Saker ni inte visste om mig 1

Jag har blivit erbjuden en tjuga för att sparka Kurt Olsson (a.k.a. Lasse Brandeby) i röven mitt under ett framträdande.

Sug på den du.

Minnen

Sitter och lyssnar på P3 Lab från 28 februari och en intervju med sångaren i Punch & Judy, Olof Åström, där även min gamle polare Daniel spelar.

Programledaren Pelle Moeld kommer in på ämnet att bandet brukar vara rätt vilt på scenen. Jag tänker direkt på en spelning på Storan, tror jag, för ett par år sedan när trummisen Jonas Abrahamsson tappar en trumpinne i sin frenesi och börjar spela med ena handen istället. När det inte fungerar speciellt bra tar han tag i vad som finns närmast honom, en halvfull glasflaska, häller ut innehållet och börjar spela med den. Det går bra till en början och publiken älskar det. Efter ett tag går flaskan sönder och tusen glasbitar sprids över scenen. Äh, vad sjutton det är ju ändå sista låten.

Och jag spricker upp i ett stort leende över minnet. När Olof nämner historien, som säkert upprepat sig, blir jag ännu gladare.

En film utan pistoler kan vara riktigt bra

Med något sömndrucket uttryck sätter jag mig ned i biosalongen. Så här tidigt har jag aldrig varit på bio, tänker jag. Inte ens med skolan. Vi var ofta på Draken och tittade på filmer i grundskolan. Oftare än jag vill minnas tror jag. Det var mest en upplevelse för att man tjuvåt godis och drack läsk på skoltid. I de lägre årskurserna var det strängt förbjudet utom på godisutflykterna till Slottskogen.

Då tryckte man ned så mycket godis, chips och läsk man fick plats med i ryggsäcken och gav sig iväg. Inte en ostmacka så långt ögat kunde nå. Till sist höll man på och spy av allt sött och fett man tuggade i sig. För mig slutade det alltid med att jag hade godis kvar i en vecka efteråt.

Continental, a Film Without Guns (Orginaltitel: Continental, un film sans fusil) började visas på filmduken och jag satt och myste. Det här tyckte jag om.

Den inleds med en man som sitter och sover på bussen. Vaknar upp vid ändhållplatsen och det är ingen kvar. Han kliver av, och vandrar rakt ut i skogen. Han lämnar sin fru bakom sig och den efterföljande scenen då hon anmäler honom försvunnen är briljant.

En annan scen som är hysteriskt rolig är då den medelålders försäkringsförsäljaren sitter på sitt hotellrum och får besök av kvinnan i grannrummet, som han hört stöna av sexuell njutning varje natt. Hon bjuder in honom till sitt rum för att han skall få titta på när kvinnan och hennes man har sex. Obekvämligheten när inga gränser når de tre sitter och tittar på varandra med var sitt plastglas whiskey i händerna.

Vissa scener är som tagna ur Roy Anderssons senaste, Du Levande, men det är en något annorlunda ton i den franska filmen. Jag gillar det skarpt. En tydlig ensamhet, men det finns hopp bakom de glansiga ögonen hos karaktärerna. Det kommer lösa sig, om ett tag. Om man bara försöker.

Ikväll blir det vinnaren i Nordisk tävling, som skall synas. Vilken film det blir vet vi inte. Jag tycker nästan det är mer spännande med vilken kortfilm som vinner. Jag har en liten fäbless för kortfilmer. Men det vet ni redan?

Innan dess: GAIS - Bröndby. Jag är lite nervös, och det kan tyckas jäkligt mobbat? Men det är det som definierar mig som människa. Att jag känner något för något. Så för mig är det bara ännu ett tecken på att jag lever.

Ord från en svunnen tid

Loggade in på Lunarstorm för första gången på hur länge som helst. Läste gamla bloggar. Tittade till en vän som inte längre finns. Funderade.
Läste dennes dagbok. Läste min. Hittade ett inlägg från 2004 värt att publicera på en mer respektabel sida (läs: här).
Ni som var med i 9C, kan väl kommentera. Vore kul att höra något från er. Ni andra får också säga något väl valt, självklart.

En kärleksförklaring till 9C på Bräckeskolan, Göteborg.
_______________________________________________

Söndag 20 juni 2004

9C
Det finns inte ord för hur mycket jag kommer sakna er men här kommer en hälsning till er alla.

