Torsdag.

I dag har varit en sådan där dag då olika intressanta bloggämnen sprungit runt i hjärnan på mig hela tiden. Nåväl. För att göra det enkelt så börjar jag bara skriva om dagen.

Vaknar lite för sent i och med att mobilen inte ringer slash jag lyckas stänga av den i sömnen vilket jag betvivlar starkt. Försover mig, men genom att pappa inte kan åka till jobbet förrän han sett mig vaken och ståendes av samvetskvalskäl, väcker han mig fem över sju. Bussen går om tjugo minuter, vilket betyder ingen frukost. Det är ingen ovanlighet för mig, men ändå.
Nina studsar på bussen och det blir lite pinsamt när sedan den långhårige naturesteten kommer på och sätter sig precis framför mig. Pinsamt eftersom han går i samma matteklass. Vilket betyder att vi ska ha lektion tillsammans om bara någon kvart. Nåväl. Kanske inte är så våldsamt pinsamt, i och med att vi alltid sitter på motsatt sida av klassrummet varje gång, men trots allt. Näe, så var det det här med paranoian.

Mattelektion som sagt, och jag blir mer och mer van, men jag är långt efter trots allt. Det kommer alltså att bli mycket hårt matteplugg i helgen. Jag vill inte. Men måste. Och då får man snällt rätta sig efter det.
Fysiklektion och i den där salen kan man inte bli mer än uttråkad och hungrig och allt vad negativt heter. Laddad också. Inte ens Lars spänningsskämt blir roliga, som om de nu någonsin varit det.

Bamba, fiskgrejs. I och för sig äggsås som jag tycker om, men den var lite väl vattnig och fisken lite väl torr. Som att tugga trä nästan. För det har vi alla gjort, eller hur?

Två timmar historia vilket kan låta otroligt uttråkande för vissa, men det var faktiskt inte det. Idolen fortsatte med sin ideologijämförelse och sedan fick de två lärarpraktikanterna ta vid och det blev lite anteckningar. Konstant skrivande i princip. Sedan fick i tur och ordning: Solle, Malin, Sigrid, Anton, Fredrik lust att börja kladda på mina armar. Manodepressiv om något är jag just nu. Den ena armen är fylld av kärleksfulla ord och till och med ett hjärta (det var den här sidan Sigrid satt på). Den andra armen är full av sorgsna fraser om mord och livshat (det var den här sidan Malin satt på och jag säger inte att det betyder något. men ändå.).
Resten av folket fyllde på och Solle målade en riktigt fin krona som blev till Bart Simpson som blev till, en mordisk karikatyr av en teddybjörn?

Journalistik och jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle skriva mitt kåseri om. Så tittade jag på kryckorna och insåg att det måste handla om något sånt här eftersom kåserier ofta är personliga. Min smått prekära bussituation angående sittplatser och sånt där jox fick bli mitt huvudämne. Efter tjugo minuter var jag klar med ett första utkast på 388 ord. Känns i och för sig som att den är klar, men vår lärare måste kommentera en gång och det är ju klokt. Får se vad hon säger så får vi ändra om lite kanske. Kanske inte.

Hemma och vädergudarna är verkligen inte med oss.
Det är riktigt dåligt väder med hård blåst och mycket regn. Tror ni att det är kul att skutta runt på en tung ryggsäck och kryckor då? Njae, tänkte väl det. Min självömkan är maximal just nu. Te och en negerboll någon?