Havets hemligheter

I går körde jag ned till Varberg. 120 hela vägen genom den mörka kvällen. Kopplade in iVan i bilen och bad honom att blanda ihop en mix av musik utifrån LCD Soundsystems "Someone Great". Det blev alldeles underbart när nyss nämnda musikprojekt tillsammans med Hot Chip, Familjen och The Ting Tings samsades om utrymmet.

Jag körde inte dit utan anledning. Mamma och pappa var på någon slags tillställning på Varbergs fästning och eftersom alkohol var involverat fick jag agera chaufför.

Trots skyltar om förbud mot bilar utan tillstånd körde jag upp till fästningen, genom de nålsögontrånga valven och upp tills jag var ända uppe vid Sjöfartsverkets lilla stuga. Med ens ångrade jag att inte kameran fick följa med. Jag gick upp på en liten slänt och tittade ut över havet som gnistrade i månljuset. Vattnet gluckade mot strand och mystiken var i allra högsta grad närvarande. På slänten jag stod höll jag på att snubbla ned i kaninhål och fick ta det försiktigt när jag såg att marken tog slut någon meter framför mig. Nedanför gick en belyst gångväg längs vattnet och ned dit var det minst femton meter.

Höjdskräcken gjorde sig påmind, så jag gick och ställde mig med ett stadigt tag kring bilens takräcke samtidigt som om man fantiserade lite, som alltid, kunde höra plaskvåta stövlar klättra upp på land efter att ha förlist århundraden tidigare under stormiga nätter eller efter att ha blivit beskjutna från fästningens soldater.