Daniel. Vi har gått i samma klass i hela tio år minus två veckor i sexan. Det har varit en helt underbar tid, saknar dig redan. Ditt fantastiska målande och ritande smittade mig redan i förskolan och lågstadiet, ditt gitarrspelande på senaste tiden är ljuvligt och det spelar ingen roll om man sitter vid en lägereld och lyssnar på en akustisk eller om man sitter i replokalen i kyrkan med en distad elgitarr, det blir lika mysigt vad du än spelar. Jag hoppas att vi ses på Hvitfeldtska och du får lova mig att ge mig vipbiljetter till dina rockkonsterter. Lova mig det danny-boy.

Anton. Om det inte vill sig väl nu i intagningstider förstår jag inte hur jag skall klara mig resten av livet. Jag träffade dig första gången i ettan någon gång. Sedan har en stabil vänskap byggts upp och det känns förjävligt om jag inte kommer få reta dig för ”tabellpojken” eller "h+h". Hur skall jag kunna fixa engelskalektionerna och hur skall det gå på svenskan när inte du finns och svarar på frågorna. Du bytte tillbaka till min klass i sexan efter typ två tre veckor, och det hoppas jag inte att du ångrar. Jag kan inte se dig i någon annan klass. En underbar tid har det varit, en underbar tid är det och en underbar tid kommer det att förbli. Hoppas för glatta livet att vi inte släpper varandra nu. Om vi gör det önskar jag dig all lycka i livet.

Nina. Jag älskar dig gumman, vi har haft det superkul under alla år och jag undrar vart du har varit hela mitt liv förutom de två sista åren. Ditt svar kommer antagligen bli i klassrummet bredvid. Men så enkelt kan det inte ha varit. Du är min största kärlek hittills och jag hoppas att du har märkt det. Synd att det tog slut bara. Du är en helt underbart go’ tjej som lever sig in i allt du gör. Det spelar ingen roll om det är en laboration på tekniken eller en hajk med scouterna du lägger ner möda i det du gör. Du är faktiskt lite av en kämpe precis som jag själv. Jag borde lyssnat på dig den 2 maj 2003, för då skulle jag antagligen inte behövt hoppa på kryckor i en månad men körtelfebern samma år måste vara ditt fel, vem skulle det annars vara? Älskar dig för alltid lillgumman!

Calle. Vi träffades för första gången i förskolan, vi splittrades till ettan men vi fann varandra i fotbollen. Du var den bästa ända tills Ali kom men han spelar ju i pojklandslaget nu så det säger väl en del om dina kvaliteer. Du blev rädd för turkarna och slutade i fotbollen men samtidigt hade vi hamnat i samma klass. Då växte vår vänskap och den blev enorm. Visst har jag hjälpt till och fått ditt humör att gå överstyr men allt har bara varit roligt efteråt. Nu e de klart att vi inte kommer gå på samma gymnasie men vad gör det när vi kan träffas på kvällar och helger, låter som ett telefonabonnemang men men. Vi kommer alltid hålla varandra nära och du finns i mitt hjärta och mina öron. Klassens bästa golfare ska bli sveriges bäste om inte världens. Jag hoppas på framgångar och att vi ses på din framtida nyköpta herrgård i florida. JMS fårever.

Malama. Du kom till vår klass för att du var för bråkig i den andra. Det märkte vi ingenting av, jag minns då du, Simon och Bekir höll ihop i ett gäng. Suck, det var tider det. Men vi tappade varandra i fyran då vi bytte klasser. Tråkigt som tusan. Du har höga tankar om dig själv och det ligger kanske någonting till grund för det. Du är otroligt rolig och har alltid några kommentarer på lager. Oförglömlig. Jag hoppas att du inte ramlar av hästarna och jag vill se dig i något stort sammanhang där man kan vara stolt över att du har gått i samma klass som mig. Inte bara gått i samma klass. Blivit min vän för alltid. Vi har inte sett varandra för sista gången det kan jag lova. Älskar dig.

