Med något sömndrucket uttryck sätter jag mig ned i biosalongen. Så här tidigt har jag aldrig varit på bio, tänker jag. Inte ens med skolan. Vi var ofta på Draken och tittade på filmer i grundskolan. Oftare än jag vill minnas tror jag. Det var mest en upplevelse för att man tjuvåt godis och drack läsk på skoltid. I de lägre årskurserna var det strängt förbjudet utom på godisutflykterna till Slottskogen.
Då tryckte man ned så mycket godis, chips och läsk man fick plats med i ryggsäcken och gav sig iväg. Inte en ostmacka så långt ögat kunde nå. Till sist höll man på och spy av allt sött och fett man tuggade i sig. För mig slutade det alltid med att jag hade godis kvar i en vecka efteråt.
Continental, a Film Without Guns (Orginaltitel: Continental, un film sans fusil) började visas på filmduken och jag satt och myste. Det här tyckte jag om.
Den inleds med en man som sitter och sover på bussen. Vaknar upp vid ändhållplatsen och det är ingen kvar. Han kliver av, och vandrar rakt ut i skogen. Han lämnar sin fru bakom sig och den efterföljande scenen då hon anmäler honom försvunnen är briljant.
En annan scen som är hysteriskt rolig är då den medelålders försäkringsförsäljaren sitter på sitt hotellrum och får besök av kvinnan i grannrummet, som han hört stöna av sexuell njutning varje natt. Hon bjuder in honom till sitt rum för att han skall få titta på när kvinnan och hennes man har sex. Obekvämligheten när inga gränser når de tre sitter och tittar på varandra med var sitt plastglas whiskey i händerna.
Vissa scener är som tagna ur Roy Anderssons senaste, Du Levande, men det är en något annorlunda ton i den franska filmen. Jag gillar det skarpt. En tydlig ensamhet, men det finns hopp bakom de glansiga ögonen hos karaktärerna. Det kommer lösa sig, om ett tag. Om man bara försöker.
Ikväll blir det vinnaren i Nordisk tävling, som skall synas. Vilken film det blir vet vi inte. Jag tycker nästan det är mer spännande med vilken kortfilm som vinner. Jag har en liten fäbless för kortfilmer. Men det vet ni redan?
Innan dess: GAIS - Bröndby. Jag är lite nervös, och det kan tyckas jäkligt mobbat? Men det är det som definierar mig som människa. Att jag känner något för något. Så för mig är det bara ännu ett tecken på att jag lever.
Då tryckte man ned så mycket godis, chips och läsk man fick plats med i ryggsäcken och gav sig iväg. Inte en ostmacka så långt ögat kunde nå. Till sist höll man på och spy av allt sött och fett man tuggade i sig. För mig slutade det alltid med att jag hade godis kvar i en vecka efteråt.
Continental, a Film Without Guns (Orginaltitel: Continental, un film sans fusil) började visas på filmduken och jag satt och myste. Det här tyckte jag om.
Den inleds med en man som sitter och sover på bussen. Vaknar upp vid ändhållplatsen och det är ingen kvar. Han kliver av, och vandrar rakt ut i skogen. Han lämnar sin fru bakom sig och den efterföljande scenen då hon anmäler honom försvunnen är briljant.
En annan scen som är hysteriskt rolig är då den medelålders försäkringsförsäljaren sitter på sitt hotellrum och får besök av kvinnan i grannrummet, som han hört stöna av sexuell njutning varje natt. Hon bjuder in honom till sitt rum för att han skall få titta på när kvinnan och hennes man har sex. Obekvämligheten när inga gränser når de tre sitter och tittar på varandra med var sitt plastglas whiskey i händerna.
Vissa scener är som tagna ur Roy Anderssons senaste, Du Levande, men det är en något annorlunda ton i den franska filmen. Jag gillar det skarpt. En tydlig ensamhet, men det finns hopp bakom de glansiga ögonen hos karaktärerna. Det kommer lösa sig, om ett tag. Om man bara försöker.
Ikväll blir det vinnaren i Nordisk tävling, som skall synas. Vilken film det blir vet vi inte. Jag tycker nästan det är mer spännande med vilken kortfilm som vinner. Jag har en liten fäbless för kortfilmer. Men det vet ni redan?
Innan dess: GAIS - Bröndby. Jag är lite nervös, och det kan tyckas jäkligt mobbat? Men det är det som definierar mig som människa. Att jag känner något för något. Så för mig är det bara ännu ett tecken på att jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar