I fredags efter jobbet skyndade jag mig allt vad jag hade med pappa som chaufför genom stan. Från jobbet i Bäckebol till Bengans vid Stigbergsliden. Anledningen hette Anna Ternheim och har släppt ett nytt album. Helt naken på kunskap om låtarna ställer jag mig tillsammans med Hanna och lyssnade på den vackra rösten, det ensamma gitarr- och pianospelandet och enkla handklappet. Där i lokalen, fylld av halsdukar och tjocka vinterjackor, höga travar av cd-skivor och förväntansfulla ögon, lyssnar jag på en av de finaste kortspelningar jag hört. Och detta i lysrörsljus.
Anna var ungefär lika vacker som musiken, och där köpte jag skivan egentligen bara för att få säga hej till henne framme vid signeringsbordet. Så jag kom fram till bordet och mötte hennes blick. Det var den mest intensiva blick jag någonsin fått. Rätt in i ögonen och det kändes som om hon petade med fingret på ögonnerven och gick rakt in i hormoncentra som sade till mina knän att vika sig.
När jag sedan skulle gå därifrån var det nästan omöjligt att vända sig bort från henne, och hade det inte varit för att jag känt hälen trampa utanför steget på trappan ned, hade jag aldrig slitit ögonen därifrån. Jag var helt fast.
Och musiken sedan. Jag blir än mer fast för varje lyssning. Bra är vad det är.
Anna var ungefär lika vacker som musiken, och där köpte jag skivan egentligen bara för att få säga hej till henne framme vid signeringsbordet. Så jag kom fram till bordet och mötte hennes blick. Det var den mest intensiva blick jag någonsin fått. Rätt in i ögonen och det kändes som om hon petade med fingret på ögonnerven och gick rakt in i hormoncentra som sade till mina knän att vika sig.
När jag sedan skulle gå därifrån var det nästan omöjligt att vända sig bort från henne, och hade det inte varit för att jag känt hälen trampa utanför steget på trappan ned, hade jag aldrig slitit ögonen därifrån. Jag var helt fast.
Och musiken sedan. Jag blir än mer fast för varje lyssning. Bra är vad det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar