LONDON OCH SÅ

Blåvitt vinner SM-guld och jag sitter och hänger i en lägenhet i centrala Hove med gaisare. Skönt att man slipper dryga änglar.
Tycker i och för sig om faktumet att IFK har tagit guldet tillbaka till Götet, det behövs för intresset. Men i övrigt är det åt helvete. Ungefär.

Så här var det i London i fredags ungefär:

London den 2007-10-26

Herrejävlar vad den stan är stor.

Vi höll oss mest kring Big Ben och in i SoHo där vi kunde träffa svenska Amber som skulle vara en mycket trevlig flicka som kan uppfylla diverse behag. Blonde and busty, Swedish Amber. Runt hörnet, antagligen rakt under Ambers brandstång satt vi och åt sushi på Nara.

Kvart i nio sitter vi på en nästintill full buss mot London. Efter Gatwick är den helt fylld. Snart är vi väl framme pustar vi när vi kommer in i bebyggelse, men det visar sig att det är en timmas bussresa i själva Londonområdet som återstår. Victoria Station here we come, om en stund.

En riktigt sjaskig English Breakfast, allt var burkmat upphälld på tallrik och värmd i mikron i princip, på något ställe ett kvarter därifrån. Inredningen bestod i laminatgolv såväl på golvet och väggarna, kanske till och med taket, det reflekterade jag inte över då. Och möblemanget och dekorationer, allt kom kändes igen från Ikeavaruhus.

Kort stopp på Caffee Nero för att Mårten skulle få i sig sin åttonde kaffe för dagen. Big Ben och alla de där vackra byggnaderna stod härnäst på programmet, fotograferingshajpen var enorm – var inte ens större i Prag. Westminster Abbey var dock alldeles för dyr att gå in i. £7 är lite mastigt.

Vi styrde stegen mot SoHo och lite mer utav shoppingområden. Vi hittade småbutiker och jag blev kär i en orangeglänsande(!) t-shirt med trycket iPood och en man som lyssnar på sin iPod på toaletten, sjukt roligt tyckte vi och tröjan var i hamn, eller famn, eller ja. I vilket fall som helst fortsatte vi och traskade omkring på Carnaby Street för att hitta svenska landslagströjor i fotboll och onormalt många skandinaver inne på American Apparel.

Jag skrattade så att jag grät när jag fick Mårten i sitt rätta jag. Vi fick se lite utav läraren i honom nämligen och mitt under en av hans, faktiskt, riktigt imponerande föreläsningar tog jag ett kort på honom där han ser ut att kunna döda halva Londons 7,2 miljoner stora befolkning. I övrigt skall sägas att om eleverna skulle få veta om sakerna om Mårten som vi numera vet efter bussresan hem, kommer det inte att finnas någon respekt kvar någonstans. Han är för go’ den pojkvaskern.

HMV stannade vi till på också, vilket var gigantiskt på Oxford Street, och vi hittade mängder med svenska artister däribland Kent, The Sounds, The Soundtrack of Our Lives och José Gonzales (Hanna hittade Kent, jag letade efter TSOOL och hittade också Sounds på samma hylla och José är större än någon annanstans i världen här i England – hans skivor finns i alla butiker, inte illa för en göteborgsgrabb) och den sistnämnde ligger just nu och spelar sin senaste platta i min dator. £8 för en splitterny skiva, det är inte illa.

Vi hann med lite musiklyssning på Trafalgar Square också där Electronic Arts hade spelpromotion och några flanar från Kanada spelade – tog en gratissingel också, får se om de är något att ha på skiva. Live var det väl inte mycket att ha – den minuten vi stod ut.

Picadelly Circus avverkades med en varsin doughnut dessutom.

Buckingham Palace och vi upptäckte att vi var sena och fick småspringa tillbaka till Victoria Coach Station för att hinna med bussen, och det gjorde vi – med ynka fyra minuters marginal; lång tid ju.

Hemma igen efter en bussresa som avslöjade rätt mycket om Mårtens och Olles festivalvanor, underhållande och lite äcklande, men i rätt doser. Massa festande vuxna människor som klev på bussen på Gatwick av någon konstig anledning. Alla skulle in till Brighton för att spendera hela natten där. Nog för att det är kul här, men vad gör man när klockan är fem eller så? Däckar?

Jag och Sigrid gick från Churchill mot Miami Hotel och insåg hur oerhört lugnt det var på stan. Endast ett fåtal människor ute på gatorna en fredag kväll klockan elva. I och för sig beror nog mycket på att de flesta redan är inne på nattklubbar och pubar, men trots allt – det ser man aldrig i Göteborg en fredagskväll. Lugnet före stormen pratade vi om och köpte varsin Chicken Wrap på off-license. Jag tog dessutom en Red Stripe och avnjöt de båda tillsammans med min vän José i en tom och i övrigt tyst lägenhet som har blivit lite för varm just nu. Ska stänga av ett element eller två, annars blir det nog svårt att sova.

Summan av kardemumman blir att man behöver minst en vecka om man ska kunna få en ordentlig bild av London. Jag kommer tillbaka, var så säker.

---

Och i går var vi på nattklubb på universitetet. Sjukt trevligt och jag har aldrig dansat mig så svettig någonsin tidigare. Kul som tusan.