En ny favorit

Sådant här älskar jag.
(Sigrid kommer ju älska introt, men fortsätt till efter det - det är som sagt bara ett intro)

Tack Silverfisken för tipset.
Och nej. Jag borde inte alls sova nu. Sluta tjata genast.

Super

Jag har utvecklat ett beteende som gör att jag inte kan somna förrän morgontidningen kommer. Det gör den halv fyra varje morgon. Men jag måste inte gå och läsa den eller något sådant, jag måste bara höra den dimpa ned på andra sidan väggen. Schdoffsch låter det när dunset och prasslet förenas i en enda rörelse.

Efter att ha tittat på Superbad, ja den var underbar till skillnad från andra high school-filmer, ligger jag nu och tittar på en amerikansk/brittisk dokumentär om barn och ungdomar som har sjukdomar som gör dem feta. På ett par stycken fungerar inte den del i hjärnan som ger en mättnadskänsla, varpå personerna alltid känner sig hungriga. Nu ska de få hjälp. Amerikaner är ofta feta. Britter också. Men britterna har ett sjukligt behov av att visa upp det i dokumentärer. Tro mig, de gånger jag tittade på teve under bästa sändningstid i England, fanns det alltid någon kanal som visade dokumentärer om abnormaliteter. Oerhörda begär, udda handikapp och tjocka penisar. You name it, they've got it.

Den lilla mage laptopen vilar på och mina lättare sömnsvårigheter känns inte som världens största problem längre.

Klick var det här

En lång dag på skolan kändes inte speciellt lång. Composition Introduction med en amerikansk svensk och efter det Composition Lecture med lite skämtsamma analyser kring huruvida Shakespeare var homosexuell eller ej, han var ju trots allt skådespelare. Och så lite lingvistik på det; Beowulf och riktigt gammal engelska.

Gick på Röhsska museet tillsammans med Anton och Sigrid, ständiga följeslagare, och kikade på en arkitektutställning. Pojkdrömmar som troligen inte kommer slå in.

Sedan utföll inte kvällen riktigt som planerat och Sverige förlorade handbollen. Jag skulle ha satsat en slant på Tyskland, då hade jag kanske varit lite gladare.

Ett beteende som jag tidigare brottats med verkar komma tillbaka till mig. Det är låt oss säga, lite tungt.

För övrigt längtar jag tillbaka till Brighton. Just nu för att en dokumentär på TV4 avhandlar en man som lider av dysmorfofobi och bor i Brighton. Många kända vyer från framförallt Kemp Town och alldeles nyss var han inne på Somerfield inte långt från Old Steine.

Nu tänkte jag slå på London to Brighton istället för att läsa King Lear som jag egentligen borde göra. Det finns säkert tid för sådant i Åkers Styckebruk där jag skall spendera min helg.

För övrigt. Stäng av alla som ertappas dopade på livstid. Att Kajsa Varis ens fått chansen är att skymfa hela idrottsväsendet. Kul är att när jag sökte på finskan på wikipedia fick jag upp ett antal sökträffar. 100 % relevans på artikeln om Troll.

Det var söndag

Ligger långt ned under mitt täcke med näsan, och det jag har ovanför denna, utstickandes för att titta på en mycket känd musiktevekanal. The 100 Greatest One Hit Wonders sänds med William Shatner som programledare. (Hur många gånger har man inte hört det namnet, men aldrig förstått hur han egentligen ser ut? Eller är det bara jag?)

På plats sextio-sjuttio-någonting kom House of Pains gigantiska hit från 1992: Jump Around. Jag kastades genast tillbaka till det enda tydliga minne av denna låt. Jag har i och för sig hört den åtskilliga gånger tidigare och även på någon form av Mellofestival som skolan arrangerat på mellanstadiet men ett enda tydligt minne finns. En måndag tror jag det var. För inte alls längesedan. Vi bestämde hux flux att vi skulle träffas på Wetherspoon för ett par öl med flera stycken från klassen. När vi, jag och Sigrid, kommer dit sitter bara Adam och Linus där. Vi får, efter en stund, en bordsgäst i form av en alldeles för överförfriskad skotte som berättar att han minsann också är skandinav och viking.

Han berättar livligt och osammanhängande om varför han har så långa ögonfransar. Det är ju naturligtvis för att hålla havets uppslängda vattendroppar från ögonen och sjöfolk som vikingarna har desto längre sådana. Han visar upp sitt grå hår, som han övertygar oss har varit blont en gång i tiden. Samtalet leder oss in på skämt.

