Våren är svår

Vill skriva. Kan inte. Av olika anledningar.

Två små sår har jag på knäet. Plåstren är kolsvarta av intorkat blod, men de får inte tas bort förrän om en vecka. Status i övrigt: Svullet och stelt.

Våren har precis inletts, men jag längtar redan till dess slut.

Hemma och lycklig

Förstår ni den totala lyckan när jag sitter på sängkanten och kan böja upp underbenet utan att det knäpper, knakar och gör ont. En liten tår sprängde fram.

Och än så länge mår jag fint. Ingen smärta alls, och morfinet ger mig samma mysiga avslappningskänsla som en lagom mängd alkohol gör. Utan det som snurrar. Kan det bli bättre då?

Läkaren hade ingen social kompetens överhuvudtaget, men sköterskorna var desto trevligare. Även brevbäraren som tog bort menisken var av det bättre slaget.

Fyra till åtta timmar efter operationen kommer lokalbedövningen att släppa. Då kommer det göra ont. Så in i helvete, enligt vissa. Lite grann, enligt andra. Högst personligt, enligt läkarna.

Nu ska vi äta pizza. Geisha fanns inte i butiken, men choklad av annat slag fanns. Det blir nya favoriten Ulricehamn på Roma. Tack Sara, för tipset.

Det är inte synd om mig någonstans. Än. Full belastning och inga kryckor någonstans. Inte ens om man tar bort menisken behöver man det. Jag är förbryllad. Men ta det lugnt, ska jag göra. Sex veckors rehab är det som gäller. Sedan går jag på hårdare träning. Det ska bli förbaskat roligt. Kanske kan gå på morgondagens förläsningar. Annars litar jag på Giovannis anteckningar.

Ramadan light

Nu ska jag lyssna ordentligt på Håkans nya platta.

Och dricka ett glas kall ljummen Coca-Cola.

Det sista innan fastan inträder om en halvtimme. Sjukt uppskrivet det blir, men visst låter det dramatiskt med min tredje operation? Det är inte ens en tiondel så häftigt eller allvarligt som det låter. Men jag tänker kräva mamma på en chokladkaka imorgon kväll. Geisha ska det vara. Så det så.

Bara så du vet, mamma.

För övrigt gör det galet ont att få Descutan i ögonen. Påminn mig i tid nästa gång.

Under kniven igen

Hastigt och ja, rätt lustigt skall jag in och opereras på måndag. Fick ett sms om det förut.

"Flera mottagare får detta meddelande. Vi har ledig operationstid 31/3.
Ring 031-XXXXXX om du är intresserad. Lundby Operation."

Jag ringde, men någon annan hann före. Så för en timma sedan ringde ett hemligt nummer upp mig på mobilen och det var från Lundby Operationsplanering. Det hade blivit en till ledig lucka och den fyller jag mer än gärna. Kvart i tolv ska jag checka in.

Snart kanske man blir kvitt knäproblem för ett litet tag? Jag hoppas på't, jag får svårare och svårare att gå i trappor för var dag som går.

Tycker om sms-tjänsten. Det går fort och man slipper få massa papper i brevlådan (det är i och för sig kul att få brev adresserat till en, men äh). Smidigt och enkelt. Hoppas bara att inte Evert, 76, blev utan tid för min skull. Hans brev kanske kommer på posten i morgon?

Det blir för dyrt, vi öppnar upp istället

Masade mig bort till Wieselgrensplatsen för att träffa en ny läkare. Fick för mig att jag träffat honom tidigare, men så vitt jag vet har jag inte varit på Capio tidigare. Han kanske har varit på någon annan klinik. Trevlig var han i alla fall. Han vred och böjde och tryckte. Hummade lite lätt och gav utlåtanden. Magnetröntgen är ju såklart väldigt dyrt, och det är nog faktiskt en rätt onödigt process också. Nej, då blir det billigare att gå in och kolla med kamera och pinnar.

Tre månaders väntetid.
Sedan operation. Igen.

