Brum säger flaskan och livet

Det står en tvåliters pet-flaska bredvid mig. Den är fylld till en femtedel av Coca-Cola. Jag sitter så stilla jag någonsin kan, harklar mig och lyssnar intensivt. Det brummar från flaskan. Och så fnittrar jag lite grann.

Och igen.

Ibland är regression ganska skönt. Att man kan gå tillbaka i utvecklingen och släppa allt för en kvart eller så. Bara för att lyssna till de små sakerna. De som visar att vi, konstigt nog, lever.

Sedan hostar jag för att lungorna inte vant sig vid den varma luften inomhus. Jag hostar nästan så jag spyr. Det visar också att jag lever, men är inte lika njutbart.

I B Positive

Det kommer inte spela någon roll hur mycket jag försöker övertyga er, ni kommer alltid tro att jag gick dit bara för att Navid skrivit om det. Men redan i lördags bestämde jag mig för att besöka Droppen i Nordstan på måndagen.

Faktum är att det var min första tanke också när jag vaknade. Det är en skitbra sak att lämna blod om man kan. Dessutom får man ju gratis fika. Det är inte helt fel. Men som för alla andra, måste mitt blod testas först och jag hade lite tveksamheter eftersom jag haft gulsot som liten. Troligen är det inget problem, och om fem veckor lämnar jag mina första deciliter blod.

Jag tycker det är ganska så jättebra. Dessutom fick jag ju foten ur för en gångs skull.

Man måste inte äta stek på söndagar

Min kropp är alldeles slut. Inte vet jag varför, men kanske är det något slags lättnadsrus som fyllt mig och nu sakta andas ut. Jag var hos Hanna på födelsedagsmiddag i dag. Det var mysigt, vegetariskt och enormt trevligt. En blandad kompott människor som passade fint ihop. Alla var så snygga.

Ja, alla utom Ludde, den korvtjocke hunden som var på besök.

Men hur som, det lilla spel av vinterkubb och vinterfotboll som utgjorde aptitretaren kan väl knappast ha tärt så på min kropp?

Kollage av fejkade polaroidbilder är bra. Magdalena finns dock inte med på bild där, men hennes namnskylt i alla fall. Och ifall jag inte har sagt det - maten, åh maten!

Nu börjar det pirra

Visst, det är fredagskväll.
Visst, det bubblar en del i blodet.
Visst, man är väl lite kåt. Fast det är nog bara för att fotbollen har smygstartat för oss gaisare. Satt och följde Hammarby - GAIS via Hammarbys ganska duktiga liverapportering från första träningsmatchen för i år. Förlagd utanför Los Angeles, på Home Depot Center, slutade matchen rättvist 1-1.

Spännande att islänningen Baldvinsson producerar från första match. Det gjorde visserligen Super-Migen också. Naturligtvis torde islänningens smeknamn bli Super-Ballen, men huruvida det är uppskattat är osäkert.

Det var första smaken på det grönsvarta katastrofår det här bara kan utveckla sig till. Media börjar tro så smått på GAIS och Wanderson ses som en lite större profil bland alla möjliga brassar och det betyder bara en sak - underdogen GAIS är numera accepterade och har klarat sig kvar de tuffa första åren och bara för det åker vi ur i år. Kanske är tur att Öis nu tippas högre pga en MacSantos. Sorry, men den kommer inte med plusmeny Öis, men det är värt ett helt annat inlägg. Hur som helst.

Tjugofjärde spelas första hemmamatchen. Jag kan inte vänta. Det är hysteriskt jobbigt nu. Man kanske ska sova fram tills dess. Ja, jo. En stund kan sovas bort i alla fall.

God natt.

Rättvist och bra

I går fick Sigrid en pastalunch med halvt arbetslösa mig.

I dag fick Hanna en sushilunch med fortfarande halvt arbetslösa mig.

Och jag råkade shoppa loss. Fast det gör inte så mycket för de här jeansen vill jag nog begravas i. Så sköna tycker jag att de är. Och galet rättvisemärkta också. Och på rea. Good shite på Icons of Eco.

Apropå ett västkustskt backslick

Jo, jag tänkte på en sak.

Är inte göteborgska brats sjukt onödiga? Jag menar, var kommer de ifrån?

De är ju om möjligt ännu drygare än deras stockholmska bröder, eftersom Göteborg är Sveriges mest uttalade arbetarstad. Och det ligger oändlig mängd historia och sanning bakom det. Backslicken som pratar västkustskt (fast naturligtvis med försök till Lidingö-i:n som snarare låter som Åstol-i:n) blir en samling wannabes med sina farföräldrars avsvetsade fingrar och lortiga fotsulor hängandes i släktträdet.

Mycket därför föraktar jag rosaskjortorna.

I tårar igen...

Nu skrattar jag så jag gråter. Igen. Andra gången på två tre dagar.

Den här gången beror det på urklipp från Barack Obamas egenhändigt skrivna bok. Hysteriskt klockrena kommentarer från hans high school-kompis Ray.

Guess what?
Boken finns som ljudbok.

Guess what again?
Barack Obama är själv uppläsare.

Så här skulle det kunna låta ifall man ställer följande frågor (klicka på SVAR, för att lyssna på Baracks kommentarer):

What do you think of Sweden? And its population?
SVAR

What about Dick Cheney?
SVAR

So, Mr. President, what are your opinion on the economic situation?
SVAR

Daaaad?! Can I have fries with my burger?
SVAR

I've lost my number, can I have yours?
SVAR

Vad jag bryr mig om nu

Förlåt. Det blir ytterligare ett youtubeklipp här. Men jag minns Storsjöyran i somras. Och jag minns brittiska The Magic Numbers. Hur gemytlig spelningen Badhusparken var. Jo, jag har berättat förut, men nu är det ännu lite finare. Jag och Hanna stod längst fram vid staketet och det var inte mycket folk till en början.

När sista låten går igång är det desto fler, och plötsligt kändes det lite som att halva Östersund samlats kring scenen där de två syskonparen spelade. Vi hummar med i en känd melodi, men kan inte riktigt höra vad som sjungs.

- Det låter som att dom sjunger på svenska..? frågar Hanna.
- Mjo lite faktiskt, men njae, så kan det väl inte vara? svarar jag. Fast... är inte det här en Håkan-låt?
- Men... Dom sjunger ju på svenska! Lyssna! utbrister Hanna samtidigt som hon hoppar till av förtjusning. Dom gör det! Dom gör det!

Och sedan hittade vi rätt, med viss modifikation, i texten till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. I dag, tack vare Attityd-Viktor kan jag, och du, få höra den underbara Billy Landsdowne-svenskan. Den här gången från en spelning i julas på Cirkus i Stockholm.

Om Star Wars var svensk

Inte ofta skrattar man så mycket att man till och med börjar gråta, men när jag såg den här fan-filmen för första gången gick vattnet så att säga.

Det är briljant. Humorn inte på Sagan om de bannlysta-klass, men det är stort att koppla ihop så många skådespelares repliker och det gör den här fan-filmen fantastiskt bra.

Min framtid och så

Nu har jag jobbat två dagar. Mina fötter värker, händerna är torra och ett finger blev nästintill vanskapt på grund av en tung back med risgrynsgröt. Framförallt är jag så trött att jag knappt kan stå upp när jag kommer hem. Enda anledningen till att jag vaknade när jag skulle av bussen i stan var att chauffören svängde skarpt och att mitt huvud slog i sidofönstret.

Ett gäng tappra själar har arbetat på mitt jobb i sju, åtta, nio till och med tio år. Hur fan orkar dem? Det är ett tungt arbete, i kyla på betonggolv och aldrig finns någon möjlighet till omväxling. Inte någonsin. Okej, man kan jobba natt – men det är ändå samma sak fast med färre medarbetare.

Jag ser naturligtvis ett mönster i dem som jobbar. De är alla ungkarlar, något överviktiga, utan egentligt socialt umgänge utanför jobbet och de jobbar så mycket övertid som möjligt så länge de inte missar både fredagens och lördagens supande med någon eller några kolleger från arbetet. Detta medför också att effektiviteten på jobbet blir något lägre efter lunch på veckans sista vardag.

En del har andra drömmar, en del verkar nöja sig och tycka att livet inte har mycket mer att ge egentligen, samtidigt som de samlar pengar till en plasma-tv eller den där anskrämliga bardisken de drömt om sedan de fick sniffa sin första whiskeyånga.

Men de är kvar på jobbet, ständigt. Jag borde inte, men jag gör det ändå – jag tycker synd om dem. Egentligen finns det ingen anledning om de är nöjda med livet, men jag som har mycket större drömmar känner föraktet svepa in mig i en bubbla som ska hindra mig själv från att fastna i träsket.

Om det fortsätter så här, att jag jobbar fullt ut och kommer hem vid sjutiden och inte har någon egentlig kraft för att göra någonting – kommer jag hamna på samma ställe som mina arbetskollegor. Jag har då sju halvskrivna filmmanus, tre påbörjade romaner, en innehållsfattig självbiografi och ett tarvligt försök till diktsamling och på tisdagskvällen sitter jag i ett hörn i min lägenhet i djupaste Backa, framför min plasma-tv jag köpt för surt sparade övertidsslantar med ett glas rom&cola och tittar på en dokumentär om världens kortaste kroppsbyggare för att ha någonting att snacka om på jobbet nästa dag.

Ja jo, statistiken visade att jag blev december månads arbetare med högst kvalitet. Vad säger det om min framtid?

Klockan är nu... noll två och femtiotre *beep*

Naturligtvis sover jag inte än.

Vem hade egentligen trott någonting annat?

Bara lite slut i kroppen

Jag sov en och en halv timma mer än jag borde ha gjort ikväll mellan halv åtta och nio. Det är aldrig bra, för nu kommer jag inte kunna sova och jag ska jobba imorgon. Första dagen på länge, det kommer kännas tungt, ovant och tråkigt samtidigt som jag vet hur mycket det betyder för framtiden och även min kropp i nuläget. Man vill ju inte bli helt förslappad.

Kanske tränar jag på att spela Guitar Hero hela natten. Studsar runt i mitt rum och spelar Bloc Party, Metallica och Weezer högt, högt i mina hörlurar samtidigt som jag ivrigt slår hårt på tangenterna och strummern.

Vi får se. Hur som helst, löser det sig.

Dessutom har jag gjort en ny banner. Trevligt, tycker jag.

För alla er som undrar...

Självklart sitter jag uppe, en stund i alla fall, och tittar på Superbowl.

Bra månadsstart

Februari kom åkandes på skridskor med sol och minusgrader mitt i Göteborg. Att spola is och göra bandyplan på Heden är en alldeles briljant idé och varför det inte uppförts tidigare är bara konstigt.

Fredrik, Hanna, Sigrid, Wictoria och jag gled runt och njöt av sol, kyla och en riktigt trevlig stund bland alla små barn. Januari som varit så grå, så grå blev till skinande vackra februari. Och jag gillar't.

Kommer hem lagom för att se Frank Lampard bli felaktigt utvisad, Torres göra två mål och linjedomaren göra årets miss när han dömer Chelseainkast då Bosingwa stämplar nyss nämnde Torres(?) i ryggen. Ett sådant hjärnsläpp. Tragikomik. Jag som hade tänkt berömma domarnas helsvarta ställ. Så vill jag att de ska se ut. Precis som farfar gjorde på sin tid. Helst med Domus-reklamtryck på ryggen, som den gamla malätna tröjan i garderoben bakom mig. Den är snygg.

Kanske behöver jag en hjärnskrynklare

Jag sitter och läser i Stopper, det fantastiska gräsrotsfotbollsmagasinet jag en gång tidigare nämnt här på bloggen, och frossar i obskyra fakta. Älskar det. Men jag måste avbryta. Andra halvlek mellan Stoke och Manchester City har precis startat.

Nej, jag är inte konstig. Bara passionerad.

Så. Det. Så.

Lediga dagar är ett minne blott... i nästa vecka typ.

Lättnad är när de ringer från konsultfirman och säger att jag inte alls är bortglömd, utan snarare kan vänta mig en hel del jobb i nästa vecka och även en hel del jobb på söndagar i februari, mars.

Hej, hundra procent ob.

Nu hoppas jag bara det inte var en tjuvringning.

Vad gör ett tjugotal Corollas vid Bauta?

När jag går på promenad i mina grå och trista kvarter händer det allt som oftast att jag på något vis går förbi huset där jag spenderade mina första åtta år i livet. Men det här handlar inte om huset, utan om en parkering vid en nedlagd närbutik precis bredvid.

När jag var liten och min mormor var i Göteborg och hälsade på, gick vi varje dag för att köpa tolvkaffesfika på den lilla butiken i den låga, röda byggnaden som mer ser ut som en container än något annat. Butiken bar sig inte, och om jag inte minns helt fel var det planerna på att bygga köpcentrum fem-sexhundra meter längre bort längs vägen som fick det att börja existenstvivlas rejält. Köpcentrumet byggdes, och nu bor jag precis bredvid det istället.