"Y' know what a joke is, huh? Y' have that in Sweden, huh?"
"Yeah, we know what a joke is."
"Y' do?! Oh, good. Shit, I'm drunk. Very well. Wanna hear about an old Scottish joke, huh?"
"Sure, why not! (om du lämnar oss i fred sen?)"
"Alright, here it goes... Y' ready?"
"Mm."
"Really, huh? Well... It was Sunday... You know that I am a Viking right, huh?"
"Eeeeh."
"Yeah, y' all see me eye lashes? That's proof isn't it? Wanna'no' why?"
"Eeh, no! You've already told us."
"Right... I'd better get going before they kick me out. Cheers."

Skotten lämnar oss, glömmer bort sitt skämt han påbörjat och vi får istället ett stående skämt för oss själva.

Sedan den dagen gick det inte många fester utan att man bröt isen med: "Vill ni höra ett skämt? Aah, jag hörde det från en gammal god vän till mig. Från Skottland kom han förresten! Lord, det var han också, av kunglig börd. Död sedan många år nu, han berättade det här sjukt roliga skämtet för mig när han låg på sin dödsbädd. Okej, är ni med nu? Säkert? Ah, nej det var så att det var söndag." Varpå jag, Adam, Linus och Sigrid skrattade oss halvt fördärvade.
I övrigt var det alltid dödstyst.

Senare på kvällen begav vi oss till The Beach Club och dansade loss till 90-talsklassiker. Däribland låten som givit mig detta underbara avtryck i minnesbanken.

Dagens låt alltså:
Jump Around
House of Pain

FÖR DET HÄR ÄR JAG

Det är den femtonde december. Riktigt nära jul. Jag sitter på University of Sussex där jag varit student i tre månader. Stör en asiatisk tjej med mina hostningar. Jag blir nog aldrig helt frisk, jag.

I morgon är det sista heldagen i The City of Brighton and Hove. Det känns på något vis miserabelt att man kommer sitta på The Providence, titta på fotboll och tjöta med folk för sista gången. Ja, miserabelt - man kunde gått på museum, suttit i en park och diskuterat filosofi. Vad som helst? Men lik förbannat skall det vara fotboll på tapeten. Jag klagar inte, men det finns det möjligen andra som gör.

Sitter här och undviker hemmet. Om jag åker hem måste jag packa och städa. Vara trevlig. Det enda jag behöver vara här är melankolisk och på sin höjd svara på ett sms eller två. Då märker ändå ingen någonting. Jag lyssnar om och om igen på samma låt. Borde logga in mig på Last.fm men orkar inte. Nu gör jag det, trots det.

Min lista över saker jag ska göra när jag kommer hem börjar bli riktigt lång. Mycket handlar om musik. Det är en hel del jag vill lyssna lite närmare på och för att man ska kunna göra det krävs konstant Internet-access, vilket man inte har hemma på Second Avenue. Skäms när jag tänker efter. Sjuka i-landsproblem.

Skall åka hem, packa och skriva ned allt kul jag ska göra när jag kommer hem. Längta. Gå ut och ta några kort. Sova, vakna imorgon, gå ut på stan och ta kort på allt jag missat (vilket är alldeles för mycket) äta på KFC för sista gången den här resan och kolla på fotboll. Dricka ett par öl och njuta av riktigt god Guinness - den sägs bli sämre ju längre från Dublin man är. I Sverige är den nog bara riktigt god. Städa lite till och packa klart på kvällen. Sedan åker jag hem dagen efter. Skrämmande. Skönt. Roligt. Trist.

Jag har skaffat mig ett mer spontant liv med fler dag för dag-beslut som faktiskt genomförs. Jag har haft någorlunda koll på kul saker som händer och utnyttjat gratismagasin och vad som erbjuds. Enkelt sagt, kan man nog säga att jag har varit närmre ett liv än någonsin. Jag har till och med kommit fram till vad jag vill göra med mig själv. Inte karriärmässigt, men själamässigt. Jag tror ta mej sjutton jag faktiskt har haft ett liv. Den 22:a december kopplar jag bort det, men kommer tillbaka någon gång den 3:e för att återta världen (eller åtminstone Göteborg) med storm.
Någon som är på för't?

ÅRET VAR 2002...

Sitter i skolan för kanske sista gången ikväll.
Det är vankelmodigt i allra högsta grad.
Det är snorkallt här inne. Kan inte vara mer än femton grader, trots att alla datorer är igång.
"Engelsmän," säger jag och skakar på huvudet.

Fem år. Det är en riktigt lång tid. Jag har blivit kanske tio gånger mer man sedan dess. Men det känns även som om jag har blivit dubbelt så mycket mer man under tre månader i England. Det är lite mycket läskigt att se sig själv växa upp.

