Öis - Gais.

Jag tror det bara är fotboll som kan frambringa mitt hela känsloregister.

Oro - har känt denna oro i flera dagar.
Nervositet - besläktad med oro, men en mer pirrande känsla i magen som infinner sig på matchdagen. Den stiger och stiger för att plötsligt ta slut när matchen sätter igång.
Glädje - En fantastisk brytning, en lyckad dribbling, ett mål och en vinst.
Förtvivlan - En dålig passning, ett rött kort för egna laget, en nick i ribban.
Sorg - Ett uselt spel, en skadad i egna laget, ett mål för motståndarna.
Ilska - En dålig passning igen, en uppenbart dålig domarinsats, en förlust.
Hopp - En hörna eller straff för egna laget, ett byte som tänder till det hela, en utvisning för motståndarna.

Sedan finns det oändligt många känslor man inte kan sätta namn på. Känslor som ger mersmak ibland, ruskig avsmak vissa gånger. Någonting mitt emellan Glädje och Ilska. Som när motståndarnas bästa spelare ligger ned till synes skadad men samtidigt ser ut att ha filmat.
Någonting kombinerat av Nervositet och Förtvivlan. Det är hemskt att titta på fotboll. Men hemskt till den grad att det är det bästa jag vet, näst efter att själv spela.
Det bästa jag vet.
Fotboll.

Ingenting, absolut ingenting annat kan tillfredsställa mig nog. Och speciellt inte i 90 minuter.
Tror jag.

Förresten vann Öis välförtjänt idag.
GAIS hade inte mycket till spel alls. Ingenting faktiskt. Det syns att man har två styck defensivt lagda tränare. Nilsson och Gren. Försvaret och det defensiva på mitten klarar av allsvensk toppklass. Men anfallsspelet har svårt att klara av ett superettanförsvar.
Det fungerar inte att spela fotboll på noll noll och hoppas att ett slumpmål går in. Idag räknades avsluten på mål till ett enda för GAIS del. Det är lite skillnad jämtemot matchen mot Häcken.
Vet inte hur många GAIS hade på mål, men då hade vi i alla fall 20 avslut. Det var långt därifrån idag. Trots stort bollinnehav.
Trots att klacken slet hyggligt under en kort period.

Det är underbart att vara gaisare. Fy fan vilken paradox.