Nadia. Du har haft många drömmar genom åren. Jag träffade dig för första gången i fyran då vi hamnade i samma klass. Då hade du drömmar tillsammans med Pernilla din dåvarande själsfrände. Ett tag ville du bli advokat eller åklagare eller något liknande men nu satsar du helt klart på det du är bäst i stan på, nämligen dansningen. Du e grym. Vad vore SO-lektionerna utan dig? Det skulle varit så tråkigt och dött. Dina underbara diskussioner med Lars och avloppsmuttor med Elin och allt helt enkelt. Det har varit så tyst då du varit sjuk eller borta av andra anledningar. Harkling. Love you 4-ever.

Kristofer. Det räckte med två ord av din dikt och jag började gråta. Och du har väl sett hur många gånger Ia fällt tårar av dina känslosamma ord. Det är en sida som du aldrig visat upp förut. Klassens stora romantiker är det epitet som jag kommer komma ihåg av dig. Vi har gått tillsammans till skolan i många år nu och det har varit tomt då du varit sjuk eller bortrest. Varje morgon har du fått mig att skratta, varje eftermiddag har du fått mig att skratta, varje dag helt enkelt. Du kan få vem som helst att skratta och det är en gudabenådad gåva så ta vara på den och fortsätt förgylla andras gråa verklighet. Lycka till med livet och bli vad du än vill du klarar av allt. Saknar dig redan.

Elin. Gaisendomen kommer lätt att slå igenom på Gamla Ullevi. Jag hoppas verkligen inte att det bli det sista vi gör tillsammans. Blond i håret - grönsvart i själen, kan det bli bättre? Du kommer alltid komma ihåg mig som syster Michael och jag kommer alltid komma ihåg dig som den kaxiga 89:an som slog sig in bland äldre personer. Jag ger kanske bort min plats på Polhem till dig men det är inget jag tvekar om. Klart att en vettig människa som du är värd att gå där. Vi kommer ses på Gamla Ullevis ståplatsläktare under gaismatcherna om inte annat. Älskar dig över alla andra gaisare, utom pappa kanske då.

Michell. Vi har alltid gått i samma klass och jag minns då du kom hem till mig i stort sett varje dag och satt framför datorn och spel som Motoracer och GTA. Det var tider det. Nu ska du få äta den antagligen godaste gymnasielunchen i stan och jag unnar dig verkligen det. Du e en jättego’ kille som kan det mesta inom datorer. Du skulle knappt behöva gå gymnasiet för att få ett bra jobb inom datorbusinessen, men du är en smart pojke och utbildar dig så att du kan skapa ett nytt microsoft. Håll (kon)takten och take care. Kommer för alltid sakna dig.

Therese. Du kom och du gick. Sen kom du igen och då stannade du för alltid i våra hjärtan. Det gör ont att skiljas från dig och vem ska man nu jämföra sina provresultat med, hehe. Du äger inte bara vasastan utan hela jävla götet med din rosa kavaj. Och visst ägde vi på de sista kemilektionerna precis som du sa. Det var grymt. Vi kommer nog ses i stan eftersom du syns när du är i stan. Kommer för alltid älska och sakna dig. Pussar och kramar.

Jonas. Du kommer med din colaburk i handen på varenda lektion. Det har blivit lite kult över det hela. Visst vi har la haft lite duster under åren men det har för det mesta varit på skoj. Din frisyr äger totalt och ändra inte på den, även om Behzad och David mobbar dig för den. Du är en jävla go’ kille när du e på humör. Men man ska ha lite temprament för annars blir livet tråkigt. Vi har gått i samma klass i fyra år nu tror jag och det har varit fyra roliga år. Lycka till och länge leve colaburkens mästare!

Jasmine. Du kom till oss i sexan, helt ny och undrande. Men vi tog emot dig och du fick vänner direkt. Kommer aldrig glömma dig, om jag inte får Alzheimers eller något sånt. En riktig göteborgsk tjej som får en plats i hjärtat hos alla som hon träffar. Det är du i ett nötskal det. Men hur fasen kan du vara så lång när du är släkt med Karin Dinov och hennes syskon. Jag bara undrar. Du får ha det så gött och lycka till med allt som kommer i din väg. Håll fast vid Rickard det är en bra kille. Vi höres.

Cissi. Den verkliga poeten i klassen, det är omöjligt att inte älska dig. Det går inte bara. Du har alltid lätt till skrattet och om några år vill jag läsa om dina litterära verk i tidningarna och höra om dem på radio och tv. Du har en framtid inom vad du än väljer. Du är en sådan person som kan lyckas med allt du gör. Fredagen med stort U kommer för alltid var inprentad i mitt minne som en superkul kväll. Älskar dig vännen.