Den röda containern fick nya ägare i Göfab som uppförde den svenska varianten av "One Dollar Store" som frodat stora framgångar i USA. Mängder av privatimporterade varor med tyska, turkiska, grekiska innehållsförteckningar stuvades in och butiken klarade sig ett bra tag enbart på oss mellan- och högstadieelever som var mer än nöjda med att kunna köpa tre läskburkar och tre glassar för en Selma. Efter två stängningar och återöppningar fick de så ge med sig och sedan dess har det stått mer eller mindre tomt.

Så börjades det ryktas om att det skulle bli ungdomsgård men istället kom det upp en skylt "Mix Nuts" som inte gjorde någon förutom ägarna klokare. De kunde knappt svenska, och någon tydlig verksamhet blev det aldrig för de två fönster som huset är förädlat med bommades igen och svarta tygskynken hängdes för glasdörrarna. Jag ska inte säga något säkert, men jag tror skylten är borttagen nu.

Och efter denna historia tillbakablick kommer vi tillbaka till för ett par veckor sedan. Jag promenerade och ett par män turades om att köra in bilar och tränga ihop så många som möjligt på den lilla parkeringen. Upp på gatsten och gräsmattor, här skulle de prompt in. Och så "spärrade" männen för infarten med en tunn gummislang med gulröda reflexer.

För ett par dagar sedan blir jag lite paff när jag ser en stor biltrailer köra iväg med fem av bilarna på släp. Alla är Toyotamodeller i olika färger, men alla ser ut att komma från nittiotalet. Så jag tittar efter på det tjugotal bilar som står kvar, alla är Toyotamodeller i blandade kulörer från en och samma tidsepok, och ja, kanske till och med samma årsmodell. Vad är grejen med detta?

I dag gick jag förbi igen och de fem bilar som försvunnit var ersatta, möjligtvis tillbakaställda men var är logiken i det? Ta en söndagstur med fem bilar på ett lastbilsflak? Njae.

Toyota Corolla från 1996 någon gång. Vad får en normalt funtad person att samla ihop ett tjugotal och ställa upp dem på en parkeringsplats på Hisingen? Finns det något speciellt värde i just den här bilmodellen för så jävla snygg är den inte? Någon som vet..?

GOOOOOOOOL!

Alltså. Sverige gör mål mot Mexiko. Mexikanska(?) kommentatorer. Lyssna på det jävla målskriket. Börja kolla på målet vid 1.35 någon gång. Visst, Elms passning är alldeles fantastisk. Men kommentatorn, som precis sett motståndarna göra mål...

Skriket håller på ungefär härifrån...

...till hit.

Monty Python goes 23K

Du kanske minns hur jag skrev om Monty Pythons snillrika drag att genom radera alla klipp av deras sketcher på Youtube kunna öka deras popularitet. De lade sedan upp de populäraste under egen regi, med uppmaningen att vi inte skulle kommentera hur bra/kassa de är, utan köpa deras DVD-utgåvor istället om vi tyckte om det vi såg.

Och gissa vad? Försäljningen har ökat med 23 000 %.

Tjugotretusen.

Nu har jag i och för sig inte gjort mer research än Marcus eller den här bloggartikeln, men bara siffran är fantastisk. Vad än kommentarerna säger om rabatter och liknande - sådan ökning hade inte skett utan Youtube-kuppen.

23k.

Jag har skeva ögon, men det visste vi ju

Med mitt högeröga ser jag tillräckligt bra för att inte behöva några linser eller glasögon. Vilket låter väldigt konstigt, eftersom jag behövt det tidigare. Det har tydligen frisknat till.

Det andra ögat, det vänstra, ser precis så bra och lite till att jag inte behöver någon korrigering för att få köra bil. Tillsammans ser de nästan felfritt, men linser ska jag ha i alla fall. Och jag klagar inte, för då får jag gå tillbaka till optikern. Nej, hon var knappast söt eller så. En pratig tant, var vad hon var. Men vilken inredning! Det såg ut som att komma in i lägenheten i Brighton, fast utan den turkosa decimetertjocka heltäckningsmattan. Kristallkrona i taket, gamla fina möbler och stora oljetavlor från förr. Om jag mot alla odds blir optiker, är det stället där jag vill jobba. Att det sedan ligger helt off på Herkulesgatan är en annan femma. Jag får skaffa cykel eller bil.