Fin

Så fick man gå ut från filmvisningen med en inte så dyster känsla i kroppen för en gångs skull. Det känns som att all den fina filmkulturen går ut på att den ska vara dyster.

"Ah, ni fick se den där fula Woody Allen-rullen för att lätta upp stämningen lite efter all noir." som en av våra föreläsare uttryckte sig förra månaden. Som om all fin film vore dyster.

Men i dag var det åt det muntrare hållet men den är nog svår att diskutera, mycket svårare än Hiroshima, som jag till en början klagade på men sedan fick inse att den nog är ganska så överbra om man bara är vaken på vad man ser. Vi som älskade varann så mycket hade inte lika många tydliga infallsvinklar, men det skall nog gå att klämma ut någonting. Så länge jag inte blir gruppens språkrör även den här gången är jag nöjd. Bra, var den hur som helst.

För övrigt ville jag faktiskt se hur det gick för han som försökte hålla sitt ljus vid liv när han gick igenom snöslasken. Dumma Margareta. Bryta mitt i? Ska det vara så? Eller att tokflasha Jovan Radomirs ansikte mitt i en scen ur Viskningar och rop, är det okej?