Sofia. Jag är din tyskaguru. Det är så jävla coolt så det finns nicht. Jag vet inte varför men det har gjort mig stolt på något vis. Du kom i sjuan helt ensam från Tjörn och skulle slå dig in i en klass där nu alla kände varandra. Men vi släppte in dig också och du kunde känna dig hemma. Du har kunnat vara dig själv fullt ut nu och det gör alla oss glada. Älskar dig också otroligt mycket.

Simon. Vi har gått i samma klass i nio år. Det är en lång tid men man vill att den skall bli ännu längre. Det har varit underbart att lära känna dig och jag hoppas att inte våran vänskap tar slut nu för det vill jag verkligen inte och jag vet att du inte vill det heller. När jag skall lämna in bilen på verkstad ska det bli till dig när du driver största bilverkstan i stan. Det kommer du göra tro mig. Vill inte att det skall ta slut nu. Det finns så mycket ogjort trots nio år. Vi kommer höras inom kort det är jag säker på.

Ingela. Så tyst så tyst på lektionerna och i skolan överhuvudtaget men om man bara är några stycken kompisar och dig då ser man ditt verkliga jag. Och det borde du visa upp mer. Lär man känna dig så kan man inte annat än älska din personlighet. Du har alltid ett skämt på lager men kan ändå vara allvarlig i nästa stund. Och vilken humor sen, du kan få alla att skratta och det är helt underbart. Kommer sakna ihjäl mig efter dig. Älskar dig.

Jessie,. Du fanns här från början men sen bytte du skola. Varför undrar jag. Det var ju inte nödvändigt. Stämningen i klassen lyftes ytterligare något när du kom tillbaka till klassen. Du har lärt oss att skrika högt i falsett när man blir skrämd och du har lärt oss mycket lärorikt. Supergo’ tjej som gillar allt och alla och alla sina rolfar. Fortsätt och du kommer bli känd på något sätt. På ett positivt sätt hoppas jag. Kommer sakna din galna humor och mysko tankar om världen. Love you ffs!

Behzad, Binedine Behzad. Du kom i trean och jag lärde dig ett nytt ord. Warta, det fotbollslag vi skulle bli så fästa vid i många år. Vi splittrades nästan direkt när du hamna i 4A och ja i 4B. men vi hamnade tillsammans i klass 6C och nu går vi ut skolan i samma klass. Det känns förjävligt rent ut sagt. Alltså att vi skall skiljas nu. Du är en go’ pojke när man är med dig ensam men varför förvandlas du i skolan? Det är onödigt att hamna där. Det är tråkigt för du e så underbar annars. Vi kommer ses framöver och se till att bli nåt bra nu. Älskar dig

Alla. Mer sammansvetsad klass tror jag inte finns. Man brukar ju höra om att man kan gråta när två tre kompisar splittras men när vi grät på båten grät vi för att vi skulle lämna 9C. Vi grät för allas skull och jag visste allvarligt inte att det fanns så mycket tårar i ögonen. Fy fan vad jag kommer sakna er alla. Det här är oslagbart. Så här kommer jag alltid känna och ni kommer för alltid vara mina bästa kompisar. Jag älskar er allihop och om vi inte träffas mer kommer mitt hjärta gå sönder bit för bit. Vi får aldrig tappa kontakten och jag hoppas vi kommer att ses på många urartningar och grillfester framöver. Ni är för jävla goa allihop. Utan er hade jag aldrig trivts på bräckeskolan så trist som den är. Ni har varit mitt ljus i tunneln. Ni har alltid funnits där när man behövt er. Trots många år tillsammans kommer man för alltid önska att det varit längre. Oj, så många tårar som föll under resan hem från Gotland. Oj, så många tårar som föll på skolavslutningen och aj! så många flaskor som kastades på avslutningsfesten. Men det gör ingenting för jag vet att det inte är meningen att göra någon illa eller sånt. Vi älskar varandra alldeles för mycket för det. Vi skall stå upp mot jobbiga femteklassare från Stockholm på Gotlandsbåten och vi skall stå upp för att vi älskar varandra i vårt och torrt. Ingenting kommer någonsin bli som 9C. Ingenting kommer att hyllas utav alla som känner oss, ingenting kommer få mig att känna sådan stolthet som över att ha gått i världens mest älskvärda klass. Ingenting, nej ingenting.
Detta var min kärleksförklaring till klass 9C Bräckeskolan VT 2004.

