Oro.

Åh, jag fick precis ångest.
Fast ångesten förvandlades snabbt till oro, enligt psykologins regler. Jag kom nämligen precis på vad ångesten berodde på. Jag har inte gjort klart historiaarbetet. Aah!, jag känner stort samvetskval över att inte ha lämnat in. Gosh. Jag är dålig.

Så nu sitter jag och försöker hitta på ursäkter, utan att jag egentligen behöver. Tror jag.
Magnus är i och för sig min och Antons stora manliga förebild i princip.
Det kom vi ju fram till vid muséebesöket om 1700-talet på Röhsska. Han cyklar, men har säkert en splitterny Ferrari hemma i garaget, men han cyklar bara för att se kulturell ut. Kavajen flämtar i luften och när han låst cykeln plockar han upp en godispåse och äter godis under vårt lilla upprop. Jag har säkert berättat det här förut. Men jösses. Jag blev så...imponerad. Jag vill också vara så när jag blir stor. Jag kan inte sätta fingret på vad han är. Men det är fräckt.
Magnus är tuff.
Egentligen fick vi den känslan redan på första lektionen när han drog en resumé av sitt liv. Det blev något speciellt redan då. Ingen annan gör så. I och med det, kändes det som att man känt honom ett bra tag. Samtidigt som man själv var öppen mot honom genom att skriva ett litet brev till honom.
Nåväl. Sluttjatat. Jag skulle ligga i sängen och ta igen mig efter letandet. Att leta saker på kryckor är riktigt jobbigt, men armmuskler får man.

Jag tänker alldeles för mycket i dag.
Alldeles för mycket.
På allt och alla.