Den andra september tjugohundrasju

När jag börjar skriva den här texten, minus ett år, stod vi och letade efter taxibilar som kunde köra oss vilsna svenskar till våra respektive värdfamiljer. Platsen var Pool Valley vid Old Steine i Brighton, England.

Taxichauffören släppte av mig vid ett hus. Precis som vid Old Steine kunde man se havet gnistra där, även om höga industriskorstenar skymde sikten något här.
”Welcome to England, mate. Hope you like it.” ropade chauffören genom fönstret medan han drog iväg med mig kvar på trottoaren med mitt bagage. Jag knackade på och träffade Shan för första gången. Hela tiden hade hon ett leende på läpparna, min tant. I köket träffade jag Ylva och den irländska tanten jag aldrig lärde mig namnet på. ”That Irish fecker” hette hon. Och så hennes lilla hund som bara blev större och större.

Men istället för att spela Rummy tillsammans med dem, gick jag upp och lade mig på den stenhårda sängen jag ändå lärde mig att tycka om. Jag tittade besynnerligt på eluttagen i väggen, på de stenlagda trädgårdarna med höga murar runt omkring och tvättlinorna som löpte från husvägg till husvägg och insåg att jag faktiskt var på egen hand ute i världen. Och det kändes fantastiskt.

Jag somnade på sängen och väcktes en stund senare av en urskuldande Shan som meddelade att det var dags för middag. Något paff klev jag upp och satte mig till bords och åt utav hennes grönsaker från växthuset som fanns inklämt på bakgården. Undrande frågade jag om hon ville ha någonting extra för maten, det ingick ju faktiskt inte i hyran – men hon svarade glatt, som alltid, att det inte var någon fara. Affären hon arbetade i, fick mycket varor över, så hon bjöd mer än gladeligen på det engelska kökets kulinariska delikatesser. Nåja.

Under kvällen fick jag mig en tur i Portslade, orten som var sammanvuxen med Hove som i sin tur är sammanvuxen med Brighton, och fick berätta lite om mig själv för Shan samtidigt som hon gjorde detsamma och om området. Vilka pubar det oftast blev slagsmål på och vilken gata jag skulle undvika. Inte riktigt alla knutar var upplösta i magen, men det blev lättare och lättare att andas.

Det är ett år sedan och jag minns varenda syn, varenda doft, varenda känsla som vore den tagen från igår.

Fram tills i dag har jag blivit mer man än jag någonsin blivit på de arton år och trehundrasextiofyra dagar jag dittills levt. Nu sitter jag här nitton år och trehundrasextiofyra dagar och förundras över mina erfarenheter. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag vill. Jag vet att jag ska. Men mer om det i ett annat inlägg som snart kommer.