldrig lika unika som vi gaisare gör.
Det är precis därför det fortfarande är underbart att vara gaisare efter att ha sett sitt lag förlora mot Halmstad i en match ut i tomrummet av tid som finns nu i höst.
Det är inte förrän man stått i nittio minuter och plågats av att titta på världens sämsta fotbollsarena med för dagen världens sämsta lag, GAIS, som man får perspektiv på liet och inser att det inte är så dåligt ändå. Livet alltså. Fotbollen är usel.
Det är precis därför jag tror att det blir förlust mot Norrköping nästa gång. Och det är precis därför jag kommer gå på GAIS – Malmö FF om dryga tre veckor. Våndas i en och en halv timma för att antingen se till att livet blir bättre. Eller att se att det inte kan bli sämre. Är inte det fantastiskt så säg?
Det här som jag nu skrivit handlar mycket om fotboll, men det är ändå stora drag i hela min attityd till livet och dagens värld. Det är på något vis allt och ingenting i och om och av mig.
Always look on the bright side of GAIS.
Det var kallt och jävligt på Ullevi i kväll.
Det var en publiksiffra som skulle fått Rambergsvallen att se ödslig ut.
Det var noll tre långt upp i arslet efter en halvtimma.
Ingen ljusning ses och så sitter man där med ansiktet i händerna och förtvivlar sig sönder och samman. Någonstans där inne finns någon heroisk del av sig själv som inte riktigt förstår sig på verkligheten och desperat ser möjligheter som i praktiken inte finns. Själv skulle jag helst stympat bort denna domedagspositiva lilla köttbit till kroppsdel. Men jag gör aldrig det.
Så varför fortsätter man att stå där? Vad är det som håller kvar en i ytterligare en timmas självplågeri? Det kan man fråga sig i evighet, man kommer aldrig fram till ett säkert svar på det. Allas svar är lika unikt som de själva, eftersom vi alla har olika minnen och känslor såklart. Här är mitt svar.
En timma efter matchens slut sitter jag här med halsduken lika hårt virad som under matchen. Sniffar man riktigt hårt kan man låtsas erinra sig goda tider då man fick sjunga att serieledarna fanns på plats på Gamla Ullevis träläktare och division II och Superettan var den glada verkligheten. Då det inte hade någon betydelse att man spelade som en hel kasse bajs, eftersom motståndarna alltid var minst lika dåliga.
Alla är inte gaisare. Det är mycket därför jag inte tänker lämna in mitt grönsvarta hjärta på reparation eftersom det självläker på ett sätt endast fågel Fenix kan jämföra sig med. Det är något med attityden. Vi mot dom. Vi är inte dom. Vi är GAIS. Vi är mycket bättre.
Förr hörde man slagorden Blåvitt är disco, GAIS är rock’n’roll. Det handlade inte så mycket om musiken som om attityden och publiken. GAIS supportrar var hardcore på ett helt annat vis är det folkliga IFK. Varför det var så finns det ett antal olika anledningar till, men var och en i sig självt är värda en halv doktoranduppsats för att förklara.
Nu är det kanske så att min uppväxt inte har varit speciellt problematisk. Den har varit lugn, och stabil rätt igenom – det är mer disco än rock’n’roll, det får jag erkänna, men det betyder inte att min personlighet är sådan. Eller rättare sagt att de mål som präglar mig i dagsläget är av discokaraktär. Någon villa med Volvokombi och hund i Lindome är inte direkt något att sträva efter tycker jag. Inte heller ett känslomässigt liv i konstant stabilitet är speciellt hett i min värld.
Bilden av uppvuxna IFK:are som jag har är den att de aldrig får uppleva riktig ledsamhet. De får inte heller uppleva riktig glädje, eftersom de aldrig vältrat sig i olycka. Det är en enda lång vandring utan skoskav men också utan porlande bäckar och fågelkvitter. Grått och trist, helt enkelt. Finns det något i mitt liv som jag verkligen vill undvika är det just detta. Och blodpudding.
Nu drar jag alla över en jättekam, men för mig så skulle det vara så. En sjujäkla tristess att gå på match ut och match in och veta vad som händer. Är man gaisare så vet man aldrig riktigt säkert vad som händer, förutom att risken är stor för underprestationer.
En blåvittsupporter får inte uppleva den fanatiska glädjen av att gå upp till Allsvenskan genom ett fantastiskt kval mot Kalmar FF, för att nästa år åka ur högsta serien. Nästa år åker man ur även Superettan och sedan är man tillbaka i tvåan. Där harvar man och kommer tillbaka till Superettan. Kör två år där och så kvalar man sig upp via två fantastiska kvalkvällar mot Landskrona. Nu är vi äntligen uppe. Glädjen som utspelade sig i Landskrona var unik, den är på sitt sätt större än SM-guldskänslan 2007 för blåvitt. De har aldrig varit i brygga på samma vis. Så nu när man rest sig. Den här känslan, känslan av att kunna gå rakryggad från första derbyvinsten på sexton år. En blåvit supporter kommer aldrig någonsin få känna sig lika stolta. Aldrig lika lyckliga. Aldrig lika unika som vi gaisare gör.
Det är precis därför det fortfarande är underbart att vara gaisare efter att ha sett sitt lag förlora mot Halmstad i en match ut i tomrummet av tid som finns nu i höst.
Det är inte förrän man stått i nittio minuter och plågats av att titta på världens sämsta fotbollsarena med för dagen världens sämsta lag, GAIS, som man får perspektiv på liet och inser att det inte är så dåligt ändå. Livet alltså. Fotbollen är usel.
Det är precis därför jag tror att det blir förlust mot Norrköping nästa gång. Och det är precis därför jag kommer gå på GAIS – Malmö FF om dryga tre veckor. Våndas i en och en halv timma för att antingen se till att livet blir bättre. Eller att se att det inte kan bli sämre. Är inte det fantastiskt så säg?
Det här som jag nu skrivit handlar mycket om fotboll, men det är ändå stora drag i hela min attityd till livet och dagens värld. Det är på något vis allt och ingenting i och om och av mig.
Always look on the bright side of GAIS.
2 kommentarer:
Det här var det bästa jag läst på VÄLDIGT lång tid! Helt underbart, nästan så att jag får gåshud under tiden som jag läser. Tack för påminnelsen om varför men ens hejar på GAIS.
Förresten, hoppas du skaffar jobb på GP, så kan jag läsa dina krönikor varje dag, wiiih! Helt ärligt så är din blogg en utav de bästa jag någonsin läst/läser!
cass
Gah. *rodnar*
Skicka en kommentar