Första skoldagen

Och för övrigt börjar jag för andra gången på universitetet i morgon.
Det påminner mig lite om att börja skolan. Min första dag var lite speciell och jag läste om den för inte längesedan i ett häfte skrivet av bland andra mig. Det var en historia om Bräckeskolan bestående av dikter, noveller och krönikor skrivna av eleverna i klass 9C.

Jag minns dock min första skoldag tydligt ändå.

Pappa och jag vandrar förbi den gigantiska gula tegelbyggnaden och fram till arbetsbarackerna längst bort på den kala skolgård vi senare lärde oss att älska och hata. Längst till höger låg vårt tillfälliga klassrum. Klass 1C. Vi möts av Birgitta, min och vår klass nya föreståndare som hälsar oss välkomna på norrländsk dialekt. In i ett klassrum med en stor svart (egentligen mörkt grönblå) griffeltavla på bortre väggen, bänkarna står i ett U. Barnens ansikten är vända framåt. På andra sidan busar ett par pojkar som känt varandra länge. Ett par av ansiktena är bekanta även för mig, vi har gått i samma förskolegrupp.

En del välkomstfraser uttalas och ett informerande tal från Birgitta till framförallt våra föräldrar hålls, men jag reagerar på en fråga.

"Är det någon som inte tål något, eller inte äter något särskilt? Och därför vill ha specialmat?"

Jag vänder mig snabbt som ögat till min pappa som står bakom och frågar bestört:

"Man får inte sill här va? Det vill jag inte ha!"

Han skrattar och berättar lugnande att man inte brukar få "vuxenmat" i bamba.

"Säker?"

Han nickar.

Jag vänder mig tillbaka och stirrar på alla andra. De ser lika förskräckta ut som jag, men i närheten av kritor och papper blir alla barn något mer stillsamma. Pappret var i form av en flagga med texten "Jag har börjat ettan!" eller liknande. Jag har kvar den i en kartong på vinden, om inte möglet angripit mitt arv. Den är färgglad som regnbågen.

Jag och pappa går trappan ned vid Bamba, mot bilen nere på parkeringen vid fotbollsplanen. Jag viftar ivrigt med flaggan och visar upp den för farfar senare på kvällen.
I morgon får jag nog ingen flagga, hur mycket jag än ber och bönar om att inte bli serverad sill.

Mitt första supporterminne

Jag sitter och läser Lasse Anrells Skaffa dig ett liv och funderar kring hur och varför jag egentligen är gaisare. Det här är början.

Mitt tidigaste minne av GAIS är ifrån en vårdag. Jag och pappa hade varit ute på äventyr och på väg hem genom staden svänger vi in på Gamla Ullevi, GAIS har hemmamatch mot Heimer och det är en liten stund kvar av matchen. På den lokala sportradion har vi hört att de grönsvarta leder med 1-0. Pappa hoppas att grindarna ut har öppnats så att vi kan smita in bakvägen och kolla på de sista tio minuterna. Vi kommer in och slår oss ned på sittplats på den ödsliga arenan.

Några äldre män ett par rader ovanför oss gör narr av trycket jag har på ryggen av min jacka, men mitt sinne uppslukas snabbt av spelet nere på planen. Jag har spelat fotboll i ett år ungefär men är inte speciellt insatt vare sig i klubbar eller spelare. Det här är faktiskt min allra första fotbollsmatch som åskådare jag minns överhuvudtaget. Pappa suckar och vilar huvudet i händerna som stöds upp av armbågarna som vilas mot låren.

"Inte nu igen."

Heimer har kvitterat och det ser inte ut att bli någon trepoängare i dag heller. Det blir det inte heller. Jag känner en viss besvikelse, framförallt för att pappa inte är glad. Han svär inte ofta, men den dagen gjorde han det. Vi kom dit med tio minuter kvar och gick därifrån endast fem minuter senare.

"Fan. Ja, nu går vi så vi slipper rusningstrafiken."