Det springer omkring tomtar i min mage.

GÖRA SIG FIN

Nu är det dags att åka hem och göra sig fin för avslutningsmiddag. Halv sju eller halv åtta. Välj själv.
Halv åtta.
Half past seven.
Half seven.
Det finns ingen logik alls egentligen. Logik är ett dumt påhitt.

INNEBANDYKONST

Det här är ju bara galet snyggt.

SISTA TENTAN ÄR AVKLARAD

Sitter ensam i en stor datasal.
Lite kallt.
Det var det i morse också. Kändes som om de stängt av vår värme.
Kanske de har gjort också, efter att ha sett vår räkning som lär vara uppe i astronomiska summor.

Men nu är sista tentan klar. Jag avslutade den med att diskutera hur Ulf förstört min läslust för Brighton Rock. Jag skrev att jag börjat läsa boken som en entertainment, men efter att ha lyssnat på Ulf på en av föreläsningarna där han berättade om det religiösa och filosofiska tänkandet i boken försvann all lust till att slutföra boken och det tog mig evigheter att komma igenom den. Nu hör till saken att jag inte har läst boken. Jag var inte ens på föreläsningen då allt det här togs upp. Jag har bara fått det återberättat av ilskna kurskamrater.
Gött. Jag får nog -20 poäng på uppsatsen för detta, men det är det värt.

SAKER MAN GÖR ISTÄLLET FÖR ATT PLUGGA 3

Man sitter och läser allt som klottrats i ens bås på biblioteket. När man är klar flyttar man vidare till nästa och läser allt som står där.

SAKER MAN GÖR ISTÄLLET FÖR ATT PLUGGA 2

Läsa om Michael Schumachers taxiresa. Det bästa är att han faktiskt hann.

DA'N FÖRE TENTADA'N

Sitter bredvid en riktig julgran i Mantell Building och har lunch. Eller jag åt frukost för bara en timma sedan. En sandwich med jordnötssmör- och bananfyllning.
Väntar på att Astrid och Hanna ska äta klart. Sedan plugg. Tror jag.

Det finns två saker man aldrig får säga i en relation. What so ever.
"Vad var det jag sa?"
och
"Det visste jag väl."
Svenska präster söder om Birmingham kan vara kloka ibland.

FÖR ÖVRIGT

För övrigt hade jag en mycket go känsla i magen igår. Lång, go känsla.

SAKER MAN GÖR ISTÄLLET FÖR ATT PLUGGA 1

Sitta och titta vilka som är vänner mer olika mer eller mindre kända fotbollsspelare på Facebook.

Bobbie Friberg da Cruz har lagt till Tobias Hysén, Edier Frejd och Martin Ericson som vänner. Bland annat.

FANTOM OCH LUCIA

Det är nu det är dags att börja läsa, eller hur?
Jag tror jag har ont i halsen.
Jag tror också att det bara är fantomsmärtor.
Jag tror det är för att jag ska tycka synd om mig själv och unna mig något annat än plugg.

Tror gör man för övrigt i kyrkan där vi firade Lucia i går. Gudstjänst och så med mängder av landsmän. Det var läskigt att höra svenska röster som man aldrig hört förut. Och dessutom överallt.
Kaffe, pepparkakor, sockerkaka och ambrosiakaka (vilken var fantastisk) tillsammans med svenska julsånger och dylikt i församlingshemmet. Galet trevligt. Hemlängtan blev lite större.
Att min mobil pajade i dag gjorde ingenting bättre.

Jag har i alla fall kommit fram till en slutgiltig slogan på mitt liv och min personlighet. Den är hemlig tills vidare och kommer dyka upp i min framtida nya bloggdesign som skall knepas ihop under jul och nyår.

Unga, fulla engelska pojkar

Unga, fulla engelska pojkar
Försöker desperat få tag i taxi
Jag fnyser från bussätet
Skärp er, era djävla drägg

