13 juli 2008

José och jag

Jag är lite putt på mig själv och José González nu. Vi var bästa kompisar när jag bodde i Brighton. Var i London och köpte då nya albumet "In Our Nature" och blev frälst. I alla fall när han enbart sjöng för mig.

Det var en känsla, speciell endast i hörlurarna. Högtalare fungerade inte lika bra, när han snarare höll föreläsning för flera stycken. Nej, det var de intima stunderna tillsammans med honom som gjorde det.

Jag bodde tillsammans med tre tjejer, hundra meter från havet i en trevlig tvåa, en kvarts gång längs stranden från mysigaste The Lanes. Tre tjejer, ja. Och ibland behövde man rensa ur allt. Skrika ur sig lite och bara vara för sig själv. José hjälpte mig. Regnet och det salta stänket från havet gjorde det lite lättare att vara vid liv på riktigt för en stund.

Nu sitter jag, lyssnar på José med iVan, men kan inte riktigt få till känslan. Inte ens halsduken jag alltid bar och fortfarande doftar svagt av second hand-butiken i North Lanes, får mig i samma fria gungning jag lärde mig att njuta.

Jag får vänta med att lyssna på In Our Nature och koncentrera mig på gamla Veneer. Inte helt fel, men det är inte en hundraprocentig känsla.

Monster

4 kommentarer:

Anonym sa...

José är också min bästa vän!!!! Varje fyllefärd på en buss tillägnas honom!

Författaren sa...

fridalinnéa
Han är så himla bra. Alla dagar. Och nätter.

Anonym sa...

Ja gjorde vi inte vårt bästa för att göra din tillvaro så hemsk som möjligt:p

Författaren sa...

sis
Haha. Jo, det var helt fruktansvärt under vissa stunder. Eh... not.