ANDRA VECKAN

För att helt enkelt inte tråka ut er helt och hållet. Här kommer en sammanfattning av min andra vecka.

Måndag.

Skola igen och tristessen börjar bli rätt tydlig. Sitter på stranden och pratar om första veckan med Sigrid. Njuter av solen och de lena stenarna under fötterna. På kvällen åker jag in till stan för att promenera och prata med Hanna. Vi började få ont i fötterna efter nästan fyra timmars vandring runt om i centrala Brighton, men det var trevligt.

Tisdag.

Försov mig lite grann i dag också. Jag är dålig på att trycka på rätt knapp på mobilen. Skärpning. Introduktion på Language Institute som bestod i att titta på några bokhyllor och sitta vid en dator och kolla på teve i princip. Fick ett litet återfall av tv-sjuka när Ugly Betty sändes. Tur att vi hade en lång lunch.

Maria fyllde år och därigenom blev det stort födelsedagskalas hemma hos henne och med några fransmän. Folk var superschyssta och vi fyllde en hel kartong med saker som hon fick. Härlig kväll även denna, och från hennes hus kunde jag och Hanna gå till Moulsecoomb där hon bor och för mig att ta bussen hem.

Onsdag.

Hela dagen var vigd åt en dagsutflykt till Pevensey, Rye och Hastings. Ruiner i Pevensey, en liten stad med många fina hus och ett högt kyrktorn att klättra upp i var Rye och Hastings var en stor gräsplätt där folk slogs om England för snart tusen år sedan. Och så några hus som var byggda bland annat till minne av slaget i Hastings 1066. Men vi såg inget blod. Konstigt nog.

Det var i alla fall en trevlig tripp om det inte vore för att man blev uttråkad av Ulfs enformiga röst i bussen.

Gick runt och tänkte en massa innan jag kom hem till middagen en dryg timma försenad, men tänkandet ledde i alla fall någonstans, och sådant är alltid trevligt.

Torsdag

Ostelt var ordet. Seriöst. Och jag slog nytt rekord i att vara i skolan under lång tid. Från halv tio till kvart över elva.

Halv tio på morgonen.

Kvart över elva på kvällen.

Jag, Hanna och Ida satt och skrev våra uppsatser i York House som har öppen datorsal dygnet runt. Det var vi och en massa kineser och indier. Och så säkerhetsvakter i mängder, eftersom de har sitt kontor där.

Men vi blev till slut klara i alla fall.

Fredag

Ja, vad fan hände i fredags. Skola i alla fall, vi pratade i små grupper om varandras uppsatser och så. Phonetics-lektion med Ulf igen och sedan hem? Satt nog i datasalen en stund också ja. En kort, kort stund. Sedan hem för att vila upp sig inför kvällen som bestod i en pubrunda tänkte vi. Vi möttes upp på Churchill Square och fortsatte sedan till vad som måste vara vår klass bästa lägenhet. Eller ja, de som bor där Josefine och Anna har gjort ett riktigt kap. Aaron hette också en amerikan från San Fransisco som bodde där. Trevlig kis han med. Men den utsikten över Old Steine var inte helt fel. Nära till precis allt. Grymt avundsjuk.

Efter förfest och en del gratisöl från amerikanen gick vi till ett ställe som jag bara för att jag skulle styla, inte kommer på namnet på. Men skit samma. Jag och Hanna var hur som helst inte sugna på att dansa, ty dansar gör man inte när man är så nyktra som vi faktiskt var. Istället myste vi på stranden och försökte hålla oss så varma vi kunde med havsbrisen svepande omkring oss.

Gick upp och träffade folk igen på BK och lite mer promenerande och buss hem.

Lördag

Upp tidigt för att sluta upp med relativt många svenskar för att gå till Rottingdean som är en liten stad längs kusten. Dit går man på en timma eller så längs med de höga vita klipporna. Oerhört vackert, men man får ont i ögonen när solen gnistrar både högt och lågt på klipporna och i vattnet. Jag och Hanna tog det lite lugnt och träffade Linus, Olle, Anna och Astrid när vi kom fram till staden som är känt för extremt gott cream tea.

Astrid tog sig ett dopp och vi andra badade fötterna innan vi gav oss upp mot Olde Cottage för att dricka Cream Tea och äta scones med smör, grädde som nästan blivit smör och sylt. Gott, under de två första tuggorna – sedan blev det för mycket. Vi gick upp en bit i staden och hittade bröllop och mängder av flådiga bilar och limousiner. Ner igen för att hitta mysiga second hand-affärer och upp igen till stadens landmärke, en väderkvarn vid en golfbana, som måste vara en av världens vackrast belägna sådana. Jösses.

Ned igen för att sätta oss på en pub som tydligen skall ligga i stadens äldsta hus, 1500-tal eller något sånt. The White Horse, för att dricka Abbot Ale och titta på fotboll. Sitter bredvid en gentleman som helst plötsligt börjar prata svenska med oss och han berättar livligt, med samma kroppsspråk och utseende som Tommy Körberg, om att han för längesedan hade en svensk fru. Dessutom får vi varsin grön mössa av pubägarna och den kan bli välbehövlig framåt vintern känner jag. Reklammössor för rugbylandslagets huvudsponsor vars öl heter IPA. Men ändå.

När fotbollen är slut bjuder mannen som heter George, med oss på sin privata club. Vi möts av skyltar med texten ”PRIVATE MEMBERS ONLY” och så vidare men George öppnar dörren för oss och beställer in två flaskor vin. Det märks efter en stund att han börjar bli trött och lite smått deprimerad av att prata med oss svenskar, eftersom det verkar ge honom alldeles för mycket minnen av sin gamla fru som fick barn med en man längre ned på gatan.

Vi måste gå, men han får ett glas vin och blir lite gladare av det. Heja.

Klockan är plötsligt åtta och vi är inne i Brighton igen, men det känns snarare som om klockan är två på natten efter att ha druckit sedan fyratiden. Inte för att man var särskilt berusad, men ändå omtumlande dag med Lord George om man säger så.

Jag och Hanna är trötta och går till Brighton Pier, köper tre doughnuts var (de var inte så stora) och sitter en stund på piren, upplysta av nöjesfältet och andra färgade glödlampor.

Söndag

Dricker Coca-Cola Orange Edition och kommer fram till att den smakar som Trocadero. Tufft och rätt gott faktiskt, inte alls någon konstig Cola-smak. Och så massa fonetikplugg med Hanna. Helt enkelt.