Hur man är god tack vare någon annan

Jag tror att det var en onsdag. Det var hur som helst mycket soligt och varmt i tidiga oktober 2007. Jag bodde hos Shan på Eastbrook Road i Portslade, men hade övergivit tåg för ettan och tjugofemmans buss eftersom det snart var dags för flytt in till centrala Hove.

Shan kom hem tillsammans med sin irländska väninna efter att ha varit ute på stan. Jag hade precis vaknat och satt uppe, åt frukost och drack te. Som vanligt kommer Shan in i köket med ett leende vitare än sitt hår.

”’Morning Mike, you alright? Woke up now, eh?”
”Hrm. Well…”

Och hon genomskådade mig som vanligt. Men jag hade faktiskt duschat.

”I’m going out for a walk now but if you want, there’s a Supersaver here for you. I won’t need it anymore.”
”Okey. Thanks Shan, bu..”
”Bye then! Dinner’s at six!”
”Eh… Bye bye.”

Jag fick inte tid att förklara mig för henne om min tåg/bussituation. Supersaver är alltså en bussbiljett man köper, som gäller hela dagen på alla bussar för £3. För ett pund extra gäller den även på natten därpå. Men jag behövde inte den, eftersom jag nyligen fått mitt alldeles egna busskort med bild och allt. Nåja, jag fick väl göra det bästa utav det då. Jag skulle ändå in till stan för att träffa Hanna på Churchill Square.

Jag klär på mig anständiga kläder och svettas de hundrafemtio metrarna till busshållplatsen. Där sitter en tjej i min ålder och jag får samla mod i någon minut innan jag frågar henne om hon vill ha min bussbiljett. Hon har redan ett busskort, så det behövs inte berättar hon och sätter in hörsnäckan i örat igen och lyssnar vidare.

Så kommer en knubbig liten man med en liten son i släptåg. Jag samlar mod igen.

” ’lo. Excuse me, but do you want a bus ticket?”
”Sorry?!”
”Yeah. Well, you see I have this Supersaver-ticket that I don’t need ’cause I’ve already got my bus card. You can have the ticket if you want?”
”Why, yes. Sure. Thank you very much. Gee. Thanks.”
”No problem, mate. Anyday.”

Så slapp jag samvetskval den dagen, endast genom att ge bort en biljett som tekniskt sett var min, men ändå inte. Att göra sig själv till vardagshjälte behöver inte vara svårt.

Jag gick på bussen och satte mig längst fram på övre däck. Pappan och sonen tre säten bakom mig. När jag gick av bussen möttes våra blickar igen och fadern sprack upp i ett mulligt, gult leende.

”Really, thanks. You have a great day! Cheers.”
”You too mate. Buy him some sweets or somethin’.”
”Sure will.”

Och jag gick ned för trappan och ut i värmen för att träffa en mycket god vän och jag kände mig riktigt, riktigt glad.

Mitt busskort. Lite mer gediget och low-tech än Västtrafiks. Men så fungerade det mycket bättre också.