Här är det varmt
Varmare än i vilken lägenhet som helst

A FELLOW ENGLISHMAN

Det är en Sigrids födelsedag. Hon har hastigt och lustigt bjudit in oss till middag på The House i The Lanes. Sigrid, jag, Anna W, Astrid, Emelie, Hanna, Ida, Maria och Sara; Ett mycket trevligt umgänge med jag som enda kille. Det är jag van vid. Vi äter diverse kulinariska delikatesser och sjunger för födelsedagsbarnet. För min del är det en tallrik lasagne och dessutom till efterrätt chokladmousse som smakar som kladdkakesmet. Jag klagade inte. Till detta vitt vin.
Vi får sedan problem när vi skall in på Beduin på Sigrids begäran. Det är trångt, det brôtas och Astrid kommer inte förbi vakterna. Vi försöker på andra ställen istället beslutar vi och kryper in på The Black Horse där det inte syns till några vakter någonstans. Efter en stund får vi också reda på att en av de i baren är svenskor som läste engelskakursen vi läser, för ett och ett halvt år sedan och efter det fastnade i Brighton. Det är så det skall vara.
Grön träpanel och många tavlor med Brightonmotiv gör den lilla puben mer mysig. Lite för hög volym på musiken sänker trivselfaktorn och gör att vi måste prata i öronen på varandra, men vi har det trevligt ändå, tillsammans med drinkar, öl och pepparkakor.
Jag måste göra ett besök på herrarnas känner jag och får sällskap in med en britt som närmar sig de stora femtio.
”Cheers”, säger han när jag håller kvar dörren för honom. Jag nickar och ler lite smått och ställer mig vid pissoaren.
”So, what’ve you been up to tonight? You going out?”
“Well, yeah, I don’t really know yet, we’ll see.”
“Right, well it’s too early for dancing!” (klockan är nu strax efter tolv)
”Yeah, that’s right!” skrockar jag.
”So, what have you done tonight?”
“Me and my friends celebrated a friend’s birthday, so we’ve been to an Italian restaurant in The Lanes and now we’re here!”
“Oh, is that so? Do you go to college or university or what?”
“Yeah, University.”
“Oh, what’re you studying?”
“Actually, English”
“English? Why? Or is it that poetry stuff?”
“No, I’m Swedish, so it’s my second language.”
“What!? You’re not English? My gosh, I thought you were a fellow Englishman, mate!”
“Really?”
“Yeah! I’m really impressed, gosh! You know Scandinavians, and especially Swedes, are really good at English… I feel kind of bad that we don’t learn any other languages that well. But really? You’re not joking? You’re Swedish?”
“Mhm, I’ve lived here for three months, going home in a bit more than a week.”
“Oh my god… Shit, that’s good. Good for you, son! But what are you studying?”
“Well, we’ve done lots of grammar and also, we read, as you mentioned, poetry and both English and American literature, which we’ll have an exam in next week.”
“Wow, I really thought you were English. Well, I have to go out to my mates again, but nice meeting you and good luck on your exam next week! And have a really nice evening!”
Han går ut genom dörren men vänder snabbt igen.
”Oh, and have a Merry Christmas and a happy new year!”
“You too, mate!”

När jag kommer ut har resten av grabbgänget kommit hit och jag hör “Jag knullar som en fet elefant!” med engelsk brytning. Då har en av engelsmännen i baren börjat visa upp sina svenskkunskaper. Svenskan i baren skyller ifrån sig och hävdar att det inte är hon som lärt honom allt det där. Vi drar oss därifrån, eftersom puben har stängt och vi går över gatan till nästa hak. Där är det full rulle. Jag går in, utan att behöva visa leg. Sedan måste jag springa ut och få fart på Adam, Hanna och Sara som samlar luft. När jag ska gå in igen får jag tummen upp av vakten, men så kommer en äldre tant som också är vakt och killen tvingas rycka tag i min axel och be mig visa mitt leg.
Orka.

Sedan blir inte kvällen så lång där. Tröttheten faller över mig och jag går hem tillsammans med Hanna och Sara till Natal Road där jag tar bussen hem. Skönt.

REGNET VÄRMER EN VILSEN SJÄL

Destination: Ett kafé i Kemp Town. Dit skall bussen bära mig; den beige-röda dubbeldäckaren som genom regnet syns på håll. Över gatan leker ett gäng fulla ungdomar katt och råtta mellan tutande bilar. De går på bussen strax efter mig.
”Keep it fucking quiet, lads!” ekar busschaufförens röst.
Jag bryr mig inte om dem, sätter mig på övervåningen och skruvar upp volymen på min iPod som spelar ljuv göteborgsk rock från en skäggig man i kaftan och sina vänner. Imma på rutorna och himlen är nattsvart, klockan är ännu bara åtta, men jag vet var jag skall och jag vet vart jag skall gå av. St. James’ Street närmar sig och när bussen öppnar sin dörr kliver jag av.
”Cheers!”
”Cheerio, mate!” svarar föraren.
Jag ser en vän utanför den orientaliska butiken på hörnet. Säger hej och uppdaterar läget, ser tre andra bekanta ansikten och vi tar ett par steg uppför gatan till ett kafé. Med en vackert dekorerad kaffe sitter vi och diskuterar gemensamma ämnen som vi aldrig pratat om förut. En av vännerna rullar en cigarett, vilken blir helt misslyckad.
”Det beror på filtret”, skyller han ifrån sig, och förbannar sig själv för att ha köpt fel sort.
Värmeljusen på borden skapar levande skuggor på de mörka väggarna och taklampornas sken dämpas för att ge ytterligare uppmärksamhet åt den belysta mikrofonen i hörnet. Bakom scenen hänger mörka gardiner för att skydda från insyn och utsikt.Det regnar fortfarande på andra sidan fönstret och gardinerna. Människorna som slinker in av nyfikenhet eller av målmedvetenhet skakar av regnet från sina paraplyer och regnrockar.

