EN BRA START

Det blir lite jobbigt om ni ska få läsa om allt som har hänt med allt på ett bräde, så jag ger er två dagar i taget.

Söndag.
Fåglarna diskuterar utanför mitt nya hems fönster. Jag tror att jag kan höra varenda talgoxe inom en radie av hundra meter. Väggarna är tunnare än silke och ibland känns det som golvet skall brista. Men det är onekligen engelskt, och min värdfamilj är ingen familj utan en tant. Hittills i alla fall. Men hon verkar oerhört snäll.
Jag har inte kommit in i engelskan än och jag skämdes över min göteborgska melodi som sken igenom alldeles för mycket för att vara nödvändigt.
I huset bredvid bor en ungefär tolv år gammal pojke och springer runt på den stenbelagda bakgården i full Newcastle United-mundering. Konstiga rör pekar rakt upp ur taken som är övergödda av lavar. Och så fåglarna.
Jag är i alla fall glad över att det inte är fiskmåsar.

Resan hit gick bra förutom att min kära iPod försvann någonstans mellan säkerhetskontrollen på Landvetter och den på Heathrow. Upptäckte att den var borta efter att ha gått av planet. Har inte en aning om vart den har tagit vägen – mamma och pappa gör sitt bästa för att försöka luska fram var den kan vara. Den kan mycket väl ha legat i jackfickan och sedan ramlat ut i planet och det är det jag hoppas på nu i kombination att någon snäll person lämnat in den till upphittatavdelningen.

Tjejerna som åkte med samma plan som vi, var inte bara söta utan också riktigt trevliga. Delade taxi med en av dem. Men jag och namn; det kommer att ta minst en månad innan jag lärt mig dem.

Och granndjävlarna har skyddade trådlösa nätverk. Fan.

---

Middag och jag får för mig att det är typiskt engelskt på något vis. Inte helt olikt svensk mat faktiskt – kyckling, potatis, morötter, ärtbaljor, palsternacka och någon form av inlagd kål. Fast också engelska korvar med sin säregna smak. Vill minnas att farfar bjöd på sådana.
Till middagen gjordes ännu en upptäckt. Jag har en svenska i huset. En Ylva som läser någon form av samhällsengelska på folkhögskolan.
Och min tant slår Sigrids tant i erfarenhet. 24 år har hon haft inneboende studenter från alla världens länder.

---

Fatta att jag fick kallsvettningar då jag inte för mitt liv kunde hitta min mobilladdare. Efter en halvtimmes desperat runtkastande av saker ser jag kameraväskan stå på bordet. Kanske? Jag drar upp blixtlåset och sticker ned handen. Jag känner sladdar. Drar upp en vit sladd till min försvunna iPod. Fan. Gräver lite till, känner en till sladd. Drar upp, ser SonyEricsson-loggan och skuttar till av glädje. Oerhört skönt.
Nu har jag varit på sightseeing i Portslade. Inte speciellt stort och med en huvudgata. Men det är inte så att man märker när man kommer in i de olika små städerna här inte. Däremot är Brighton and Hove mycket mindre än vad jag fått för mig. Men det gör tamejsjuttsingen ingenting när det verkar vara så mysigt. Aningen förfallet på sina ställen, men mysigt på det där engelska viset.

---

Fem djävla trådlösa nätverk och ingen har öppet. Vad är det med det här grannskapet och privatlivsälskande? Antisolidariska är vad de är.

Måndag.
Dag två. Dag ett på skolan. Knappt femtio nya ansikten. Hur skulle vi någonsin kunna komma ihåg något av namnen?
De jag kommer ihåg efter i dag är… Sigrid (konstigt..?!), Emelie, Johanna och Hanna. Möjligtvis Jonathan också om jag ser honom. Resten är whatever. Någon av de två rockabillysfreaken heter Linus också. Så långt är jag med.
Inskrivning i Mantell Building och så en timmas introduktion om hur det skall vara i Brighton och lite föreskrifter om hur man skall bete sig för att få ut så mycket som möjligt av kursen. Var uppmärksam, nyfiken och frågvis om allt. Precis allt. Du kan alltid få ett lägre pris om du frågar snällt, till exempel. Det finns ofta rabatter och sånt för studenter, dock svårt utan NUS-card, men det får vi på torsdag.

Dessutom träffades jag och Emelie, som delade på taxin i går, på tåget in till skolan vilket var oerhört betryggande – att prata svenska med någon som känns åtminstone som ens egen ålder (hon är 22 men absolut ingen diss mot henne så, hon är bara mycket trevlig) känns ovärderligt i början.
Efter introduktionen var vi, det gäng jag tidigare skrev upp, omåttligt hungriga och begav oss till innerstan för att hitta någonstans att äta. Medan jag och Emelie tog tåget åkte Hanna, Johanna och Sigrid buss till stan och på vägen dit sågs en wokrestaurang som vi var tvungna att kika närmre på. Visserligen inte helt billig. 96 spänn. Men för det fick vi en fantastisk buffé och eftersom vi kunde leva på lunchen resten av dagen kändes det riktigt värt.
Det kändes verkligen inte som om det var måndag. Folk precis överallt och galen shoppinglusta väcktes när vi gick igenom ett stort shoppingcentra vid namn Churchill Shopping Centre. Efter en rundtur där och inhandlande av engelskt telefonkort, så att vi ringer ”billigt” till varandra (15p/min = ca 2 kr/min fast och mobil) inom UK. Vi ringer för 7p till Sverige, vilket däremot är riktigt sjukt billigt. Likaså kostar sms:en 7p.

Efter att ha sprungit runt i diverse affärer strosar vi ned till stranden och sätter oss för att testa mobilkorten som hör och häpna fungerar utan vidare problem. Fantastiskt.

Vi vandrar mot Brighton Pier och ni vet den där känslan man har när man går runt på Göteborgskalaset – go’ och härlig stämning kring uteserveringarna och alldeles lagom fram mot sjusnåret – precis den känslan infinner sig så gott som varje kväll här längs stranden.
Det är en vacker solnedgång och jag har hittat ögongodis som är otroligt söt och lättpratad och vi verkar ha lika intressen och så vidare - Hanna. Söt som bara den.
Apropå godis, vi hittade minsann Karamellkungen a.k.a. CandyKing och alltså – lösgodis i mängder! Utanför Sverige! Dock ingen saltlakrits, men alla de vanliga sorterna fanns! Jag tror jag kan komma att trivas här. Absolut. Precis.
Vi skall fira min födelsedag lite bättre och det gör vi genom att gå på en pub där vi sitter i en timma och tjôtar. Jag och Hanna hittar ett nytt favoritöl i Red Stripe, en lager från Jamaica. Aldrig har en öl varit så len mot halsen.
Kvällen avslutas på den lilla puben vid Brighton Central och Emelie och jag skall träffas på samma tåg i morgon, känns verkligen jätteroligt. Nej, nu är det bed time även för mig.

Det har under omständigheterna varit en oerhört trevlig födelsedag måste jag erkänna. Mycket bättre än jag trott tidigare.
Två trådlösa nätverk i kväll. Båda skyddade. Open it you freaking fucks.