Jag blir så trött. Men jag hoppas att jag bara lokalbedövas, så att jag kan få titta på operationen i direktsänd teve, så att säga. Det är bara en liten titthålsoperation det är frågan om (så egentligen kan man knappt kalla det operation) och jag kan i princip gå därifrån ett par timmar senare. Men ett ingrepp är alltid ett ingrepp. Och det är 70 % av patienterna som upplever förbättring. Hoppas jag är en av dem.

Okristligt tidigt

Nej, om man skulle ta och ögna igenom texterna man har att läsa till på onsdag?
Morgondagen vet jag inte alls hur den blir.
Börjar med ett besök hos en ortoped. Hoppas jag inte behöver vara där alltför länge, men jag vill ha en lösning på mitt knakproblem. Okristligt tidigt är det också. På en ledig dag. Men det får jag väl tåla. Jag hade viktigare saker för mig i fredags när jag egentligen fått en tid.

Sedan är det GAIS - Qviding på Valhalla. Och efter det Champions League-fotboll. Nu börjar jag komma igång igen.

Plötsligt händer det

Jag studsade till av lycka två gånger i dag.
Först ringer mamma, men jag kan inte svara för jag sitter på föreläsning. Blir lite orolig och undrar vad som står på. Ringer upp i pausen och får höra att jag fått papper från försäkringsbolaget. Jag ska få ersättning för mitt ärr. En rätt ansenlig summa.

På andra föreläsningen för dagen ringer mamma igen. Jaha? Okej, vad kan det nu vara? Ringer upp i pausen igen och får då höra att Kent ska spela på Storsjöyran i sommar. Hoppar tillbaka till salen och sjunker in i mina egna tankar.

Och nu har jag sett dessutom Tim Burton's Corpse Bride. Den morgon som började rätt miserabelt har utvecklat sig till en färgsprakande vårdag.

En sjuk dag

Nu blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Näsan helt igentäppt och under hela natten har jag haft svårt att andas. Därför har timmarna av sömn uteblivit. Och jag åkte därför aldrig till skolan. Vaknade av ett sms, somnade om och drömde underbara men skrämmande drömmar och vaknade igen en timma senare.

Nu har jag fått tid till ortoped i alla fall. Hoppas att jag inte behöver en till operation, det skapar sådan oreda i schemat. Men jag vill helst också undvika artros innan jag fyllt trettio och då kanske en operation är lösningen. Till trettiofem skall knäet hålla. Statistiskt sett, för en sådan som mig. Och det kan ju vara trevligt.

Alldeles för tidigt

För övrigt gick jag upp tidigt i dag för att äta ordentlig frukost och ladda för en ordentlig löprunda, den första detta år. Vaknade strax före sju och kunde inte somna om, låg och lyssnade på hur pappa försov sig och stressad klampade ut genom dörren. Gick upp kring kvart över sju och åt frukost med mamma. Det händer inte speciellt ofta och definitivt inte så ofta som man kanske borde - det är ganska mysigt.

Lät maten sjunka in och drog på mig alla de kläder man behöver för en löprunda när temperaturen ligger kring nollstrecket. Ut i friska luften vid nio och snabb gång som uppvärmning. Vilken härlig dag det här kommer att bli. Börjar ta de första löpstegen och efter ungefär tio meter känner jag att det inte håller. Knäet spökar på ett nytt vis och solens strålar förmår inte täcka det milstjocka täcket av moln. Det blir mörkt igen och för att öka på det drar jag ned mössan över ögonen. Fan.

Det gör ont precis där den lilla vridningen, jag ådrog mig när släktens nya gunstling (hunden Stina) sladdade in i benet under julhelgen, kändes. Förutom smärtan, finns där en känsla av instabilitet som oroar mig. Just denna instabilitet har jag känt efter hundsammanstötningen då jag suttit eller legat stilla med knäet så att det stelnat till. När jag skall gå efteråt smärtar det och gången blir haltade och lite lustig för ett slag.

Nu försökte jag springa vidare, för ibland släpper smärtan, men det fungerade inte i dag. Jag fick förkorta ned och gå min Eriksbergsrunda. Det funkade bara inte. Nu är jag arg och bitter. Alldeles för tidigt i livet.

Now, I'm screwed - Big time

Var hos läkaren i dag. Det tar alltid sin lilla tid och man blir alltid lika otålig och förbannad, men som tur är har man Gunnar Lundell som är trevlig och galet fotbollsintresserad - är man där kan man räkna med att det snackas fotboll efter undersökningen. Så även i går, och det kanske är därför det tar sådan tid för kön att bli kortare?

Nåväl. Han kom fram till att antingen är det en bakterieinfektion som ligger och lurar någonstans. Eller en av virustyp. Eller så har jag kvalsterallergi och det täcke jag använde hos mormor var inte helt fräscht. Är detta fallet räcker det att ta allergitabletter i ett par dagar och sedan skall det vara över. Sedan tog han en liten titt på mitt knä och sade att det kan vara skelettförändringar på baksidan av knäskålen och det bästa vore om man tog en röntgen för att avgöra i fall en titthålsoperation är nödvändig.

Sagt och gjort. Remiss till Lundby Sjukhus och så blev jag sittandes där ett tag. Röntgades och efter första bilden hör jag ett "Oj, du har metall i dig du!". Och efter fem ytterligare bilder får jag titta på bilderna själv. Jag häpnade. Det är ju för fan en sjuttumsspik som sitter där. Ungefär. Nåja. Det var inte en spik i alla fall. Och den var inte sju tum. Men den gick igenom hela mitt ben. Straight through, baby!

Okej, det sista var lite perverst.

Jag lämnade rummet med kommentaren från läkaren:
"Du kan omöjligen komma igenom säkerhetskontrollerna på flyget va?"
"Eh, joooo. Det fungerade faktiskt."
"Konstigt."

NEW SHOES

Var ute och köpte skor i dag. Det blev en Vansliknande historia från Adidas. Ett par svarta Superstar fast Vansmodell.
Och precis bredvid står ett paket med iPod/Nike+ grejor. Trehundra spänn. Jag måste ha någonting som pushar på min träning. Jag slår till.

Jag var ute och sprang med det, och ja. Även om det är lite fånigt, så känner jag verkligen att hon, rösten som berättar hur länge - hur långt - hur snabbt jag sprungit, hjälper mig ordentligt i löpningen. Kommer jag i form nu har jag mycket att tacka Nike och Apple för. Fast knäet svullnade upp något nu. Känns så där. Men nåväl. Positiva tankar!

Bio i kväll. Oceans 13.
Id är dessutom värdelöst. Ska man sitta i en timma och bara titta på personerna? Nej. Det fungerar inte Kanal 5.

NJUTNING TILL MAX

Den tillfredsställelse man får efter en riktigt svettig löprunda är svår att jämföra med något annat. I så fall är det väl sexnjutningen, men frågan är om inte den löpningen slår det med. Den njutningen sitter i längre. Man kan gå runt och vara lite stolt. Gå mer rakryggad.

Solen steker genom t-shirten och fötterna bränner till i varje löpsteg. Svetten rinner längs armarna och höfterna får arbeta ordentligt för att föra benen framåt. Härligt.

Och knäet känns helt okej, trots de kraftiga knaken och knäppningarna.

BAKSLAG

Okej.
Min halsmedicin - nåt kolioks med Ginseng och skit i - smakar precis så som jag föreställer mig en intergalaktisk gurgelbrännare. Eller Allgalaktisk om man nu vill det.

Det är verkligen som att få sin hjärna krossad av en guldtacka, omsvept i citronskivor. Jag lovar er.

För övrigt tror jag att min knäoptimism måste dämpas. I dag hos sjukgymnasten kom ett bakslag. Skulle göra ett utfallssteg precis som alla de tusen jag gjort genom mina dagar men den här gången knakade det till rejält under knäskålen. Nu skrapar det. Tar emot. Knakar. Knäpper. Men framförallt skrapar. Och är allmänt obehagligt. Inte alls roligt. Fan.

SEX OCH EN HALV MÅNAD SENARE

Tänkte göra en liten uppdatering vad det gäller hur mitt knä mår idag.