Det var en utväg för att inte bli förödmjukad av Heimers glädje över att ha spelat lika mot GAIS, för någon trafikrusning skulle knappast åstadkommas av de drygt 1000 åskådarna.

Det var division II. Det var GAIS mot Heimer och det kändes som en förlust. Det är mitt allra första supporterminne. Det var inte på Gamla Ullevi fröet till mitt fotbollsintresse såddes, men det var härifrån det fick sin näring.

Otur i spel ger tur i kärlek?

Höll Sigrid sällskap en liten stund på stan i dag. För att värma oss gick vi in på Café Kosmos och drack en kopp te. Jag lyxade till mig och beställde en liten chokladtryffelboll, utöver teet, av baristan. Hon tittade lite förundrat på mig, faktiskt så till den grad att jag började undra om något hängde från näsan. Hon frågar:

"Är du gaisare?"
"Va?"
"Är du gaisare?" och nickar mot mig och min grönsvarta halsduk.
"Jorå, det är klart!"
"Då får du den här." säger hon leendes och skjuter fram den lilla assietten.
"Seriöst?" skrattar jag och sätter nästan i halsen av förvåning.
"Ja, det blir bara 20 kronor för teet, tack."
"Oj, ja visst, tack så hemskt mycket!" avslutar jag med ett brett leende och räcker över sedeln.

Det är nog första gången jag har haft fördel av att vara gaisare.

Det var söndag

Ligger långt ned under mitt täcke med näsan, och det jag har ovanför denna, utstickandes för att titta på en mycket känd musiktevekanal. The 100 Greatest One Hit Wonders sänds med William Shatner som programledare. (Hur många gånger har man inte hört det namnet, men aldrig förstått hur han egentligen ser ut? Eller är det bara jag?)

På plats sextio-sjuttio-någonting kom House of Pains gigantiska hit från 1992: Jump Around. Jag kastades genast tillbaka till det enda tydliga minne av denna låt. Jag har i och för sig hört den åtskilliga gånger tidigare och även på någon form av Mellofestival som skolan arrangerat på mellanstadiet men ett enda tydligt minne finns. En måndag tror jag det var. För inte alls längesedan. Vi bestämde hux flux att vi skulle träffas på Wetherspoon för ett par öl med flera stycken från klassen. När vi, jag och Sigrid, kommer dit sitter bara Adam och Linus där. Vi får, efter en stund, en bordsgäst i form av en alldeles för överförfriskad skotte som berättar att han minsann också är skandinav och viking.

Han berättar livligt och osammanhängande om varför han har så långa ögonfransar. Det är ju naturligtvis för att hålla havets uppslängda vattendroppar från ögonen och sjöfolk som vikingarna har desto längre sådana. Han visar upp sitt grå hår, som han övertygar oss har varit blont en gång i tiden. Samtalet leder oss in på skämt.

"Y' know what a joke is, huh? Y' have that in Sweden, huh?"
"Yeah, we know what a joke is."
"Y' do?! Oh, good. Shit, I'm drunk. Very well. Wanna hear about an old Scottish joke, huh?"
"Sure, why not! (om du lämnar oss i fred sen?)"
"Alright, here it goes... Y' ready?"
"Mm."
"Really, huh? Well... It was Sunday... You know that I am a Viking right, huh?"
"Eeeeh."
"Yeah, y' all see me eye lashes? That's proof isn't it? Wanna'no' why?"
"Eeh, no! You've already told us."
"Right... I'd better get going before they kick me out. Cheers."

Skotten lämnar oss, glömmer bort sitt skämt han påbörjat och vi får istället ett stående skämt för oss själva.

Sedan den dagen gick det inte många fester utan att man bröt isen med: "Vill ni höra ett skämt? Aah, jag hörde det från en gammal god vän till mig. Från Skottland kom han förresten! Lord, det var han också, av kunglig börd. Död sedan många år nu, han berättade det här sjukt roliga skämtet för mig när han låg på sin dödsbädd. Okej, är ni med nu? Säkert? Ah, nej det var så att det var söndag." Varpå jag, Adam, Linus och Sigrid skrattade oss halvt fördärvade.
I övrigt var det alltid dödstyst.

Senare på kvällen begav vi oss till The Beach Club och dansade loss till 90-talsklassiker. Däribland låten som givit mig detta underbara avtryck i minnesbanken.

Dagens låt alltså:
Jump Around
House of Pain