När jag börjar bli pepp för något, riktigt djävla hyperpepp alltså, får jag något som nog framförallt kan liknas som Tourrettes syndrom.
Huvudet rycker och sliter.
Jag spänner alla muskler som går att spänna i mina händer och knyter dem, alternativt spretar med fingrarna så mycket det bara går.
Vaderna spänns hårt.
Jag börjar låta lustigt. Grymtningar och falsettskrik är inte ovanliga.
Handklapp är obligatoriskt.
Ibland går det så långt att jag försöker efterlikna Antons klassiska säl.
Det misslyckas.
Varje gång.
Men kul har jag.
Jag är som en uppsvampad Micke. På speed dessutom.
Huvudet rycker och sliter.
Jag spänner alla muskler som går att spänna i mina händer och knyter dem, alternativt spretar med fingrarna så mycket det bara går.
Vaderna spänns hårt.
Jag börjar låta lustigt. Grymtningar och falsettskrik är inte ovanliga.
Handklapp är obligatoriskt.
Ibland går det så långt att jag försöker efterlikna Antons klassiska säl.
Det misslyckas.
Varje gång.
Men kul har jag.
Jag är som en uppsvampad Micke. På speed dessutom.
3 kommentarer:
En av Mickes bästa, eller åtminstone väldigt högt uppskattade sidor om du frågar mig.
P.s: Go Sälen, it's your birthday!
För övrigt är du inte ensam om sådana beteendemöster (Y). Jag erindrar mig om de gånger jag lugnt och stilla har suttit och läst en bok ellet nåt liknande, varpå, som ett resultat av att en väldigt peppig tankes plötsliga uppkomst, jag genast katapulteras ur sittande läge och likt en säl (YES) på speed måste hoppa runt och klappa händerna och spreta med andra lemmar. (OOOOKEY, pretantiös kommentar eller vad? XD)
qton
Känns oerhört skönt att veta att det är uppskattat, och att jag inte är ensam om beteendet! Pjuh. Lite lättare att leva nu.
Skicka en kommentar