Jag får springa, och jag kan springa rätt bra. Fortfarande tveksamt hur bra det är att springa i lutning, men det ska väl snart gå bra.
För en vecka sedan gjorde jag styrkeprov på sjukgymnastiken. Vänster ben som är friskt klarade av 110 kg i benpress. Höger ben klarade 60 kg. Rätt så stor skillnad, inte sant?
Balansen är det dock inget fel på. Klarar av alla de övningar jag får göra på balansplattan. Så jag har fått upp reaktionen och de små muskelrörelserna som stabiliserar i alla fall och det känns tryggt. Däremot är det oerhört svårt att hoppa på det opererade benet. Tar i för kung och fosterland, ändå lyfter jag knappt från marken. Frustrerande något, så in i norden.

Skruven irriterar inte speciellt mycket längre. kan numer stå på knä i sängen i alla fall. Kan dock inte sitta ned på knä. Att stå på knä på golvet är dock borträknat, och det är tveksamt om jag kommer kunna det någonsin igen, möjligen om jag tar bort skruven. Men det måste jag ju göra hos läkaren, efter överläggning.

Sista gympalektionen kunde jag ju faktiskt spela fotboll med hyfsad intensitet. Plojintensiteten, men för att se vad knäet höll för testade jag att springa för fullt. Så klart inte från noll, utan successiv ökning över hundra meter eller så. Och det gick förvånadsvärt bra. Helt jättebra faktiskt.
Sammanfattning. Efter sex månader syns fortfarande lite svullnad. Ärret är fruktansvärt (se nedan) och kliar lite lagom. Det är lite trögt att få upp på grund av bristen på muskelkraft. Dessutom är "cykelmuskeln" (den som går så att säga över insidan av knäskålen ned till fästet och som cyklister ofta har mycket utvecklade) ganska svag och kan ge lite obehagliga tryckkänslor ibland. Men jag får väl lägga lite mer krut på den muskeln då I guess.

Det kommer att ordna sig till slut. Förresten? Är det någon som vet exakt hur länge man måste vara orolig för solljus på ärr. Orkar inte googla.

14,5 cm långt är det... och mellan 1 och 2 cm brett.

HUR VIKER MAN EN BRÖSTFICKSNÄSDUK?

Så mysigt att vakna upp med någon vid sin sida igen. Det var längesen. (okej, bara någon vecka elller så, men allting är relativt.)

Har faktiskt sprungit relativt obehindrat i dag. I ett par hundra meter trilskades knäet med att knaka, knäppa och kännas allmänt instabilt men efter just de där hundra metrarna ordnade det upp sig och jag kunde springa runt Eriksberg med lätthet. Det var sjukt lång kö in till Eriksbergshallen. Något var på gång - en massa finklätt folk var där - och jag har inte den blekaste om vad det handlade om.

Nåväl. Min balutstyrsel är helt klart nu, inklusive bröstficksnäsduk. Hur fan viker man en sådan, det kommer antagligen sluta med att jag bara knôkar ned den i fickan, som är förvånandsvärt djup.
Och jag har köpt UV-strålningsskyddande tejp som jag kan sätta över mitt gigantiska ärr när jag solar och sånt.
Fint schå.

Resten av dagen har kantats av fotboll. Om en liten stund börjar fysikplugget på allvar. Jösses, vad tråkigt.

Tisdagsbio.

Åh. Matteprovet gick ju...
Låt oss säga 'så där'. För att vara överpositiva.

Det tröståts Africanapasta med kyckling på Café diPH med Anton och Sigrid. Hux flux blev klockan strax efter åtta och vi får för oss att gå på bio. Visst, inget bättre för oss. Det hade inte heller sex andra som sällskapade oss i den ödsliga biosalongen. Casino Royale på duken. Inte mycket till handling. Härlig inledande scen. Men som sagt, något torftigt innehåll. Men tisdagsbio med rabatt är den nya glädjen.

Kom hem för ungefär en timma sedan och har städat undan lite saker. För varje pryl som blir undanstoppad lyfter mitt hjärta en aning från marken. Om tusen ting till kommer det sitta på sin rätta plats någonstans en meter och 20 centimeter över marken.

Sjukgymnastik tidigt i morgon. Åh, så roligt. Nåväl. Jag ska inte klaga. Hoppas bara att det inte bara är tanter som vanligt. Det är trist.

Helt galet bra.

