Strålkastarljuset från hamndockorna och de girafflika kranarna på Hisingen är behagligt att stirra in i. Kanterna är utsuddade av regndropparna som hänger i luften. De hänger stilla. Man känner de endast när man rör sig. Inte när man står stilla, bara när man rör sig. Allting är fuktigt, men det regnar inte och har inte gjort. Allting som är i luften står stilla.
Inte en fågel syns till.
De vet bättre.
Hoppar man, fastnar man nog mitt i allt och tar sig inte ut. Aldrig någonsin. Jag funderar och ser andra vägar överallt.
Så vänder man sig om; går in mot stadens brus och myller. Det är fredagkväll. Många är ute. Vissa ragglar omkring, en del bara observerar. När man är i stridsfältet är känslan kall och rå. Man hör gormandet, ser förlorade ögon och känner stanken av piss, öl och bostongurka. Verkligheten är ful, så ruskigt ful. Jag ryser till och vill helst sjunka genom jorden.
Man går och går, det känns inte som man kommer någonvart. Marken är blöt och sulorna slirar mot kullerstenen. Helvetes kullersten. Överallt tvingas man väja för oförsiktiga fulla och när man så till slut kommit igenom det värsta, möts blicken av ett antågande gäng alldeles för unga flickor och pojkar i för stora röda och svarta jackor med päls på huvorna. Jag tänker att de skulle varit i säng för längesedan. Snarast efter Bolibompa, skulle jag vilja moralpredika inför deras föräldrar.
Men så. När man kommit upp och förbi Poseidon. Upp på höjden vid Konstmuseet. Då, när man inte längre ser ansiktena. Man kan då höra skratten, glasen som skålas och sina egna tankar om hur jävla fint det är. Gatulamporna dinglar fritt i luften och har inga skarpa kanter. På avstånd är verkligheten underbar och fantastisk. Färgerna lyser igenom mot den grå höstnatten och allting är perfekt. Jag ryser till och vill helst spara stunden för all framtid.
Så krossar man allt, när man går tillbaka genom folkmassorna som blivit ännu mer labila och de har ännu mer sorg i blickarna som flackar utan att hitta en fast punkt att fokusera på. Det är en gata där man inte kommer någonvart, om man inte ser sig omkring och tar avstånd från atmosfären självt. Jag funderar och ser andra vägar överallt.
Inte en fågel syns till.
De vet bättre.
Hoppar man, fastnar man nog mitt i allt och tar sig inte ut. Aldrig någonsin. Jag funderar och ser andra vägar överallt.
Så vänder man sig om; går in mot stadens brus och myller. Det är fredagkväll. Många är ute. Vissa ragglar omkring, en del bara observerar. När man är i stridsfältet är känslan kall och rå. Man hör gormandet, ser förlorade ögon och känner stanken av piss, öl och bostongurka. Verkligheten är ful, så ruskigt ful. Jag ryser till och vill helst sjunka genom jorden.
Man går och går, det känns inte som man kommer någonvart. Marken är blöt och sulorna slirar mot kullerstenen. Helvetes kullersten. Överallt tvingas man väja för oförsiktiga fulla och när man så till slut kommit igenom det värsta, möts blicken av ett antågande gäng alldeles för unga flickor och pojkar i för stora röda och svarta jackor med päls på huvorna. Jag tänker att de skulle varit i säng för längesedan. Snarast efter Bolibompa, skulle jag vilja moralpredika inför deras föräldrar.
Men så. När man kommit upp och förbi Poseidon. Upp på höjden vid Konstmuseet. Då, när man inte längre ser ansiktena. Man kan då höra skratten, glasen som skålas och sina egna tankar om hur jävla fint det är. Gatulamporna dinglar fritt i luften och har inga skarpa kanter. På avstånd är verkligheten underbar och fantastisk. Färgerna lyser igenom mot den grå höstnatten och allting är perfekt. Jag ryser till och vill helst spara stunden för all framtid.
Så krossar man allt, när man går tillbaka genom folkmassorna som blivit ännu mer labila och de har ännu mer sorg i blickarna som flackar utan att hitta en fast punkt att fokusera på. Det är en gata där man inte kommer någonvart, om man inte ser sig omkring och tar avstånd från atmosfären självt. Jag funderar och ser andra vägar överallt.
2 kommentarer:
Mr M!
Röda stora jackor med päls på huvorna!
anonym
Mjo, jag undviker att nämna varumärken jag inte riktigt har någonting för. Men man kan väl gissa sig till? Det är hur som, inte Peak Performance vi pratar om.
Skicka en kommentar