Upprättelse.

Okej. Istället för att bara sitta och inte göra någon nytta ska jag skriva en stund och hoppas på att mina ögon blir uttröttade av stirrandet på bokstäver som kommer fram. Det är tyvärr något som exalterar mig, att se bokstäver dyka upp på min befallning.

Intressant det där. Inger kallade mitt sätt att prata och skriva oerhört eget. På ett positivt sätt. Hon kanske ser en framtid i mig. Sånt gör mig glad. Jonas Hassem Kharimi har ju blivit rikskändis bland någorlunda kultiverade människor genom sin egna stil. Jag kanske också kan bli något sånt. Men då måste jag skaffa mig en svart eller grå trenchcoat (trots att jag är för kort för att passa i en) och en lång halsduk. Långa halsdukar ger ett intryck av kreativitet. Konstnärer, författare, filmare och journalister måste ha en lång halsduk i garderoben, ty annars är ofullkomligheten påtaglig.

Jag har aldrig märkt att jag skriver med någon egen stil. Visst, om jag läser andras så ser jag andra stilar och kan lätt peka ut min text. Men det beror nog bara på att det är just min text, och jag vet vad som står där. Inte heller har jag märkt att jag pratar på något visst vis, och inte heller att jag florerar med metaforer såsom Inger beskrev. Nåväl. Det kanske jag gör, och fine. Jag får dra nytta av det, helt enkelt. Jag längtar efter en ordentlig upprättelse, såsom en utgiven bok eller så.

Men är det egentligen upprättelse det handlar om?