Middagen i går var en helt galen succé.
Min sorti blev desto sorgligare. Men det bryr vi oss inte om i dag!

I dag mår jag bättre än på mycket länge.
Allting har gått min väg verkar det som.
Mamma har tyckts glömma bort "Gud vad du sluddrar, gå och lägg dig!" från i går kväll. Mindre lyckat, men i dag sken hon som en sol och drabbades nästan av lyckorus när vi började gå igenom och slänga bort en del av alla mina leksaksbilar från när jag var liten. Nåväl, mindre i alla fall.

I väg till Dr. Sten Björnum för att göra tremånaderskontroll av knäet. Fick betyget MVG+ och det är inte helt fel. Jag blev utnämnd till en av hans bäst rehabiliterade patienter någonsin vid en tremånaderskontroll. Och då kan nämnas att han gjort samma operation på bland annat ett par allsvenska fotbollsspelare. Eftersom jag inte har varit världens bäste på att göra mina sjukgymnastikövningar hemma, så undrar jag hur det hade varit om jag suttit och gjort mina tradiga benlyft varje dag.
Jag får fortfarande inte springa, men att åka skidor är inga problem, vare sig det är utför eller längd. Längd är oerhört bra träning. Simning är det lite värre med, för där är det lite fel muskler, det är ju typ alla muskler, så det var nog inte att tänka på än faktiskt.

Det kändes ju underbart faktiskt. Gôtt mos.

När jag står och väntar på bussen hem, ringer mamma och berättar att pappa skickat en förfrågan om när man får bekräftelse på att man har vunnit i den där Pepsitävlingen.
Det verkar onekligen som att de har haft lite problem med dessa mejl men jag fick beskedet att jag faktiskt är vinnare av en Sony Ericsson W850. Den är på väg på posten.
Jag blev lycklig så in i norden. Ännu mer gôtt mos.

Nu har vi dessutom varit i väg och köpt tapeter och golv. Fantastiskt. Det blev inte de som jag egentligen bestämt mig för, men jag tror bara att det blir bättre.
Bilder kommer antagligen när rummet är färdigt så ge er till tåls.

Pensionärspoäng?

Är det någon som vet hur lång tid man måste vänta på vinstmejl? Från Carlsberg/Pepsi? Jag börjar bli rejält otålig. Det är lite jobbigt, för jag är inte sådan egentligen.

Nåväl. Jag ska bränna fett the pensionär way nu.
Får inte springa ännu, men apostlahästarna är till för att användas ändå.

Inställt.

Men åh.
Nu ringde någon från GMC och sa att min läkare Sten Björnum är sjuk.
Osäkert när han kommer tillbaka.
Vi skickar en ny tid senare.
Tur att jag inte hade hunnit åka än, men jag har ju i varje fall hunnit klä på mig och allt sånt.

Gaah. Detta förgäves.

Kryckfri!

Det var en otrolig känsla av frihet som slog mig när jag klev på bussen i dag på väg till skolan. Utan kryckor till skolan för första gången på två månader. Den 20 november var senast jag sågs på skolan utan kryckor. Den 21 var en lördag och man gjorde högskoleprovet. Den 22 reste jag till USA och kom inte hem förrän den 11 november och på måndagen den 13 strax efter 10 på morgonen sövdes jag. Och sedan dess försatt på kryckor.
Vilken liten historia.

Men nu är ytterligare en del i min Operation: Come back, avklarad.
Och utan större problem dessutom.
Underbart.

Svenskan gick bra och Inger fortsätter att se positivt till mig.
Samhällen var.. hm.. svårförståelig, jag har inte hunnit acklimatisera mig till den danska dialekt Lis-Hanne innehar.
Och jag höll på att somna på idrottsfysiologin. Men annars är det bra. En baguette och en bussresa senare är jag fortfarande lika dåsig och trött.
Min vänstra bihåla gör ont dessutom, vilket är konstigt då jag inte har några som helst andra symptom på inflammation. Endast smärta.
Wierdo.

Nåväl. Nu ska jag inte klaga mer.
Jag är smått lycklig.
Blev glad för Anders skull också som fått kontrakt med Torslanda. Härligt!