Det här med nyårslöften kanske inte är en så dum idé, trots dess dåliga rykte. Man hör alltid om hur de allt som oftast blir helt misslyckade och rent ut sagt går åt fanders redan efter tre veckor. Om man är duktig, det vill säga. Men någon måste ju lyckas med att hålla dem? Ett undantag som bekräftar regeln och sådant där klyschigt, ni vet. Om man dessutom har flera nyårslöften kanske man kan klara av åtminstone ett av dem? Lite mindre uppgifter, inte allt för svåra att klara av. Kombinera ett par av uppgifterna till ett stort löfte. Det kanske är enklare. Jag vet inte själv, men man får alltid spekulera.
Jag har redan bestämt mig för att 2008 skall bli ett år då jag tar ett steg till i utvecklingen mot en vuxen och självständig individ. I och med flyttlasset till England påskyndade jag reaktionen likt en katalysator, och sedan dess har jag blivit visare och förståndigare än någonsin. Det jag var, och är, rädd för är att jag skall falla tillbaka i mitt pojkliv hemma i mitt eget rum hos föräldrarna. Ni vet, ligga och dröna framför teven på lördagar utan att göra någonting vettigt alls. Inte ens gå utanför dörren. Kanske göra samma sak på söndag. Ja, bli en förslappad tonåring på nytt. Bo utan föräldrar i ett annat land gjorde mig mer ansvarstagande och faktiskt, mer lugn än jag redan var tidigare, vilket kanske skulle kunna ses som en omöjlighet.
Ansvarstagande har jag väl egentligen varit hela mitt liv, mer eller mindre åtminstone; det beror helt på situation. Men att gå och handla själv, göra lite som man vill och åka hem till sin lägenhet när man vill och hur som helst, fick mig att bli en mer harmonisk människa på ett annat vis än förut. När sedan sinnet också lugnade ned sig kunde utomstående tro att jag fallit i trans. Men i själva verket njöt jag fullt ut. Nu är jag rädd att jag skall tappa det där. Mamma påstådde tidigare i dag att vi vuxit ifrån varandra något nu, men jag förnekade detta för att inte göra henne ledsen. Pappa fnissade till som han gör när han märker att hon har en poäng som kan verka negativ för henne själv. Jag förnekade som sagt.
Att ta ett steg tillbaka i utvecklingen vore på sitt sätt förödande för min framtid. Nu har jag satt bollen i rullning och jag tänker driva fram den ända till mål för att där sätta ett vristskott i krysset. Vad resultatet av målet blir är ännu oklart. Men så länge jag är beredd på att tackla motståndare hårdare än vad de kan och samtidigt akta mig för deras krokben och armbågar, kommer jag att utvecklas och lyckas.
Med vad?
Äh, det ger sig. Just nu längtar jag bara till januari.
Jag har redan bestämt mig för att 2008 skall bli ett år då jag tar ett steg till i utvecklingen mot en vuxen och självständig individ. I och med flyttlasset till England påskyndade jag reaktionen likt en katalysator, och sedan dess har jag blivit visare och förståndigare än någonsin. Det jag var, och är, rädd för är att jag skall falla tillbaka i mitt pojkliv hemma i mitt eget rum hos föräldrarna. Ni vet, ligga och dröna framför teven på lördagar utan att göra någonting vettigt alls. Inte ens gå utanför dörren. Kanske göra samma sak på söndag. Ja, bli en förslappad tonåring på nytt. Bo utan föräldrar i ett annat land gjorde mig mer ansvarstagande och faktiskt, mer lugn än jag redan var tidigare, vilket kanske skulle kunna ses som en omöjlighet.
Ansvarstagande har jag väl egentligen varit hela mitt liv, mer eller mindre åtminstone; det beror helt på situation. Men att gå och handla själv, göra lite som man vill och åka hem till sin lägenhet när man vill och hur som helst, fick mig att bli en mer harmonisk människa på ett annat vis än förut. När sedan sinnet också lugnade ned sig kunde utomstående tro att jag fallit i trans. Men i själva verket njöt jag fullt ut. Nu är jag rädd att jag skall tappa det där. Mamma påstådde tidigare i dag att vi vuxit ifrån varandra något nu, men jag förnekade detta för att inte göra henne ledsen. Pappa fnissade till som han gör när han märker att hon har en poäng som kan verka negativ för henne själv. Jag förnekade som sagt.
Att ta ett steg tillbaka i utvecklingen vore på sitt sätt förödande för min framtid. Nu har jag satt bollen i rullning och jag tänker driva fram den ända till mål för att där sätta ett vristskott i krysset. Vad resultatet av målet blir är ännu oklart. Men så länge jag är beredd på att tackla motståndare hårdare än vad de kan och samtidigt akta mig för deras krokben och armbågar, kommer jag att utvecklas och lyckas.
Med vad?
Äh, det ger sig. Just nu längtar jag bara till januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar