Sunday Service.

Jag vill också vara så hyperaktiv som bara en treåring kan vara.
Mitt tålamod har idag pressats till det yttersta, och efter att alla fått utbrott på min kusin idag återstår alltså bara jag. Jag kommer antagligen låta henne sitta kvar i en kundvagn i Ullared i morgon, när det tydligen blir min uppgift att hålla koll på henne.
Ja, jäklar.

Tidigt ska vi upp också. Vilket kommer göra mig än mindre glad.
Tänk er idag. 12 timmars non-stop-klängande-ropandes-lekandes-busandes (förutom en timme mitt på dagen).
Hon ska vara här ytterligare en rätt lång tid. Jag kommer att dö.
Nåväl.
Hoppas på GAISvinst imorgon.
Måste bli det om vi inte ska bli inblandade i bottenstriden på riktigt allvar.

Har idag kommit fram till att en sida, fylld med text i en pocketbok blir ungefär tre femtedels A4. Låter chillat.

Kollat på sporten och blivit alltmer säker på att om Sladjan Osmanagic skulle ha varit politiker hade han fått min röst i riksdagsvalet. Och apropå det, jag har ingen aning om vad jag ska välja, så den som har tid och lust får gärna övertyga mig om ett visst parti.

Ett riktigt skönt program är för övrigt "Penn&Teller's Bullshit!". Skön inlevelse och med sarkasm får man de mest allvarliga i-landsproblem att framstå som levande skämt.
Som det här med mobiltelefonstrålning. Enligt forskare är tydligen dessa vågor för stora, fysiskt sett, för att kunna förstöra atomer och ge upphov till cancer.
De som tillverkar skydd håller med om detta men hävdar att man inte vet vilken påverkan det har på människan om hundra år. Om hundra år, då fyller jag 118. Jag tror jag är död och utspridd i aska många år tidigare.
Men man vet aldrig. Om jag dör på grund av cancer framkallad av mobiltelefoni. So be it. Jag lär knappast bry mig om jag blivit 117 år och drygt elva månader.

Nu vill jag sova. Men antagligen får jag inte det. Pappa sitter och kollar på Beck där jag ska sova. Han lär inte flytta sig. Snark.

Som sagt. Imorgon ska jag till Ullared för att hålla koll på min kusin. Sedan GAISmatch. Fan vad nervös jag är. Många orsaker.

Jag är rädd att jag utlöst någon slags dominoeffekt i mina vänskapskretsar. Känns inte bra. Inte alls bra. Plötsligt känner jag ett stort behov av vänner. Har aldrig känt det så tydligt som nu faktiskt. Hur mycket de betyder för en. Ensam är fanimej inte stark.