En nervös, ung kvinna äntrar scenen med en gitarr. Såpbubblor börjar fylla rummet som nu också är fullt av människor som vill lyssna på det mäktiga ordet.
”I might forget the text and whatever ‘cause I’m so fucking nervous but hey – here it goes” darrar hennes röst. Hennes sång är lugn och vacker. För ett slag, genom två och en halv låt är hon det vackraste man kan föreställa sig. Avskalad och naken för allas blickar, sjungandes sina egna texter och spelandes sin egen musik. Det blir bara två och en halv sång hon spelar det sista stycket har gått henne förlorat i nervositeten.
Min vän förbannar fortfarande sin misslyckade cigarett. Vi får berättat för oss att en man från Sydafrika skall läsa upp ett par dikter för oss. Han kliver upp i ljuset (Regnet smattrar fortfarande ned bakom scenen). Utseendet gör honom till vilken kille som helst i tjugofemårsåldern, men då han med skälvande röst handlar om en självupplevd historia, en mycket traumatisk historia, lyser ljuset på honom på ett annat vis och man kan se ett ärrat ansikte. Inte utan knytnävar och knogar, men av livet.
Han börjar lugnt. Ökar i tempo och rimmen tätnar. I mitten av sin upplevelse når aggressiviteten sin kulmen och han skriker ut sin desperation och viftar med armarna för att få oss att förstå. Argsintheten dör ut och sorgen, desperationen finns kvar. De sista raderna är tyst viskande. Håret på mina armar står upp och jag vill aldrig att applåderna skall sluta. (Detta var för övrigt ingen romantisering) Med tårar i ögonen tar han emot värmen från oss i publiken som önskar vi kunde vara som honom.
Han lir som en inspirationskälla för oss andra vilsna författarsjälar som inget hellre vill än att berätta och framföra. Regnet smattrar och stundom hör man vinden vina förbi de tunna glasskivor de kallar fönster i det här landet. Det finns mycket kärlek i det mörklagda rummet. Så slocknar ett värmeljus. Jag går hem genom regnet och fantiserar ihop sagor om prinsar, prinsessor, mediemoguler och rocklegender. Det kan bli en lång natt med pennan i hand.

Egentligen satt jag kvar och avnjöt fler historier, sånger och dikter. Sedan tog jag bussen hem. Men jag satt uppe långt kvar på småtimmarna och tänkte. Skrev sagor i mitt inre. Som någon gång, någonstans kanske kommer ut på ett tomt ark papper.

GOOGLESÖKNING

Gjorde en googlesökning på mitt eget namn, som jag gör lite då och då bara för att se till att ingen annan Michael Lagercrantz har en mer betydande roll i världen än jag.
Hittar min blogg som etta på sökningen med inlägget "Monster" som underrubrik. Det betyder att det är rätt många som klickat på den, varit inne där, läst det? Det är bara Marcus som har kommenterat, vilket får mig att tro att det inte alls är många som läst. Eller att den är länkad till från andra platser - av folk som måste ha haft en åsikt men inte kommenterat. Jag tycker inte om att man kan vara anonym på Internet. Tycker inte om anonymitet överhuvudtaget. Det är nog därför jag tycker om att sätta mitt namn på saker och ting. Mina saker, mina tankar, mina ord.

EN TENTA KVAR

Efter att ha skrivit en summary borde man vara relativt utmattad. Men jag har mängder spritt i fingrarna som säger att jag måste skriva mer. I natt kunde jag inte sova. Låg och våndades med fantasier och tankar långt in på småtimmarna. Slutade med att jag lade mig på golvet, med badrumsdörren på glänt och skrev i det lilla ljus jag kunde få tag i. Och då var det bara för att avverka gårdagskvällen. Det blev två sidor, men jag hade kunnat skriva tre till. Minst.