Då tankar blir till ord.

Här är en novell jag skrev för ett tag sedan. En sömnlös natt. Tankar blir till ord.

Asfalten ligger blöt. Det har varit ännu en sådan där dag, ännu en sådan där halvt meningslös dag. En svart katt springer över gatan som jag går på. Den försvinner bakom ett buskage. Bilarna på vänster sida om mig, en kal trottoar på andra sidan. Jag går mitt på vägen. Långsamt, gatan ned. Nynnandes på en ändlös melodi utan syfte. Ett syfte kanske melodin ändå har, det för att inskränka något slags liv i min bild av omvärlden. Det är jag och djuren mitt i stan, tänker jag. Benen stannar upp som om de vill att hjärnan skall förstå något som benen redan insett. Hjärnan kopplar inte och jag tvingar mig att vandra vidare. Nu långsammare än tidigare.

Den svarta katten smyger upp bredvid mig och för en stund inbillar jag mig att den faktiskt vet hur jag känner mig. Tanken övergår till en bitter slutsats då en gråspräcklig katt dyker upp, från under en av bilarna. Katterna sätter sig bakom mig och stirrar på min ensamma ryggtavla.

Det ligger ett par låga hyreshus på min högra sida. Det är svart i de flesta fönster. I ett blinkar det från en teve som antagligen visar en actionrulle deluxe med tanke på hur färgerna skimrar i explosionsgult och blodrött. I nästa fönster tänds ljuset ett kort slag, som för att hitta glaset med vatten man nyss gjort i ordning. Jag tittar ned i marken. Ensamheten på gatan tynger mig inte nämnvärt, funderar jag. Det är inte farligt.

Jag går mot trottoaren och lutar mig mot en lyktstolpe. Slänger en blick mot ett fönster där tecken på liv finns. En kvinna står i fönster och blickar ut över gatan. Hon ser ut att titta på de nykära katterna ett slag, och jag känner ett band till henne. Kanske lider vi utav samma problem. Samma symptom, samma sjukdom.

Hon drar ned persiennerna men vinklar upp dem så att hon kan fortsätta hålla utkik. Hon har bara underkläder på sig. Jag kan skymta en skugga annan skugga på persiennerna. Snart kramas hon bakifrån av en man. Hon ser ut att njuta av hans beröring. Hennes kropp vänder sig om och kysser hans läppar. Hans hand glider upp mot hennes knäppning på BH:n medan den andra vinklar persiennerna så att insynen blir minimal. Deras skuggor försvinner och jag är ensam på gatan igen. Om hon eller han ens sett mig där ut, kommer jag snart att vara bortglömd igen. Då är det jag igen, jag och katterna. Men utan dem är jag ingen. För då vet ingen om mig.

Tidigare den kvällen hade jag försökt att ha sex med den kvinna jag älskar. Den kvinna jag kan tänka mig att leva mitt liv med. Med det fick inte. Jag försökte, men allt blev bara fel. Det vi gjorde kan knappast kallas för sex. Det var ingenting egentligen. Bara samvarig existens. Katterna leker på gatan nu. Deras akt har bara börjat. Min hade en början och inget slut. Men den hade inte heller någon fortsättning heller. Det fungerade inte helt enkelt.

Det hela blev ett fiasko där jag knappt, om ens, kom in i henne. Jag kunde inte. Det ekar ord i mitt huvud. Tunga ord. Alltför tunga för en mans axlar att bära.

Vem är jag, om jag inte kan älska med den jag älskar?

Det kommer en bil på gatan. Troligen stulen, för den kommer i hög fart och med bredställ genom den svaga kurvan. Katterna flyttar på sig. Jag sätter mig mitt på vägen.

Syns jag inte, finns jag inte.

Michael Lagercrantz.