Jag sitter och läser Lasse Anrells Skaffa dig ett liv och funderar kring hur och varför jag egentligen är gaisare. Det här är början.
Mitt tidigaste minne av GAIS är ifrån en vårdag. Jag och pappa hade varit ute på äventyr och på väg hem genom staden svänger vi in på Gamla Ullevi, GAIS har hemmamatch mot Heimer och det är en liten stund kvar av matchen. På den lokala sportradion har vi hört att de grönsvarta leder med 1-0. Pappa hoppas att grindarna ut har öppnats så att vi kan smita in bakvägen och kolla på de sista tio minuterna. Vi kommer in och slår oss ned på sittplats på den ödsliga arenan.
Några äldre män ett par rader ovanför oss gör narr av trycket jag har på ryggen av min jacka, men mitt sinne uppslukas snabbt av spelet nere på planen. Jag har spelat fotboll i ett år ungefär men är inte speciellt insatt vare sig i klubbar eller spelare. Det här är faktiskt min allra första fotbollsmatch som åskådare jag minns överhuvudtaget. Pappa suckar och vilar huvudet i händerna som stöds upp av armbågarna som vilas mot låren.
"Inte nu igen."
Heimer har kvitterat och det ser inte ut att bli någon trepoängare i dag heller. Det blir det inte heller. Jag känner en viss besvikelse, framförallt för att pappa inte är glad. Han svär inte ofta, men den dagen gjorde han det. Vi kom dit med tio minuter kvar och gick därifrån endast fem minuter senare.
"Fan. Ja, nu går vi så vi slipper rusningstrafiken."
Det var en utväg för att inte bli förödmjukad av Heimers glädje över att ha spelat lika mot GAIS, för någon trafikrusning skulle knappast åstadkommas av de drygt 1000 åskådarna.
Det var division II. Det var GAIS mot Heimer och det kändes som en förlust. Det är mitt allra första supporterminne. Det var inte på Gamla Ullevi fröet till mitt fotbollsintresse såddes, men det var härifrån det fick sin näring.
Mitt tidigaste minne av GAIS är ifrån en vårdag. Jag och pappa hade varit ute på äventyr och på väg hem genom staden svänger vi in på Gamla Ullevi, GAIS har hemmamatch mot Heimer och det är en liten stund kvar av matchen. På den lokala sportradion har vi hört att de grönsvarta leder med 1-0. Pappa hoppas att grindarna ut har öppnats så att vi kan smita in bakvägen och kolla på de sista tio minuterna. Vi kommer in och slår oss ned på sittplats på den ödsliga arenan.
Några äldre män ett par rader ovanför oss gör narr av trycket jag har på ryggen av min jacka, men mitt sinne uppslukas snabbt av spelet nere på planen. Jag har spelat fotboll i ett år ungefär men är inte speciellt insatt vare sig i klubbar eller spelare. Det här är faktiskt min allra första fotbollsmatch som åskådare jag minns överhuvudtaget. Pappa suckar och vilar huvudet i händerna som stöds upp av armbågarna som vilas mot låren.
"Inte nu igen."
Heimer har kvitterat och det ser inte ut att bli någon trepoängare i dag heller. Det blir det inte heller. Jag känner en viss besvikelse, framförallt för att pappa inte är glad. Han svär inte ofta, men den dagen gjorde han det. Vi kom dit med tio minuter kvar och gick därifrån endast fem minuter senare.
"Fan. Ja, nu går vi så vi slipper rusningstrafiken."
Det var en utväg för att inte bli förödmjukad av Heimers glädje över att ha spelat lika mot GAIS, för någon trafikrusning skulle knappast åstadkommas av de drygt 1000 åskådarna.
Det var division II. Det var GAIS mot Heimer och det kändes som en förlust. Det är mitt allra första supporterminne. Det var inte på Gamla Ullevi fröet till mitt fotbollsintresse såddes, men det var härifrån det fick sin näring.
1 kommentar:
Mr M!
Vad fint! Kanske hade det blivit trevligare utan förluster, men då hade det å ena sidan inte varit grönsvart spikat rakt igenom.
Skicka en kommentar